Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 46. 14 november 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890 IDUN 587
anställande af ett dylikt försök kan hvar ock
en, för billigt pris, anskaffa sig frän närmaste
apotek.
För upptäckande af bomull i hvitt linne,
lemnar Prof. Hoyer i München följande anvis-
ning. Man tager ett prof af väfnaden, upp-
fransar kanten på detta och doppar den i en
lösning af fuchsin (8 gr. fuchsin till 60 gr.
alkohol). När profvet legat häri några minuter,
tvättar man, tills det blifvit nästan färglöst;
det doppas härefter 1—2 minuter i ammoniak
och sköljes sedan väl i vatteD. Bomullstrådarne
hafva då blifvit fullständigt färglösa, medan lin—
trädarne bibehålla den röda färg, de genom
fuchsinen erhållit.
Slutligen komma vi till det tredje slaget för-
falskningar, nämligen appreturen, med hvilken
troligen de flesta och omfångsrikaste bedräge-
rierna begås.
Många köpmän sälja bomullsvaror eller så-
dana, som tillverkas af dåligt lin, blandadt med
bomull, såsom äkta linne, och den mest erfarna
husfru låter mången gång lura sig däraf, eme-
dan väfnaden genom bestrykning med klister
eller dextrin samt genom glättning, pressning
m. m. får ett utseende af den finaste damast.
Hvad som gör appreturen så farlig är att
dess användande ofta är nödvändig för att få
riktigt vackra tyger, och därför är och förblir
det så godt som omöjligt att uppdraga en gräns
för dess begagnande. Stärkelse, dextrin, socker,
gummi, gelatin, harts, fett, metalliska salter och
färger användas omväxlande, och detta anses
fullt tillåtligt; men ganska lätt inser man häraf,
att förfalskning orimligt lätt kan försiggå genom
för stor tillsats af dessa ämnen. Den farliga-
ste tillsatsen är blyföreningar, som, då det därmed
appreterade tyget användes till kläder, ovilkor-
ligen förr eller senare orsaka hudutslag och
andra sjukdomar.
Afven med siden föröfvas genom appretur
ett stort bedrägeri. Nånga franska fabrikanter
göra sidenet, genom tillsats af järn- och bly-
salter, ända till 150 °4 tyngre, och de anse sig
tvungna till detta bedrägeri för att därigenom
ge sidenet goa glans och färg.
Appreteradt tyg består af 78% trådar, 1%
naturlig fuktighet, 7X stärkelse och 7% mi-
neraliska tillsatser och denna grad af appretur
anses i allmänhet inom handelskretsar ej för
bedrägeri. Det bör emellertid för en hvar sy-
nas klart, att, om man köper 7% stärkelse och
7.%" mineraliska beståndsdelar i stället för väfnad,
det åtminstone är ett oskick, som borde bann-
lysas från all redlig handel.
Det skulle vara ett glädjande framsteg, om
våra husmödrar genom dessa rader kunde få
klart för sig, hur viktigt det är att ej blott se
på en väfnads yttre utseende, ty just den vackra
utsidan, appreturen, kan gömma det största be-
drägeri; kanske komma de därigenom att gifva
det gamla ordspråket rätt: »köp dyrt, så köper
du billigt.»
Hilda W.
Om prydnader.
En prydnads ändamål är att framhålla det sköna
och dölja bristerna. Men prydnaden får ej förråda
denna afsikt; den skall synas vara till endast för
sin egen skull. Håret är i sig själft vackert och
förlorar ej någonting af sin skönhet genom en
blomma, ett band, en rosett eller några lämpligt
anbragta nålar — tvärtom! Likväl får man ej
arrangera håret på ett sätt, som ogynsamt för-
ändrar hufvudets form, så som ofta är fallet med
den höga hårkoaffyren. Likaså skulle det vara
oskönt och onaturligt att pryda långa Gretchen-
flätor, som kunna fördraga en sammanhållande
bandrosett eller ett spänne, med någon af de
kammar och nålar, som vid en uppåtsträfvande
byggnad af flätor och lockar äro nödvändiga och
därför möjligtvis kunna gillas.
