Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 45. 7 november 1890
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
f>70 I DU N 1890
VI. Pall. Stommen till pallen utgöres af en
rund träskifva af 30 cm genomskärning, med en
halfklotformad, stoppad dyna. Dynan öfverklädes
med mörk domestik och i midten fastsättes en
öfvervirkad ring till handtag. — Pallen, som skall
föreställa en mosstufva, är sammansatt af stickade
ullgarnsremsor i omvexlande gröna och bruna
schatteringar. Till remsorna upplägges 10 maskor,
och stickningen utföres i fram och tillbaka-gående
hvarf med räta maskor, till längder som variera
emellan 5, 7 och 9 cm. Sedan remsorna äro stic-
kade, fuktas och pressas de hårdt, ena kanten på
remsans långsida afklippes, och rispas sedan rem-
san upp (från sidan) så långt, att den ena kanten
bildar stad till fransen. Fransarnes påfästning
börjas uppifrån och går i en spiralförmig ring med
2 till 3 cm mellanrum, ända ned till dess hela
pallen är fullkomligt täckt.
Myran.
*
VII. Näsduksetui. Två tjocka pappskifvor, 20
cm i fyrkant, utgöra grundformen till etuiet. Dessa
skifvor beklädas pä insidorna med hvit atlas, som
underlägges med vadd och madrasseras med små
öfverklädda knappar. Yttersidorna beklädas med
ljusblå atlas, rundt omkring kanten sättes ett
blått bandrysch och innanför i midten ett litet
broderi på ljusgrått kläde. Båda skifvorna sam-
manhållas med två blåa sidenrosetter.
Atting.
*
VIII. Bordmattor. Af groft bommulsgarn vir-
kar man 7 temligen stora stjärnor, sammansyr de
6 i en rundel med den 7:de i midten. Doppar
denna matta i draglim, och när detta torkat, fer-
nissar eller bestryker man den med brun oljefärg.
En billig och välkommen julklapp till mamma.
Atting.
*
IX. Stick- eller sykorg på fot. Man köper 4
st. s. k. mattklappare af flätad rotting à 50 öre i
korghandel eller bosättningsmagasin, ställer de 4
skaften i kors och sammanbinder dem hårdt, just
där de mötas. Sedan bindas själfva klapparne
också väl ihop, bredvid hvarandra, så att det hela
bildar en stående korg. Monteras inuti med ryn-
kad påse af fint ylle eller atlas. Öfver hvarje
sammanbindning sättas vackra kordonger med
knippor af yllebollar i någon harmonierande färg.
Lotta.
#
X. Pappstrut såsom papperskorg. 60 cm grått
papp i fyrkant anskaffas, afklippes i ena hörnet
till 9 cm, målas med stora, paranta blommor, blad
eller kvistar, både ut- och invändigt — helst med
bronsfärger och så, att stjälkarne komma mot det
afklippta hörnet. Struten sammansnöres med en
olivgrön, guldblandad fin yllekordong och slutar
nertill med tvänne stora pomponer i samma färg.
1 öfre kanten utåt fastsättes med fisklim (Syndeti-
kon) en snilj eller yllebård, som vid hopsnörnin-
gen hopsättes med en rosett i högröda atlasband
och olivgröna pomponer. I öfversta hörnet, på
insidan, äfven en dylik rosett, dock försedd med
ögla eller bandända, så att struten med lätthet
kan hängas upp på eller bredvid ett skrifbords-
hörn. Lotta.
*
XI. »En skärf till Iduns skollofskoloni.» Jag
är öfvertygad om, alt hvar och en vill med sin
lilla skärf bidraga till insamling åt Iduns skollofs-
koloni till nästa sommar. Men kanhända många
tycka, att deras gåfva är för ringa att lemnas of-
fentligt, och åt sådana kan beredas tillfälle att
göra godt i tysthet. För detta ändamål har jag
förfärdigat små sparbössor med inskriptionen :
»En skärf till Muns skollofskoloni». Till en del
har jag användt medelstora kakaoburkar, som jag
låtit förkorta till hälften, och i hvilkas lock an-
bringats ett hål så stort, att en femöring med lätt-
het kan nedsläppas därigenom. En sådan burk
har jag målat svart, med inskription i guld, och
sedan fernissat densamma. En annan har jag
öfverklädt med mattgul kartonnage, hvarpå jag
sytt inskriptionen med blå emaljpärlor. Till an-
dra äter har jag användt små pappaskar, hvilka
jag öfverklädt med plyschrester och broderat in-
skriptionen med silke i passande färger. Dessa
så lätt åstadkomna sparbössor äro ämnade till
julpresenter, Och hoppas jag, att många af Iduns
läsarinnor för den goda sakens skull ville följa
mitt exempel. Jentis.
(Forts.)
