Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 47. 21 november 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
604 IDUN 1890
finge något. Nu hade hon ett, och nu fick Elise
göra som hon var van.
Julkvällen var inne, men i Märtas rum var det
mörkt. Erik satt i soffan, hon stod vid fönstret
och gret.
Ett lätt lager af snö låg öfver bergen. Björ-
karne i dungen nedanför landsvägen stodo stilla
och kala i den kalla, lugna kvällen. Sjärnorna
strålade. Det var helgfrid i naturen. Stillheten
därute verkade lugnande på Märtas sinne. Stjär-
norna däruppe kommo med julhelsning också till
henne. De påminde henne om barndomen, om
det ensamma lifvet ute i världen, och en känsla
af lycka smög sig öfver henne. Hon stod ju icke
längre ensam, och visst hade hon något att lefva
för. Erik hade varit förståndig, då han förbjöd
sykvällarne. Så nervös och klen som hon varit
i höst, hade hon aldrig kunnat sköta dem. Han
var god och kärleksfull — men hon! Var hon
ens en förståndig kvinna, och vore hon värdig att
blifva mor? Den, som hehöfde uppfostras, det
var hon själf. Hon knäppte ihop händerna och
bad Gud om förlåtelse för sin retlighet och otack-
samhet, bad om nåd till att i någon mån kunna
fylla de plikter, som väntade henne, de högsta
för kvinnan, och ju längre hon bad, desto hopp
fullare tedde sig framtiden. Hon torkade bort tå-
rarne och vände sig om. Skulle också Erik för-
låta henne? Hon gick med dröjande steg bort
till soffan, slog armarne om hans hals och hvi-
skade: »Förlåt mig!»
Han drog henne ned på sitt knä och kysste
henne. Så sutto de, då Elise öppnade salsdör-
rarna. Därute var tjänstfolket samladt. Märta
nickade vänligt åt dem, gick fram till pianot och
tog upp julpsalmen. Den lilla församlingen stämde
in. Erik hade stannat vid dörren. Den tända
granen, det högtidsklädda folket och framförallt
Märta grep honom så underbart. Han hade aldrig
varit med om en sådan julafton, och han önskade,
som då han var liten gosse och gladde sig åt
julklapparna, att kvällen aldrig skulle taga slut.
Syskonen kommo ut på annandagen och stan-
nade till öfver nyår. Märta var sig lik som i sin
flicktid, och det ena vinternöjet aflöste det andra,
men ändå kunde ej Erik tillbakavisa en hemlig
fruktan att mista henne. Denna känsla öfverväl-
digade honom stundom så, att han ej kunde dölja
den. Märta försökte då göra honom förtrogen
därmed.
Träden därute började åter löfvas, lärka och
gök, bjödo i parken våren sitt välkommen; och i
hvarje blomma, som slog ut i skogen eller på
trädgårdssängen, såg Märta en bekräftelse på upp-
ståndelsens löfte, men hos Erik väckte hvarje så-
dan tanke, hvilken han genast förknippade med
Märtas död, ett utrop af smärta.
ken vaknade. Ögonen följde redan ljuset, handen
slöt sig omkring hennes finger, men hon var ej
säker på, att han ännu kände henne.
Hon tänkte sig så lifligt in i den tid, då han
skulle kunna säga det första ordet och stå^på de
små fotterna, gå från stol till stol, peka på före-
målen i rummet med ett undrande: »se där.» Då
skulle hon säga sakens namn, men aldrig lära
honom något, som han icke såg och ej själf ville
ha reda på. Hennes undervisning skulle blifva
konkret. Hon skulle lika litet på det andliga som
fysiska området gifva sitt barn osmältbar föda,
men det visste hon genom erfarenhet, att den,
som andligen skulle nära en varelse, måste ha
gjort denna själens föda till sin andes egendom,
eljes blef den ej användbar för ett spädt förstånd.
Härtill fordrades studier och vidsträckta kunska-
per, och så kom hon åter till sina älskade böc-
ker och sin grubblande tankevärld; men hennes
planer sträckte sig långt bortom de första kun-
skaperna. Hon ville hela tide a bli sin sons lära-
rinna, och hvad hon på delta område föresatte
sig, det visste hon sig kunna drifva igenom. Hon
hade alltid älskat att kämpa med stormen, och
hon gjorde det ännu. På hennes helsa berodde
gossens, och hon skötte sig omsorgsfullt.
Bergvandringarna satte icke endast blodet i
friskare fart och gåfvo kinderna en högre färg.
Hon kom från den vidsträckta utsikten med vid-
gade andliga vyer och med en blick, som talade
om kraft och kärlek.
Erik beundrade henne mer än någonsin, och
han slod ofta långa stunder och såg på mor och
barn, men han förstod Benne ännu mindre än
förr.
En augustidag sköt Märta den lilla vagnen ut-
om trädgårdsgrinden och fram öfver den grusade
vägen, som ledde till sjön.