Halsens oklanderliga form och hvithet höjes af
en kedja, ett pärlband, ett mörkt sammetsband.
Användas dessa föremål i de riktiga proportio-
nerna, utgöra de verkligen en prydnad, under det
ett bredt ljust band, som dragés hårdt åt om
halsen och för öfrigt knytes smaklöst i ena sidan,
ovilkorligen väcker den misstanken, att här finnes
något fult att dölja.
Likaså påstå onda tungor, att de omåttligt höga
halskragarne på fruntimrens klädningar skola vara
uppfunna^ för att medlidsamt dölja de förrädiska
vecken på halsen nedanför örat, och ändå är väl
blott ett fåtal bärarinnor af dylika klädningar
medvetna om en sådan afsikt eller behöfva iakt-
taga dylik försiktighet. Detta oaktadt äro dessa
kragar alltjämt lika mycket på modet, och detta
till och med ehuru de hindra rörligheten, särskildt
för korthalsade personer, och därför borde för-
kastas såsom opraktiska.
Ännu ett ondt har den höga ståndkragen med
sig: den gör huden allt för ömtålig. Den blir
vissnad, förlorar sin smidighet och friskhet och
rynkorna, som man ville dölja, innan de ännu
funnos, inställa sig tidigare, än nödigt skulle ha
varit. En icke förvekligad hals skall däremot bli
solbränd, men ej så snart rynkig.
Äfven armbandet erkännes som prydnad, om
det i prydliga, smala ringar omsluter en fyllig
arm, men så snart det liknar en verklig boja som,
äfven om den är af ädel metall, klumpigt och
rasslande belastar en smal arm, upphör det att
vara en prydnad.
Ringar pryda endast en hand, om de gälla som
betydelsefulla minnestecken och ej göra sig för
»bredt» på fingrarne.
Nålen, knappen, spännet o. s. v. få blott an-
bringas, där det är något att hålla fast eller alt
knyta, och böra ej falla allt för starkt i ögonen.
På vår smak, som bestämmer oss att bära det
eller det föremålet som prydnad, kunna vi ej för-
lita oss, ty vårt skönhetssinne förderfvas grundligt
genom vanan att så ofta se det osköna och oprak-
tiska. Smaklösheter förvilla för längre eller kor-
tare tid mängdens ögon. Att undandraga sig deras
makt lyckas blott personer, utrustade med gåfvan
att med öppen blick betrakta naturen och med
vana att reflektera öfver hvad de sett.
Våra små och gummislangarne.
nligt af läkare anställda undersökningar
visa sig alla, äfven den kortaste tid
använda munstycken och slangar af kautschuk
för våra små vara behäftade med millioner
af de farligaste och mest sjukdomsbringande
bakterier. Man arbetar därför i Frankrike
med alla krafter pä att helt och hållet rödja
ur bruk dessa farliga redskap, emedan man
till stor del tillskrifver dem skulden till den
stora dödligheten hos barn under ett års ålder.
I deras ställe söker man införa diflaskor ute-
slutande förfärdigade af glas utan alla slags
gummimunstycken. Naturligtvis opponera sig
barnsköterskorna i allmänhet däremot, emedan
afskaffandet af den bekväma diflaskan skulle
medföra en god del ökadt besvär för deras
maklighet. Men mödrar med omsorg för sina
barns lif (och andra förtjäna ej att vara mö-
drar) skola ej sky någon ökad möda och så
snart som möjligt taga bort den äckliga gum-
mislangen ur sin älsklings mun. Glasfabri-
kerna borde först af allt söka bringa i handeln
bekväma diflaskor med munstycke, som kan
aftagas. Efterfrågan efter dylika flaskor
skulle säkert göra att dylika snart uppfunnes.
