Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 45. 7 november 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
565 I DU N 1890
Utgången
mins storalristäflim.
Efter ett långvarigt, besvärligt och an-
svarsfullt samarbete mellan Redaktionen och
de ärade prisdomare, som vid bedömandet
ställt sin bepröfvade erfarenhet till den-
sammas hjälp, ha vi i dag glädjen att för
de deltagande och samtliga våra intresse-
rade läsarinnor kunna tillkännagifva det
slutliga resultatet.
Det första ocli största priset å:
Femhundra (500) kronor,
utfäst för den bästa och mest underhållande
följetong med ett omfång af minst 40 af våra
vanliga textspalter, tilldelades skriften:
”Gösta Berlings saga”,
berättelse från det gamla Vermland,
och befanns vid namnsedelns brytande den-
sammas författarinna vara
SELMA LAGERLÖF, Landskrona.
De vid bedömandet af denna grupp af
prisskrifter fungerande prisdomarne, skrift-
ställarne hrr J. Björklund, Georg Norden-
svan och Birger Schöldström, uttalade sam-
fäldt sitt synnerliga erkännande af denna
skrifts ovanliga litterära förtjänster, som
ställa den långt framför, ej blott alla med-
täflande, utan ock det mesta af hvad in-
hemsk litteratur på länge haft att erbjuda.
Särskilda omständigheter — bland dessa
ej minst vår omsorg om, att verkan af det
framstående arbetet ej måtte lida af den
vanliga följetongsstyckningen — föranleda
emellertid Redaktionen att i samladt, helt
söka bringa det till vår läsekrets, och skola
vi därför träffa särskilda anordningar, om
hvilka vi framdeles snarast närmare komma
att meddela.
Såsom närmast i förtjänst bland de täf-
lande följetongerna tillerkändes ett extra
pris å :
Sjuttiofem (75) kronor
(om detta se vidare här nedan) åt
”Rikedom”, novell,
hvars namnsedel vid brytandet befanns inne-
hålla mottot: »Fattigdom och rikedom gif
mig icke», och eger förf. att snarast möj-
ligt för utfående af priset gifva sig för
Redaktionen tillkänna.
En tredje skrift inom denna grupp, be-
rättelsen ”Fågel Fcnix”, till-
dömdes för sina erkännansvärda egenska-
per hedersamt omnämnande, och förbehåller
Redaktionen sig rätt att, efter slutadt aftal
med förf., använda den för sina spalter.
Namnsedeln innehöll endast följande motto:
”Hvad åren kunna gifva, ack hur ringa
är det mot livad som skößadt biir af åren.
Om guld, om ära någon gång de bringa,
sker det väl oftast att förgylla båren.”
Samme hrr prisdomare afgjorde äfven-
ledes öfver följande tvänne grupper:
För den bästa, kortare skiss eller berättelse
om 3 af Iduns spalter.
Det här utfästa priset å:
Sjuttiofem (75) kronor
tilldömdes skissen:
”Ett par handskar”.
Namnsedeln utvisade, att densamma till
författarinna eger
fru VILMA LINDHÉ, Göteborg,
en för våra läsarinnor förut välkänd och
helt visst högt uppskattad penna.
Hedersamt omnämnande tillerkändes föl-
jande tre skisser: ”Ur spåret”, af
Richard Melander, ett inom modern
svensk vitterhet skattadt namn, ”Ett
rriinnef. af signaturen Tempora
passata samt ”Zam”, en konstnärs-
historia, af märket ”Henry Rue”, och
förbehålla vi oss äfven härvidlag företrädes-
rätt att till vår läsekrets’ förmån använda
de omnämnda uppsatserna.
Det för gruppen : 3 de bästa poem utfästa
priset å 75 kronor ansågo sig prisdomarne
ej kunna tillerkänna någon af de täflande,
då intet af synnerlig förtjänst här preste-
rats, hvarför, som ofvan framgått, detta pris
öfverflyttats till ett extra pris åt följetongs-
berättelsen »Rikedom».
Enstaka poem ur de tre samlingar, som
inledas med de respektive dikterna: ”Fru
Ulrika”, ”Kung- Erik” och ”Några gyl-
lene regler”, ansågos emellertid förtjänta
af erkännande, och hoppas vi framdeles få
meddela prof däraf i vår tidning.
Vid bedömandet af gruppen:
Den yppersta uppsats i ämne rörande kvinnan
eller hemmet på högst 5 af våra spalter
ha skriftställarinnorna, fruarna Mathilda
Langlet och Eva Vigström (Ave) godhets-
fullt bistått Redaktionen, och tilldömdes det
utfästa priset
Sjuttiofem (75) kronor
åt uppsatsen:
”Barnet är mannens fader”,
hvilken vid namnsedelns öppnande befanns
’ vara författad af
fru HANNA KAMKE, Stockholm,
en ej heller för Iduns läsarinnor obekant
skriftställarinna.
