Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 45. 7 november 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1800 500
Edith fick en idé, som hon skyndade att
verkställa.
Hon plockade alla porträtten ur det stora
familjealbumet, satte upp böckerna, som l§go
på divansbordet, så att de kunde stå själfva,
lutade fotografierna emot dem och började föra
en liflig konversation med sina gäster från en
förgången tid.
Damer i krinolin och herrar i spännhalsduk
resonnerade om ångspårvagn och hiss med säll-
synt siareförmåga.
»Vädret är just ej inbjudande, men jag för-
modar herrskapet har åkt», sade värdinnan ar-
tigt och lyssnade uppmärksamt till svaret, innan
hon yttrade något vidare.
Slutligen blef det riktigt animeradt.
Värdinnan ordnade till och med om salon-
gen en smula, men då föllo tvänne af sofforna
— representerade af Runebergs arbeten i prakt-
band — omkull, och herrskapen kommo helt
hastigt med afvigsidan upp.
Edith brast i ett så hejdlöst skratt att faster
Sofie vaknade och kom in med hårklädseln
sneddragen.
»Hvad för du för ett förskräckligt väsen,
kära barn?»
Edith stod där alldeles häpen.
»Jag bara ordnade korten i albumet,» sade
hon försagd.
»Inte behöfver man väl hamsa och slamsa
så där för det. En stor fullväxt flicka, som
du, ska’ väl litet tänka sig för. Inte går det
där an.»
»Snälla fäster förlåt, men det är den där
ohängda sönda’ns fel,» sade Edith otåligt.
»Hva’, hva’ sa’ du? — ohängda! — hva’
är det för pöbeluttryck ? Lofva mig, kära
Edith, att det är sista gången jag får höra nå-
got så simpelt. Jag begriper dig inte! Du
måste vara litet hyfsad; hörde du?»
»Jag ska’ inte säga så mer, men — det var
ändå sönda’ns fel». Det sista sades helt tyst.
Nu kom faster Anna också.
»Jag tror, att jag slumrade till några mi-
nuter», sade hon.
»Roliga minuter», tänkte Edith, »de räckte
då minst en hel timme.»
»Åh ja, nog får du sofva», sade faster Sofie
hvasst, »värre är det med mig. Jag sofver
då inte en blund på hela natten, ännu mindre
på dagen.»
»Det var väl märkvärdigt.» Faster Anna
snörpte på munnen.
Edith skyndade sig att plocka in fotografierna.
»Märkvärdigt, ja, det är inte märkvärdigare
än sä, att när man är sjuk och klen, så får
man ingen ro. Jag har nog varit frisk och
ung, jag också, i min dar, men det är så det:
tiden går och vi med tiden.» En djup suck
bekräftade detta sista tänkvärda faktum, innan
faster Sofie fortsatte att småprata.
»Ja, det är för svårt med det här regnet»,
sade hon, »jag känner det i mina ben. Edith,
tag fram pallen åt mig! Oj, oj, oj!» och faster
Sofie sjönk ned i den bekväma länstolen.
Faster Anna satte sig i soffan.
»Det ringer!» ropade Edith plötsligt och
rusade ut.
»Edith, Edith, passar det att springa så där»,
frågade faster Sofie, när hon kom igen. »Karin
kunde ju öppna.»
Så blef det en liten paus, ämnad att inskärpa
lärdomen i Ediths ostyriga hufvud.
Sedan frågade hon värdigt: »Hvem var det?»
»En tiggare,» sade Edith litet snopen.
Hon satte sig tyst i ett hörn och såg »stu-
kad ut». För att ändå ha någon sysselsättning,
började bon plocka och peta på ett litet hål
på klädningsärmen. Först kände hon efter om
IDUN
fodret var helt. Så drog hon varligt ur en
tråd och så ännu en. Sedan skulle hon känna
efter, om det hade blifvit större. »Ja, visst,
ni!» nu fick hon in två fingrar. Jo, nu skulle
hou få, när lampan tändes och fastrarna lingo
syn på det. De talade om släkten och tiden
gick dödande långsamt framåt, tyckte Edith.
