Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 46. 14 november 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890 I DU N 585
vaxljusen ej så starkt belyste hans ansikte. —
»Ser du,» fortfor bon, »jag bar nu en mycket
dålig tid i mina affärer. Allt står på spel.
Jag har riskerat allt, den ringaste oförsiktig-
het kan kosta oss vår förmögenhet. Jag tän-
ker du förstår, att jag då inte kan vara
lugn...»
Ju längre han talade, desto blekare blef
Alexandra. Hennes ögon glänste mer än
förut, blefvo svartare och större.
»Jag förstår inte,» sade hon med möda,
»hvarför bar du riskerat?...»
»Emedan tillfälle erbjöd sig för mig att
fördubbla min förmögenhet.»
»Men den kan också förloras!» ropade hon
upprörd. »Har du rätt att handla så, att till
den grad glömma mig? Du har inte sagt mig
ett ord, jag var lugn, inbillade mig för alltid
vara försörjd ...»
»Hvad skall jag göra ... det har en gång
skett!» stönade Tschernin, med möda fram-
pressande orden. Han hade icke förutsett,
att det skulle vara så svårt. Hon ryckte
harmfullt på axlarne, tog några steg fram
emot honom och frågade:
»Sålunda skulle ingenting bli oss öfrigt, i
fall du misslyckades?»
»Ingenting...»
»Men inte sannt, du har ännu ingen orsak
att tvifla på en lycklig utgång? Ingen fara
hotar? Du är så erfaren, att du ej kan miss-
taga dig?» framstötte hon hastigt, med sväf-
vande röst.
Tschernin suckade. »Tvärtom,» svarade
han, »jag måste tillstå, att jag bedragit dig...
Jag sade, att allt står på spel... Så vet då,
att allt slagit fel — vi ha ingenting kvar ...»
»Huru? Hvad?» utropade hon och grep
krampaktigt tag i hans axel. Ett sådant ra-
seri gnistrade i hennes ögon, att Boris ett
ögonblick liksom skrämd drog sig undan.
Om en stund hemtade han sig och fortfor:
»Vi äro ruinerade, ruinerade genom min oför-
siktighet ...»
»Ruinerade,» upprepade Alexandra meka-
niskt med dämpad röst. Hennes vackra an-
sikte förvreds af undertryckt vrede. Tscher-
nin såg, hur hon bekämpade sig för att icke
utropa: »Din skurk!»
»Och jag kunde inbilla mig, att hon älskar
mig!» tänkte han, våldsamt beherskande sig
för att icke brista i gråt.
»Jag måste fortsätta tili slut,» beslöt han.
»Ja, vi äro ruinerade . .. Förr skulle jag
haft nog energi att åter ordna allt. Jag skulle
med förtviflans mod ha hängifvit mig åt ar-
betet i det medvetandet, att man ej behöfver
frukta ruin, då man redan hemfallit däråt.
Jag skulle åter ha rest mig och kommit på
fotterna, stadigare kanske än någonsin för-
ut... »
»Och hvarför inte nu? . ..»
Hon andades ut. Hennes blick blef out-
härdligt skarp.
»Nej, inte nu... Förr var jag stark. Nu
är jag trött, trött, emedan jag ej längre tror
på din kärlek: hvarför skulle jag utmatta mig
med öfvernaturliga ansträngningar, då jag ej
mer har någon glädje af lifvet...»
»Ack, min kärlek! Hvad betyder den i ett
sådant ögonblick! Nu är icke tiden att tala
om den!» utropade Alexandra hårdt, men
fattade sig genast: »nej, förlåt... Du har
gjort mig utom mig, jag är alldeles förvir-
rad ... hvad är det för infall af dig... Jag
älskar dig ju mer än allt i världen . . . Du
förstår dig på allt, du är så förståndig! Räd-
da mig, rädda oss från fattigdomen! Jag äl-
skar dig, ja, jag älskar dig. . . Hur skall
jag bara kunna bevisa dig det ...»
Hon ville till och med omfamna honom.
Tschernin sköt henne ifrån sig — försiktigt,
ty han fruktade, att hans hand skulle knyta
sig till ett slag, som kunde fälla henne till
golfvet.
»Vänta,» sade han hest, »ännu är det ej
allt...»
Han gick fram till ett bredt, eldfast skåp,
låste långsamt upp det, tog fram ett par
bundtar aktier och slungade dem, den ena
efter den andra, på skrifbordet. Alexandra
stirrade på sin man utan en redig tanke.
