Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 46. 14 november 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
684 I DU N 1890
helsovidrig. Däremot kan det ej vara annat
än skadligt att från gatan draga hela lager af
damm in i boningsrummen. Om det är vått
och slaskigt ute, ställer sig denna sak ändå
betänkligare. Den fuktighet och gatsmuts, som
då upptages i släpen, är osund, och dessutom
är det, för att nu saga sanningen osminkad, rent
af osnyggt att föra med sig detta tillhehör i
klädningarna.’’’
Ej heller i ekonomiskt hänseende är denna
fråga utan intresse. Det är ju naturligt, att
kanter och skoningar på en släpande klädning
tidt och ofta nötas upp och måste renoveras.
Dessutom förlorar släpet, till följd af oupphörlig
neddammning och väta samt åtföljande borst-
ning, mycket snart sin fraîcheur, och hela kläd-
ningen blir därigenom hastigare försatt i obruk-
bart skick, än den skulle ha gjort, om den
varit utan släp. Båda dessa saker torde vara
värda att beaktas, i synnerhet i sådana famil-
jer, där de s. k. klädpenningarna måste utgå
med jämförelsevis små belopp.
Ännu en omständighet borde våra damer
härvid taga med i beräkningen. Det är olielso-
samt**, tidsödande och i hög grad besvärligt för
tjänarinnorna att hålla de långa klädningarna
rena. Jag är öfvertygad om att, i fall de nådiga
damerna nödgades själfva verkställa borstningen
af sina kläder, de — trots modet — ej skulle
vara på långt när så benägna att förse sina
klädningar med släp.
På tal om tjänare vill jag framhålla ännu
en sak.
Erfarenheten visar, att flertalet moder, —
äfven de befängdaste — småningom trängt sig
ned till de fattigare klasserna. Och det är
helt naturligt, att så sker. Hvad nu särskildt
klädningar beträffar, är det så stäldt, att de
bättre lottade gifva bort eller sälja dessa sina
plagg till sina ringare medsystrar, och modet
fortplantas på det sättet alldeles af sig själft.
Men tjänarinnor, arbeterskor o. s. v. ha hvar-
ken tid eller råd att hälla de med släp för-
sedda klädningarna rena och hela. Och hvad
blir då följden?
Den som i sin mån bidrager att införa ett
skadligt, kostsamt eller på annat sätt opraktiskt
mod, har ett drygt ansvar gent emot de rin-
gare klasserna.
När det gäller s. k. inneklädningar ter sig
frågan om släp i något ljusare dager. Våra
husmödrar skulle säkert taga mycket illa vid
sig, om någon sade dem, att man inne i rum-
men sätter damm i rörelse med släpen. Jag
tror emellertid, att, i de flesta hem, åtminstone
mattorna ej alltid kunna hållas så väl rengjorda,
att det icke syns på släpet, när man en dag
vandrat omkring därmed i våningen.
Hindersamma såväl i arbete som för cn rask
och naturlig gång bli släpen alltid, vare sig de
användas ute eller inne.
Hvad sällskapslifvet beträffar, tror jag, att
herrarne, i synnerhet i balsalarne, med fasa
komma att skåda det återuppståndna modet.
Det fordras verkligen en ej obetydlig skicklig-
het för att lyckligt lotsa sig fram mellan en
mängd släpbärande damer. Jag hörde en gång
en herre, sedan han kommit förbi två långa
släp utan att trampa på dem, i triumferande
ton utropa: »Jag är ju nästan lika skicklig som
en vaktmästare». Men det stora flertalet herrar
är nog ej så där skickligt. Också har jag
hört sägas, att förra gången ifrågavarande mod
herskade, söndertrampade och nedfläckade släp
* De, som efter återkomsten från sina promena-
der byta om klädning, utgöra nog ej mer än ett för-
svinnande fåtal.
■ ** Den, som rengör en klädning, kan näppeligen
undgå att insupa en del af det afborstade dammet.
— ofta på mycket dyrbara klädningar — hörde
till vanligheten.
Mot släpen kunna således anmärkningar göras
ur flere synpunkter: hygienens, ekonomiens, mo-
ralens, umgängeslifvets och bekvämlighetens.
Skulle vi då icke kunna förskonas från att se
släp åtminstone på gatorna!
Ingrid Gullin.
En dialog.
Af fnrst D. Politzin.
nådig frun hemma?» frågade Boris
Tschernin, i det han lät den med
små snöflingor betäckta pelsen glida
af axlarne.
»Ja», svarade betjänten, som såg så pryd-
lig och välinstruerad ut, att han ännu mer
än den eleganta våningens dyrbara inredning
vittnade om sitt herrskaps rikedom.
Boris rynkade pannan. Han hade hoppats
att ej träffa sin fru och att före middagen
ha en timme för sig själf till ostörda funde-
ringar. Han såg sig i den kolossala spegeln,
som upptog en vägg af den stora lamburen,
och märkte till sin förtret, att hans fula an-
sikte var mycket blekt. Säkert skulle hon
utropa, sa snart hon fick se honom:
»Är du nu vid dåligt lynne igen?»