För verkligt gedigna förtjänster omnäm-
nes vidare med erkännande å denna afdel-
ning uppsatsen ”Om hemmet”, för-
fattad, enligt namnsedeln, af kyrkoherden
J. Ai Anneli, Ringarum.
Till sist har Redaktionen bland den ym-
niga mängden af insända täflingsskrifter å
sista gruppen:
Den bästa förslagslista, omfattande namn
på 20 kvinnor, lämpliga och värda att por-
trätteras i Idun,
tillerkänt priset,
Tjugufem (25) kronor
åt fru EBBA LARSSON, Lund,
hvilkens insända lista genom rikhaltighet,
väl valda namn och — där så lämpligt
synts — god motivering framstått framför
de öfriga.
Ett erkännande omnämnande lemnas där-
jämte signaturen ”Alaria Amalias”
förslagslista.
Stockholm den 4 november 1890.
REDAKTIONEN.
Siesta.
En stämningsbild
af Elisabeth Kuylenstierna.
S
et regnade; stora, ledsamma droppar tril-
lade som tunga tårar Ded för rutorna och
smällde mot fönsterblecket.
Fastrarna sofvo middag.
Faster Anna låg på salssoffan ocb drog korta,
lustiga små andetag: puh, pub.
Faster Sofia satt i sin stol in’ i sängkam-
maren. Hon såg mycket bestämd ocb allvarlig
ut, till och med när hon sof.
Edith gäspade ett litet tag. Förmaket var
ett trist rum och den lilla, obetydliga bakgatan
odräglig! Och ändå såg hon ut, ifrigare än
om hon väntat att få se ett kungligt krönings-
tåg draga förbi, men det var bara för att inte
somna. Så gäspade hon ett litet tag till och
tittade sedan efter, om det inte syntes någon
människa i det stora stenhuset midt emot.
Tre pojkar gräfde kanaler i rännstenen och
grälade om hvilken båt, som först skulle få gå
från Amerika ; det kunde inte komma i fråga
mer än en, ty floden var för smal för två.
Magasinet var tomt, sä när som på den låg-
halte egaren. Han gick fram och tillbaka och
såg efter sina kunder.
Kanske var karlen magnetiskt anlagd, ty en
liten flicka kom traskande i regnet och skulle
köpa grädde i en gul porslinsmugg.
I tredje våningen satt en gammal gråhårig
fru och smekte en spräcklig katt med rödt
halsband.
Hå hå, ja ja. Man kunde bli gråtfärdig.
Inte »ett dugg lifvadt», och det var ändå söndag!
Hon tittade ut igen på det där gamla, trå-
kiga stenhuset.
I första och andra våningen såg det bedröf-
ligt obebodt ut, och stora hvita lappar, »att
hyra», voro uppsatta i fönstren.
Edith vände, halft förtviflad, ånyo sin upp-
märksamhet på den uppslagna tyska gramma-
tikan, som låg på bordet framför henne, och
började balfhögt läsa: »nominativ der Vater,
genitiv des Vaters, dativ dem Vater, ackusativ
den Vater; pluralis die Väter — nej, nu var
det alldeles omöjligt längre !
Ingen människa kunde väl vara så obillig
och begära, att man skulle lära sig lesorna till
måndagen !
Då var för resten »Sprätten» så sömnig själf!
Adjö med den! Hon förpassade utan vidare
den stackars ledbrutna grammatikan i en vrå
och tog i brist på bättre, fatt i visitkortskor-
gen. Hon hällde ut alla visitkorten på bordet,
blåste bort dammet ur korgen och började ordna
dem.
Men det var snart gjordt, och fastrarna sofvo,
ännu! Då måste hon sitta där tyst och stilla.
Om det bara hade funnits någon antaglig bok;
en stilig roman ! Att vara femton år och bara ha
läst fyra romanböcker, och det var Mellins gamla
historiska noveller till !
Edith kände sig riktigt genombedröfvad.
Allting sof!
Salsklockan hade stannat. Moppe sof, och
fastrarna sofvo!
Det var väl den värsta ovana man kunde
(aga sig till att sofva middag!
Edith suckade, så att de ljusa gardinerna
fläktade af luftdraget.
Skrika ett tag, riktigt hårdt, vore nog det
bästa medlet, men då vankades det ingenting
godt i kväll, och det ville då Edith ha.
Om det bara hade funnits någon att säll-
skapa med!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
