Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 46. 14 november 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 589
1890
skaffenhet komma att under innevarande säsong
anordnas at den celebre violoncellvirtuosen Franz
Neruda. Den första soarén egde rum i torsdags
i Musikaliska akademien. Programmet till den
första upptog Trio af Beethoven, stycken för piano
och violoncell af Rubinstein samt kvartett af
Dvorak. Medverkande äro bl. a. fru Svedbom
och hr Aulin. För dagen hinna vi ej nämna något
vidare, men torde återkomma.
På grund uf ett missöde i sista stunden
nödgas vi för dagens nummer utesluta
den löpande följetongen och lemna i er-
sättning fru Lindhés fina skiss.
Ett minne.
Skiss
af Vilma Lindhé.
Under sign. »Tempora passala» belönad med heders-
samt omnämnande vid Iduns stora pristäfling.
J
ivalkongdörrarne utåt gatan stodo balf-
^ öppna, lika mycket för att insläppa den
ljumma nattluften som för att fördela den
blomsterrikedom, hvaraf rummet uppfylldes.
Skenet frän gaslyktorna utanför kastade
strimmor af ljus öfver väggar, tak och en-
skilda föremål, lemnande andra åter i dunk-
let, för öfrigt var det mörkt i hela. våningen
— tyst också, om man undantager ljudet af
lätta, snabba steg, som gledo öfver salongs-
mattan.
Ratsch! Där glimmade en liten låga, och
inom kort brunno de tolf rosenröda ljusen i
kristallkronan, klart belysande »Moster Lot-
tens» skarpa profil och skelettartade gestalt,
där hon stod kvar med ljuständaren i han-
den, medan blickarne mönstrande irrade kring
rummet.
Nej! Det kunde sannerligen ej blifva bättre!
Så mycket blommor, så många näpna små-
ting öfverallt, och hur nytt, — man kunde
gärna säga ungt — allt såg ut härinne !
En suck gled ofrivilligt öfver hennes läp-
par, medan hon gick att tända lampor och
kandelabrar. Ljust skulle här vara och så
festligt som möjligt, det hade hon lofvat.
Så! Nu var hela våningen upplyst. Sa-
longen, matsalen, fruns kabinett och herrns
rum. Endast i sängkammaren rådde en my-
stisk halfdager — ett darrande rosenrödt skim-
mer från flusslampan i taket.
Hon kände till hvarenda vrå, hvarenda
småsak i detta hem, som hon hjälpt till att
ordna, och nu hade hon lemnat bröllopsgår-
den före alla andra för att tända ljusen och
ännu en gång —- den sista — se efter, att
allt var som sig borde. Hur blankt, putsadt,
vackert och obegagnadt var ej allt, från silf-
ret på buffetten till grytkrokarne uti i köket!
Så skulle också en gång för länge sedan
— — Nej! Hon ville ej tänka därpå.
Nu kunde de komma när som helst! Om
hon satte sig här vid fönstret, kunde hon se
vagnen vika om gathörnet.
Så underligt att lilla Thyra, systerdottern,
som hon otaliga gåuger burit på sina armar,
skulle träda in som herskarinna i detta hem!
Hur underligt att detta barn — osjälfstän-
digt, tanklöst och ystert — vunnit en mans
hjärta så helt och hållet.
Och dock? Inte så underligt, kanske!
Hur frisk och täck var hon ej — allas älsk-
ling — och hvad som felades, skulle kärle-
ken lära henne.
Var det inte en vagn? Jo visst! Nej,
den for förbi. Moster Lotten satte sig åter
med en orolig blick på de många ljusen, som
brunno för henne ensam.
Om de ville komma ändå! Men det var
väl inte så lätt att skiljas hemifrån, heller.
Visst skulle den unga frun bo kvar i för-
äldrarnes närhet, men det var ett afsked i
alla fall. Hon var ej längre deras, och hvad
hon hädanefter gaf — äfven dem — var en-
dast smulor från hans, den rike mannens
bord.
Det hade varit en underlig tid för mostern,
denna sista, då hon varit upptagen af syster-
dotterns utstyrsel och ordnandet af det nya,
hemmet. Thyras mor var sjuklig och fullt
upptagen af sitt stora hushåll och sina mån-
ga yngre barn, och »Moster Lotten» som hon
kallades af nästan alla, som kommo i berö-
ring med henne, och som hade namn om sig
att vara mer än vanligt »praktisk», var själf-
skrifven att springa i bodar, råda, klippa
till, sy, bestämma och ordna.
Nu först — när det var öfver — kände
hon, hur trött och utsliten hon blifvit. Men
det hade varit något att lefva för i alla fall,
något som upptagit tid och tankar. Om det
bara inte rifvit upp det gamla såret också!
Hon reste sig häftigt och stod plötsligt
framför en af de stora väggspeglarne, ur hvil-
ken hennes bild trädde fram hel och hållen.
Ja! Så såg hon ut nu mera! Gråhårig,
mager och kantig, mörk i hyn, med infallna
kinder. Den omsydda grå sidenklädningen
tog sig ingenting ut på den gängliga figuren,
som mistat både fyllighet och elasticitet, blom-
morna på hår och barm tjänade endast till
att framhålla, hur förbleknad och vissen hon
själf blifvit, och här i detta unga hem, ge-
nomandadt liksom af bäfvande aningsfull lyc-
ka, kände hon sig mera gammal och ensam
än någonsin förut.