Under afvaktan därpå hjälper man sig med
de lätt rengjorda, gammalmodiga, vida gum-
mimunstyckena, som genomstickas upptill och
dragas öfver flaskhalsen. Man håller sig med
flere af dessa billiga föremål och lägger de
ej i bruk varande efter grundlig rengöring i
varmt såp- och sodavatten samt därpå i klart,
friskt vatten. Men gumraiproppen och den
vanliga benringen böra totalt bannlysas. Hur
fult tillplattas ej den lilles mun mot ringen
och det stackars barnet klunkar, suger och
drar endast för att infora i sin späda kropp
de sjukdomsfrön, hvilka alltid uppstå på den
alltid af saliv fuktade öfre ytan af ringen,
och som här föröka sig i oändlighet. Be-
trakta blott en gång noga den del af gummi-
proppen, med hvilken ringen står i samman-
hang. Skrapa en gång med knifven, ty på
annat sätt går ej den gröna aflagringen på
densamma bort. Nåväl, detta är millioner
sjukdomsbringande svampar!
Säkerligen skall ingen moder, sedan hon
fått detta klart för sig, dröja att undandraga
sin älskling denna fara. Är den lille ej de
första dagarne lika snäll och välmående
som vanligt, skall han likväl redan efter den
tiden ha glömt sin napp, och hon har den
glädjen att se den lilla munnen naturlig, på
samma gång hon gjort hvad hon kunnat för
att värna sitt barns lif och välbefinnande.
»Lyckliga barn» och »rika barn».
§
ag har två bekanta af ungefär samma
ålder, hvilka fått sin utbildning i samma
skola, välsignats med samma antal barn, till-
höra samma bildade samhällsklass — endast
att de lefva under vidt skilda yttre vilkor.
Den enas man är millionär; den andras, en
anspråkslös tjänsteman, dog och efterlemnade
den unga frun med fyra späda barn i små
omständigheter. Jag har tillsammans med
dem båda genomlefvat den lyckliga barndoms-
tiden och håller dem bägge hjärtligt kära, och
ändå frågar jag mig heständigt, huru det kan
komma sig, att jag aldrig tröttnar att upp-
draga jämförelser dem emellan, vid hvilka
alltid den senare afgår segrande, emedan hen-
nes nobla enkelhet den angenäma tonen i
hennes hem och hennes praktiska sinne till-
tala mig som ett leende sommarlandskap,
huru mycket än den förstnämndas lysande och
rika hus kan förefalla mer lockande och
präktigt.
Ringer jag på hos den ena, så öppnas
dörren — innan ännu den enda tjänstflickan
hinner till – af någon bland de brunlockiga
småttingarne, och redan i det strålande an-
siktet och den glada nigningen ligger det
hjärtliga »välkommen», som strax upprepas
af den lilla barnamunnen med ord och kyss.
Den korta, ytterst rena dräkten, de oförstör-
bara förklädena af amerikansk vaxduk, allt
detta är helt enkelt — men bekvämt. Bar-
nen röra sig med otvunget behag och glädje
i sin lek. Modern sitter lutad öfver sin söm-
nad, ty det är hennes stolthet att själf för-
färdiga allting åt sina små, eller — om en
»hvilostund» är för handen — läser hon det
bästa, som modern literatur bjuder, utan att
därför ens förgäta att studera både latin och
grekiska för att kunna vara den uppväxande
»äldste» till hjälp vid skolarbetet. De stora
fönstren i den rymliga barnkammaren och
arbetsrummet fördunklas ej af några tunga
gardiner; endast en bländande hvit kappa
därofvan förlänar rummet ett inbjudande ut-
seende. Pulpeten vid fönstret, på hvilken den
unge »latinaren» sitter, stolarne, ja, själfva
soffan i form af en trädgårdssoffa saknar
hvarje stoppad beklädnad. Och allt detta,
som första gången jag såg det föreföll mig
underligt och allt för öfverdrifvet enkelt, fyller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