Hvad klär en rödhårig?
jrfifSizian brukade likna rödt hår vid en helgon-
gloria eller en guldkrona, och ett besök i ett
tafvelgalleri visar oss, att han ej var den ende
konstnär, för hvilken de rödhåriga synts i så
poetisk dager. Rödhåriga damer frambringa ett
mycket angenämt intryck, så snart de förstå att
kläda sig smakfullt. Framför allt böra de egna
särskild omsorg åt sitt hår, hviiket bör ordnas så
ledigt som möjligt och aldrig bestrykas med po-
mada eller olja. Allt efter som det bäst passar
till ansiktet bör håret vara vågigt eller krusigt;
tät åtdragning och släta linier såväl som stelt
nedfallande testar undviker man lika sorgfälligt
som valet af en färg, som ogynsamt framhåller
hårets egen. Bäst tar sig rödt hår ut mot svart,
sälbrunt, oliv, grågrönt och bvitt. Svart kläder
alla och kompletterar alla färger utom brunt. Säl
brunt såsom mörkaste färgton, rödt hår såsom
den ljusaste, jacka och klädningens garnityr såsom
en öfvergång i ljusare brunt verka öfverraskande
gynsamt. Blått borde endast väljas i ljusare ny-
anser, emedan det eljes inverkar ogynsamt på
ögonens färg (de flesta rödhåriga ha blå ögon).
Skiljer man mörkare blått genom en rik hvit eller
crémefärgad spetsgarnering kring halsen från an-
siktet, framhålles hårfärgen. Grönt måste behand-
las på samma sätt, för att kindernas röda färg ej
skall framstå för lifligt. Rödt och skärt äro ej
klädsamma för rödhåriga med liflig ansiktsfärg.
Veronese framställer emellertid en rödhårig patri-
ciska i matt skarlakansröd, urringad dräkt; på
Makarts »Sommar» framstår upplöst rödt hår
präktigt mot ett rödt draperi, som låter den hvita
ansiktshuden endast så mycket klarare framträda.
En annan rödhårig pä samma tafla bär en dräkt
af mörkaste rödbrunt. Munkaczy låter upplöst
rödt hår fladdra på en grön klädning; egarinnans
ansikte är mycket blekt. Pärl- och silfverprydna-
der äro gynsammare för rödt hår än guld.
Iduns månadsrevy.
S
alrörelsens vågor, som nyss gingo så högt,
hafva lagt sig, och allt vänder åter till sitt
gamla, lugna skick. Vårt tröga folk här haft en
af sina hetsigheter, sådan den nu kroniskt återkom-
mer hvart tredje år på sensommaren, i kraft af gäl-
lande riksdagsordnings föreskrifter om val till an-
dra kammaren. Men nu skönjas blott några dy-
ningar, där stridens böljor brusade som häftigast.
Endast här och där försöker man efter gammal
öflig, om ock ej så särdeles loflig partised, att
taga heder och ära af någon framstående politiker,
hvars växande inflytande man på sådant sätt vill
stäcka.
Ej ens valkrånglet, som för tre år sedan firade
så lysande triumfer, står i år uti något nämnvärdt
flor. Inga 11,58 att göra revolution med, inga
Sandbackshistorier, icke så mycket som en Tufve
Tufveson i Luhr en gång. Det är den där ädla
konsten alt vränga lag som på en gång helt och
hållet dött ut i vårt kära fädernesland. Den val-
tragedi i den högre stilen, som bildade efterspelet
till 1887 års riksdagsval för Stockholm, har i år
funnit sin motsvarighet i en högligen oskyldig val-
komedi, som i all stillhet afslutades med, att den
klagande själf gick upp och tog tillbaka sina pap-
per, sedan ingen brytt sig om att svara ett ord
på dem. I Göteborg, det är sant, hade man för-
sökt sig på att fä till stånd en röstkassering i
allra största skala, som skulle slopa två eller tre
tusen röster och låta ett par tjog sätta till stadens
tio riksdagsmän. Men äfven denna stort anlagda
plan synes på god väg att gå om intet.
Under tiden ha vi haft ett par viktiga befordrings-
mål att fundera på; och allmänheten har med
största ifver tagit parti i den redan afgjorda frå-
gan om chefsplatsen i riksbiblioteket eller den ännu
alltid sväfvande om en tillsättning af en professur
vid Karolinska institutet. I den sistnämnda kämpa
partiet Nordenson och partiet Vidmark, som om
hela Sveriges välfärd hängde på, huru professuren
i fråga skall tillsättas. Och profanuin oulgus, som
icke förstår sig på saken, tänker i sitt stilla sinne,
att det är visst aldrig värdt att tala så illa om
politiska val med ty åtföljande intriger och annat
mer, när så starka saker kunna förekomma vid be-
sättandet af viktiga statsämbeten. Men det aktar
sig nog profanum vulgus att säga högt.