Med en otålig axelryckning gick han direkt
till sitt arbetsrum, kastade en flyktig blick
på den brefpacke, som låg på det breda skrif-
bordet och blef tankfullt stående midt i rum-
met, lyssnande till pianospelet, som hördes
från den aflägsna salongen. Den spelande
var hans fru, och hon spelade en afskyvärdt
banal melodi. När den musikaliska lusten
kom på henne, var det ett säkert tecken, att
hon leddes. Boris ville komma på det klara
med sig själf, hvarför han fann det så obe-
hagligt, att hans fru var hemma och icke som
vanligt hade farit ut vid denna timme. Han
älskade henne, hade af kärlek gift sig med
henne, slagen i bojor af hennes underbara
skönhet, och denna skönhet hade under detta
år ännu mera fullkomnats. Han älskade
henne ej mindre än den första dagen Men
i dag ville han vara alldeles ensam. Han
hade hela dagen varit upptagen af affärer, af
öfverläggningar med sin kompanjon; han var
trött och kände behof af att hvila ut, att
länge och mycket få tänka i fred.
Förr hade han föreställt sig en gift mans
lif helt annorlunda. Han hade inbillat sig,
att han med dubbelt nöje skulle sysselsätta
sig med förökandet af sin förmögenhet och
sedan efter det ansträngande tankearbetet
komma hem och i sin hustrus ömhet finna ny
kraft till nytt arbete. Men så hade det ej
blifvit. De hade ingenting gemensamt med
hvarandra. Han var henne helt och hållet
likgiltig, henne sysselsatte blott nöjen, tanken
på förströelser, utfärder, mottagningar och
baler.
En helt obetydlig tillfällighet förde honom
i dag för första gången på dessa tankar.
Kortew, hans kompanjon, hade sagt till ho-
nom: »I ditt ställe skulle jag gå in på denna
plan. Om vi sälja våra fabriker i Tiwer,
behöfver du inte mera fara dit och två dagar
i hvarje vecka vara skild från din fru. Fråga
henne om råd, hon skll säkert bli mycket
glad ...»
Ock Kortew hade skrattat som åt ett lyc-
kadt skämt. Boris hade genast blifvit vid
dåligt humör. Det föll honom in att han
icke hade det minsta skäl att i detta fall
vänta någon synnerlig glädje hos sin fru. Ja,
hon skulle väl säga: »Det gläder, mig att du
har mindre att göra,» men detta i en ton,
som då man säger en främmande person en
älskvärdhet.
»Nej, hon älskar mig inte!» hviskade
Tschernin, i det han slog sig ned vid skrif-
bordet och tankspridt öppnade brefven. »Hon
älskar mig inte! Hon älskar mig inte!» upp-
repade han i tankarne. »Därför finner jag
ingen lycka hos henne. Det finns ingen eld
i henne, som skulle kunna värma mig. Hon
har naturligtvis gift sig med mig, emedan jag
är rik. Jag är ful, jag är inte gladlynt,
tvärtom dyster. För henne består lifvet blott
af förströelser.. . Jag är ful, men rik ...»
Han suckade djupt och lutade sig tillbaka
mot den skulpterade länstolens höga karm.
Han hade icke trott sig kunna bli offer för
en sådan själssvaghet. Ända till denna stund,
hade han endast haft tanke på att förtjäna
så mycket pengar som möjligt för att kunna
gifva dem åt sin fru att efter eget behag
strö ut dem ... Hon tackade honom, kysste
och smekte honom ... I dag för första gån-
gen hade det fallit honom in, att han egent-
ligen icke hade det minsta bevis på hennes
kärlek. Denna t. uke växte med hvarje sekund
och undanträngde alla andra.
Öfver hans runda slätrakade ansikte for en
krampaktig ryckning, såsom alltid i ögon-
blick då han blef häftigt upprörd. Han ville
vara ensam, slippa höra denna banala musik,
tänka, fundera ut ett medel att så snart som
möjligt erfara sanningen. Han kunde icke
se siü fru, innan hans tvifvel voro lösta. Han
lefde ju blott för henne... Om hon icke äl-
skade honom, var det icke värdt att lefva . . .
«Vid fyrtio år gifta sig med en nittonårig
fattig flicka och vänta kärlek af henne!»
liviskade lian ironiskt för sig själf, men det
var en konstlad ironi, från hvilken tårarne ej
voro långt borta. Först under dessa minuter
förstod han, till hvilken sjuklig grad han äl-
skade sin hustru, med en kärlek så häftig,
att det plötsligt väckta tviflet måste göra ho-
nom vansinnig, om det varade längre... I
dylika ögonblick afundas man de fattigaste...
Pianomusiken tystnade, lätta steg hördes,
På tröskeln visade sig Alexandra, Tschernins
förtjusande fru, en smärt brunett med glän-
sande svarta ögon.
»Ah, jag visste inte alls, att du redan var
hemma!» sade hon, »kan du tänka dig, att
barnen hos Katovskys fått meslingen, så att
balen i dag blifvit uppskjuten.»
»VerkligeD?» svarade Tschernin med så
trött stämma, att Alexandra blef förvånad.
»Hvad fattas dig,» frågade hon, »har nå-
got händt? Kanske några obehag?»
Boris, som ovanligt uppmärksamt betrakta-
de sin hustru, upptäckte i hennes ansikte ett
knappast märkbart uttryck af oro. En plöts-
lig tanke föll honom in. En nervös ryckning
flög öfver hans drag, han bleknade häftigt
och sade:
»Ja, något har händt. Jag ville inte skräm-
ma dig, men då du själf märkt, hur orolig
jag är, kan jag icke dölja det för dig! Det
står dåligt till...»
»Hvad vill det säga?»
Hon såg på honom med vidöppna ögon.
Tschernin reste sig, utan att vända blicken
från henne. Hans hjärta slog så häftigt, att
han nästan kände sig sjuk.
»Strax, strax», sade han, medan han drog
sig undan från skrifbordet, så att skenet från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