»Om Edith vore road af arbete och huslig-
het, som flickorna voro i vår ungdom, så sluppe
du sitta där och leds,» sade faster Anna.
»Ja, det tror jag, det,» inföll faster Sofie,
»om ungdomen nu för tiden vore som förr. Vi
hade alltid värt arbete och tänkte aldrig på att
ha tråkigt. Minns du, så vackra arbeten vi
hade ? »
»Ja, kommer du ihåg den där spetskragen
jag virkade åt tant Malena. Jag tror, det var
sjuttionummers tråd. Åh, ett sådant arbete.»
»Kära Anna, nu missminner du dig allde-
les. Det var jag, som virkade den».
»Jaså, ja, jag hade väl mga arbeten, jag!»
»Men, det har jag ju aldiig sagt; du är så
häftig också. »
»Kanske jag kunde hjälpa Karin något i
köket,,» undrade Edith helt ödmjukt. Hon
tyckte mycket om praktisk huslighet a. v. s.
att smaka af rätterna.
»Åh nej, det behöfs inte. Plättar flr du,
när bordet blir serveradt. »
Edith kände sig het om öronen, öfver att
hennes plan var genomskådad, och föresatte sig,
att inte äta en enda plätt, Där de kommo på
bordet.
Ifrån köket hördes då och då ett svagt frä-
sande, när smeten lades i pannan, men äDnu
dröjde det en god stund, innan de skulle få äta.
Klockan hade inte slagit sju ännu.
Edith hade ju i alla fall bestämt sig för
att inte äta, men kanske, advocerade hon nu,
om fastrarna bådo mycket och plättarne voro
riktigt hårda.
»Sofver du, barn lilla?» frågade faster Sofie
nyfiket.
»Neej,» sade Edith långdraget.
Och så blef det alldeles tyst därinne.
Länstolen knäppte till en och annan gång,
när faster rörde på sig ; det var allt.
Edith kände, att hon skulle somna — riktigt
säkert ändå.
Ögonen folio igen, och hon nickade till ett
litet tag.
Det skymde, och regnet slog oafbrutet ett
söfvande: godnatt, godnatt på fönsterrutorna.
Iduns julklappsbazar.
Idiiti öppnar i dag sin julklappsbazar för
året och inbjuder alla sina ärade läsarinnor
till talrika besök. Bazaren innehåller endast
af dem själfva insända bandarbeten och artik-
lar, och hvar och en eger rätt att utan af-
gift se sig till godo, så långt lagret möjligen
kan förslå.
Eller — för att ej längre tala i bilder —
vi börja i detta n:r införandet af de till den
anordnade pristäflingen insända beskrifniu-
garna på julklappshandarbeten. Vi hoppas,
att förrådet inrymmer många nyheter, och
att goda idéer och uppslag för våra jul-
klappsbekymrade damer därur skola erbjuda
sig i riklig mängd.
Ännu —- därom äro vi vissa — finnas
många af våra läsarinnor, som skulle kunna
insända goda bidrag, och hoppas vi, att dessa
efterhand ihågkomma bazaren med nödig till-
ökning. Allt, hvad som under november må-
nad ingår, eger rätt deltaga i täflingen om
priset.
Redaktionen har naturligt nog bland hopen
af insända beskrifningar svårt att afgöra,
livilken är den bästa och därmed har förtjä-
nat priset. Vi ha därför beslutit efter hand
meddela dem samtliga i numrerad följd och
komma framdeles, då våra ärade läsarinnor
väl praktiskt pröfvat, en den ena, en den
andra, att vädja till deras sakkunniga omdö-
me och utslag.
Och så börja vi genast vandringen genom
bazaren.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