Och så har Stockholms stads folkskoleöfversty-
relse fått baklexa af kongl. ecklesiastikdepartemen-
tet. (I förbigående sagdt, tyckes det framför allt
vara inom skolvärlden som vederbörande ha för-
kärlek för namn, så långa, att de på papperet taga
sig ut som järnvägståg). Det unga Stockholm skall
härefter som hittills utan nåd och försköning plugga
i sig hela långkatekesen, från begynnelsen allt in-
till ändan. Det hjälper icke att magistrarne själfve
protestera af all makt, det hjälper icke, att tre af
öfverstyrelsens anseddaste och dugligaste medlem-
mar, däribland hufvudstadens kyrkliga styrel
ses öfverhufvud, taga afsked och gå sin väg, —
katekesen skall pluggas in, rättleds eller baklänges,
och därmed punkt.
* *
*
I vårt tyska grannland var den 1 oktober en
betydelsefull dag. Den undantagslag mot sociali-
sterna, som Bismarck 1878 genomdref och som
allt sedan dess egt bestånd, upphörde då att vara
gällande. Den hade tillkommit under intrycket af
den allmänna harmen öfver de upprepade atten-
tat som mot den gamle vördade kejsar Wilhelm
föröfvades af misslyckade existenser med en viss
socialistisk anstrykning. Men den har icke mäk-
tat hindra, utan fast hellre främjat de tyske so-
cialisternas tillväxt från ett par hundra tusen val-
män till halfannan million, från en liten, men bul-
lersam fraktion till ett stort, om mål och medel
medvetet politiskt parti. Och nu, då den unge
kejsar Wilhelm skall experimentera med återupp-
lifvande af den upplysta despotismens kejsardöme
och dess valspråk: »Allt för, men intet genom
folket» — nu måste försoningens och förtroendets
politik inledas med uppoffrandet af den maktlösa
och gagnlösa socialistlagen. Och socialisterna
tacka för god mening och försumma ingalunda att
begagna sig af del erbjudna tillfället alt organisera
sig i öppen dag Men huru vida de därmed skola
låta förvandla sig i ett underdånigt regeringsparti,
eller ens till Hans Majestäts allra trognaste oppo-
sition, det står ännu till att se. Vi tvifla för vår
del.
Gamle fältmarskalk Moltke har, liksom sin hän-
sofne krigsherre kejsar Wilhelm, glorvördigst i
åminnelse, fått upplefva sin nittioåriga födelsedag.
Vår tid är gubbarnes tid, intet föregående sekel
har att uppvisa så många lifskraftige åldringar,
som med stark hand gripit in i världshändelser-
nas gång; och särskildt tyckas de germaniska
segerherrarne vilja återupplifva minnet af den nor-
diska sagans kämpar, som lefde och stridde tre
mansåldrar. Den gamles hedersdag var ock en
högtidsdag för hela det folk han hjälpt till att göra
stort och mäktigt, och det förkunnades på förhand,
att kejsar Wilhelm ämnade hedra honom så, som
ännu ingen undersåte blifvit hedrad. Den säll-
synta hedersbetygelsen bestod däruti, alt kejsaren
lät uppställa sitt gardes fanor i Moltkes arbets-
rum, en förmånsrätt, som eljes uteslutande lär
tillkomma kejsaren allena. VI stackars civile
»fiskar», som icke förstå oss på slika saker, ha
litet svårt att återhålla en jämförelse med Gustaf
IV Adolf, som klädde sig i Karl XlLs stöflar, för
att upplifva finska härens mod. Men hvem vet,
—• kanske är detta kejserliga sätt att belöna en
nutida motsvarighet mot den krans, hvarmed se-
gervinnarne vid de olympiska spelen i det fria
Hellas prydde sina hjässor. Så kunna tider och
seder vexla, — men så äro våra dagars preus-
sare också inga hellener.
I Portugal jäser och sjuder det. I många Her-
rans hundra år har detta land gjort anspråk på
höghet öfver stora sträckor af de svartes världs-
del, utan att det gjort det minsta grand för dess
vinnande åt kulturen. Men vår realistiska tid er-
känner icke ett besittningstagande, som ej varit
effektivt, och så kommer John Bull och vill lägga
sin breda näfve på det portugisiska Afrika, där
hans köpmän och fabrikanter kunde göra sig ett
godt business genom att lura på de fattige ne-
grerna allehanda kasserade skräpvaror, som de
civiliserade folken äro alltför sluga att vilja köpa.
Men då skall man se att det blef ett lif i det
gamla Portugal. Dess herskare bär ännu i dag
titeln konung af Indien och Etiopien, och för att
bevara skenet af förgångna tiders förspilda storhet
är Portugals folk hugadt att kämpa till sista man.
Då konungen ej med nog kraft häfdade sitt rikes
ställning mot det stolta Albion, höll en revolution
på att bryta ut, som med säkerhet skulle kostat
honom hans krona. Regeringarna på Europas fast-
land började då blifva oroliga och lade sig ut
hos engelska regeringen med enträgen begäran,
att den för allt i världen ej skulle drifva saken
så vida. Portugal hade ju redan nu ett exempel
för ögonen hos sina närmaste fränder i den nya
republiken Brasilien, som allt mera tyckes stadga
sig och utan vådliga kriser utfört valen till sin
första representation. John Bull å sin sida håller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:35:09 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1890/0576.html