Att kunna bli’ så lycklig som Ihyra! Att
få upplefva något sådant som att träda öf-
ver tröskeln till ett eget hem vid den älska-
des sida?! Hur underbart! Och att försaka
det, just när man stått vid målet! Kunde
någon genomlefva en sådan sorg? Ah jo!
Hon hade ju själf gjort det.
Också hon hade varit vacker — mycket
vacker, sades det -— och trolofvad.
Det var nu så länge sedan, att ingen mer
än hon själf mindes det.
En afton då Thyra och hennes fästman,
för hvilka hon oftast tjänade som förkläde,
aldrig tycktes kunna skiljas, hade det kom-
mit öfver henne en känsla af bitterhet och
afund, hviiken liksom tvingat henne att säga
dem, att hon varit älskad hon också och äl-
skat lika högt som någonsin de.
Men hade de trott henne? Ej nog med
att hon uppfångat deras ironiskt medlidsam-
ma leenden, de hade äfven förklarat, att
som de hade ingen älskat — eller skulle kom-
ma att älska.
Moster Lotten smålog mot sin bild i spe-
gel — ett sorgset drömmande leende. Ja,
som hon nu såg ut, kunde väl ingen tro
det, men hon hade haft sin vår, hon också,
och varit älskad oegennyttigt, varmt och tro-
fast.
Var ej detta nog att minnas och lefva af?
Jo, så hade det varit och var väl ännu —
men hon skulle aldrig kommit hit i afton
aldrig hjälpt till med att ordna de ungas bo
— det hade väckt så många smärtsamma
hågkomster.
Så hade, för trettiofem år sedan, ett hem
stått färdigt att mottaga henne själf. Ej så
präktigt kanske, men lika ljuft och kärt.
Ett helt år förut hade hon sytt på sin ut-
styrsel och gladt sig — o så hon gladt sig
— åt hvarje färdigt plagg!
Nu låg det mesta i Thyras linneskåp —
själf hade hon aldrig fått bruk för det.
En vecka före bröllopet — en kort vecka
endast — förkylde hennes fästman sig, och
samma afton som hon skulle blifvit hans,
helt och hållet, satt hon vid hans dödsbädd.
Så nära lyckan hade hon varit — så nära
_ då allt rycktes ifrån henne med ett enda
slag !
Något eget hem fick hon aldrig, endast ett
litet krypin i systerns, där hon kunde göm-
ma sig undan barnstojet, när det blef allt för
tröttande. En hjälp hade hon varit för sy-
stern, liksom för många andra — det var
väl därför hon ansågs »praktisk» — och så
hade åren gått under stilla resignation och
mycket arbete. Arbete för andra, aldrig för
sig själf. Det var andras barn hon vaggat,
andras sorger hon burit, andras glädje hon
delat. — Själf egde hon ingenting annat än
ett minne, som det var löjligt att tala om
nu på gamla dagar. Hemlös hade hon gått
mellan många hem, och allt det arbete man
ej själf ville eller kunde utföra, det hade
hon åtagit sig. Många förtroenden hade hon
fått — små, lumpna, ömkliga — och så hade
något däraf också klibbat fast vid henne själf.
Därför gjorde hon sig aldrig reda för, hvar
intresset upphörde och nyfikenheten tog vid.
Thyras förlofning var en glädje, äfven för
henne. En sådan präktig, duglig, bra man
hon fått, den lilla yrhättan. En man i sin
fulla kraft, mäktig att älska, handla, lefva,
— inte en älskare bara, som kallnar med
smekmånaden.
Mer än en undrade öfver, att de nygifta
ej gjorde en bröllopsresa, som bruket fordrar,
men hans tjänstgöring tillät det ej, och han
ville det ej heller. Just att få föra sin brud
direkt in i det kära, så länge drömda hem-
met syntes honom som höjdpunkten af jor-
disk lycka.
Vagnen! Vagnen! Den stannade ju re-
dan, utan att moster Lotten märkt det, för-
djupad som hon varit i minnen och tankar.
Hon hörde slamret af sabeln mot stentrap-
pan och såg uniformen blänka till, så sprang
hon ut för att möta i den upplysta, med väx-
ter dekorerade trappuppgången; ty hon skulle
ej för allt i värden velat afstå från nöjet att
bevittna de nygiftas inträde i det egna hem-
met, höra hvad Thyra tyckte, hvad de sade
hvarandra, se deras glädje och dela deras
lycka. Ja! Där kommo de! Han med ar-
men om hennes lif, till hälften stödjande, till
hälften bärande henne in i det hem, hans
kärlek beredt henne. En hvit, böljande sky
af siden och tyll, en myrtenkrona, rosiga kin-
der och läppar, fuktiga, glädjeskimrande ögon.
— Moster Lotten såg ej mer. Som en skugga
gled hon in för att stänga balkongdörrarne
och genom matsalen ut i köket, där tjäna-
rinnan satt, väntande på att taga emot sin
unga matmor.
Nej ingen! Ingen skulle möta dem! En-
samma skulle de vara. Ensamma .med hvar-
andra detta ögonblick, då lifvets fullhet om-
spinner tvänne människohjärtan med sina fa-
graste gåfvor och löften. — Hvad mer att
det blir ett minne endast, det skall dock
kasta ljusreflexer öfver kommande mörka
dagar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