»Hör,« började han, i det han såg henne
skarpt i ögonen, »jag är ännu skyldigare, än
du tror. Jag har bragt det därhän, att man
i morgon skall taga vår förmögenhet i beslag.
Dessa penningar, omkring 50,000 rubel, skola
åtminstone täcka en liten del af de skulder
jag åsamkat mig genom oförsiktiga börsspe-
kulationer. Tack vare att jag ännu har den-
na summa, kan jag med räddad heder draga
mig ur spelet; oss återstår ingenting, icke en
groschen, icke en enda stol — men därför
har ingen rätt att smäda mitt namn, alla skola
säga, att jag gick till botten som hederlig
karl... Och ändock hoppas jag, du vill gå in på
att taga dessa pengar. . . Du skall göra det
så fort som möjligt, gömma dem och äfven
taga dina juveler med dig... Du vet, att
man nu är mycket sträng mot bankruttörer
utan tillgångar .. . Dessutom förestå scener,
vid livilka ett fruntimmer ej kan vara när-
varande ...»
»Skall jag stanna i Petersburg eller resa
min väg?» frågade Alexandra i affärsmessig
ton.
Tschernin var nästan färdig att skrika till.
Huru ! — det var allt hvad hon sade .. . Hon
hade sålunda ej en tanke mera för honom...
Hans hufvud svindlade, hans hjärta upp-
hörde att slå. Han kände, att han skulle
kunna bli vansinnig af raseri öfver denna
kvinna, som för en minut sedan vågat tala
till honom om kärlek.
»Nå?» påyrkade Alexandra. Ögonskenli-
gen ville hon redan börja lägga hand vid
inpackningen.
»Vänta,» sade Tschernin, i det han åter
gick till skåpet och tog fram en revolver.
Alexandra ryggade förskräckt tillbaka. Tscher-
nin skrattade.
»Var inte rädd,» lugnade han henne med
järnhård röst, »var inte rädd.»
Med dessa ord slungade han vapnet med
sådan kraft genom fönstret, att glaset sprang
sönder i tusen skärfvor och revolvern ham-
nade i gatans snö. En isig vind, blandad med
snöflingor, strömmade in i rummet.
Alexandra tänkte, att hennes man blifvit
vansinnig, att hans förstånd ej kunnat uthär-
da olyckan. Rädd för förkylning höll hon
ena handen för halsen, den andra sträckte
hon fram efter penningarne. Tschernin ut-
brast åter i ett hårdt skratt.
»Vänta ännu litet! Jag har ständigt haft
denna revolver hos mig för att kunna skjuta
mig en kula genom hufvudet, om något skulle
hända, som jag ej kunde öfverlefva. Jag be-
höfver den icke längre; nu skall ingenting
mera förmå mig till själfmord. . . Jag har
bedragit mig på dig, jag kunde störtas från
kärlek till förakt och ändå lefva .. . Ja, hör
det: mina affärer äro i bästa ordning. Jag
ville helt enkelt öfvertyga mig om din kär-
lek, ingenting annat...»
Hon blef förvirrad, ville säga något, tog
sig om hufvudet och närmade sig honom.
»Tag pengarne!» ropade han ursinnig och
stötte henne ifrån sig, »tag pengarne, du
docka! Tag dem i dubbelt, tredubbelt belopp!
Du har rätt att fordra millioner för din skön-
het1 Af sådana som dig mottager man inga
gåfvor...»
Men plötsligt skakades hans kropp af snyft-
ningar, och han föll gråtande ned på divanen,
med känslan att han förgäfves framkallat
denna scen. Han älskade henne trots allt,
dåraktigt, vansinnigt, kunde ej lefva utan
henne. Han skulle väl åter bedja henne om
förlåtelse och hela sitt lif arbeta ännu ifrigare
för att förtjäna mera till att låta henne få
sin minsta önskan uppfylld ...
Iduns julklappsbazar.
(Forts.)
XII. Soffskyddare. Af mörk linnestramalj ta-
ges ett stycke, lika långt och 3 dm bredare än
soffans sits. Härpå sys ett vackert korsstygns-
broderi såsom varande det varaktigaste. Fodras
med kulört twills och förses på ena långsidan
med en frans i samma färg som broderiet eller
stramaljen. Skyddaren fästes på soffans sits me-
dels säkerhetsnålar. I stället för skyddare på ett
nytt öfverdrag, kan den användas såsom prydnad
på ett gammalt och slitet. Kan äfven förfärdigas
af omvexlande virkade och broderade längder.
Jentis.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