Harald hade aldrig förr gjort en så lång färd,
men hans mor längtade ned till stranden. Bas-
sängen återspeglades i vattnet. Det var lugnt och
ljumt i backsluttningen. Märta ställde vagnen i
skuggan och tog fram en bok, papper och blyerts-
penna. Harald sof så godt, medan vinden och
vågorna sjöngo hans vaggsång. Bina flögo kring
ljungen och sögo honung, en lärka flög drillande
öfver sjön, midt emot på andra stranden höllo
några barn på att kläda af sig, nu hoppade de
ned i vattnet. Hon hörde dem skrika till hvar-
andra och såg i detsamma bort till bassängen.
Den begagnades ej mycket nu för tiden. Hon
kom att tänka på, hur länge sedan det var hon
seit sina svägerskor, ej sedan hon blef frisk. Hon
var sig lik, själfvisk som vanligt. Så drog hon
en suck. Boken hade hon glömt, nu tog hon upp
den. Det var en fransk grammatik. Hon öppnade
den och skref på det rena bladet:
* *
Det var en riktigt skön midsommardag. Tant
Anna, Elise och ett par af jungfrurna hade tidigt
på morgonen rest till kyrkan i närgränsande pa-
storat. Det var därför så tyst i det stora hu-
set. Sommarvinden lekte med bladen på frukt-
träden och for smekande fram öfver blommorna.
Träden hade sin nya sommarskrud nyss rentva-
gen af ett mildt sommarregn. Svalorna flögo hvi-
nande från och till sina reden under takåsen, i
körsbärsträden sjöngo bofinkarne och fram öfver
sandgången trippade den näpnaste lilla sädesärla.
Dörrarne till verandan stodo öppna för att kunna
insläppa hela knippen af solstrålar. Dessa upp-
fångades på sufletten af en barnvagn. Därunder
slumrade en späd liten världsborgare, som dagen
förut döpts till Harald. Vid vagnen satt Märta.
Hon var klädd i en morgonrock af ljusblått fla-
nell, kring halsen hade hon en veckad, hvitjspets,
sammanhållen af en dyrbar brosch, och på huf-
vudet en ungmorsmössa. Ernst Björks dikter lågo
uppslagna i hennes knä, men hon läste icke. Hen-
nes ögon följde barnets minsta rörelse och hen-
nes öra tycktes ej uppfånga annat ljud än den
hastiga, regelbundna andhemtningen.
Det var första gången hon lemnats alldeles en-
sam med sitt barn, och hon njöt af tanken på
att hädanefter själf få sköta honorm
Det var så underbart att ha en sådan liten va
reise i sina armar och veta, att detta späda lif
var så beroende af henne, och det ej allenast hans
fysiska varelse, utan i än högre grad det psy-
kiska. Vissheten om, att de intryck hon gaf ho-
nom skulle blifva afgörande för hela lifvet, fyllde
henne med bäfvan. Barnets rum blef blef en
helgedom, dit intet orent skulle få inkomma, och
hans dagar invigde hon med de varmaste böner.
Dag efter dag såg hon, hur han utvecklades, och
hon undrade, hur länge det skulle dröja, tills tan-
»Han skall kunna, hvad jag ej kan,
han skall hinna, hvad jag ej hann,
han skall finna, hvad jag ej fann,
och han skall, med Guds hjälp, kunna bli en
man.»
Hon läste versen och log, men om nu Gud tog
igen sitt dyrbara lån, om Harald, som så många
andra små, dukade under för en barnsjukdom!
Det var icke första gången den tanken kom öfver
henne. Hon hade så ofta, när hon njutit af att
se på hans friska kinder och lugna sömn, gripits
af denna förgängelsens känsla, som ligger utbredd
öfver våren i norden. Man känner genast, att
denna härlighet är kort.
För att förströ de vemodiga tankarne, slog hon
upp verben och förhörde sig. Hon läste högt.
Det blef roligare för hvarje stund. De främmande
orden rullade mekaniskt öfver hennes läppar, me-
dan glada skolupptåg tittade fram mellan tempu-
sen. Hon tyckte sig nästan höra kamraternas
hviskningar, om hon ej ögonblickligen kom på
rätt stråt. Det var isynnerhet ens stämma, som
ljöd så tydligt, att hon måste vända på sig för
att se, om den ljuslockiga flickan satt bakom
henne. Hon fick i stället se Erik och blef myc-
ket rädd.
»Hvad i all världen tar du dig till,» sade han
och tog boken ifrån henne; »läser franska som
en skolflicka! Hvad tänker du på, jag förstår dig
inte?»
»Jag uppöfvar mina skolkunskaper för att, när
Harald behöfver det, kunna hjälpa honom.»
Han såg på versen, som hon skrifvit.
»Hvad vill det här säga ? Hvad tänker du göra
pojken till? Tänker du i honom inplanta dina
egna besynnerliga idéer? Kom ihåg, att han
också är mitt barn !»
»Fy Erik, att du kan tala så! Vår gosse skall
bli hvad Herren skapat honom till, och med hans
hjälp vill jag uppfostra honom, så att han en dag
blir till välsignelse, på hvilken plats han än kom-
mer att stå.»
»Och detta skall ske, därigenom att du konju-
gerar franska verb?»
»Jag förstår ej,’ hvad som föranledt dig att
komma hit och gräla på mig.»
Erik satte sig på en sten, och medan han ha-
stigt repade lingonen, som växte på tufvan bred-
vid honom, fortsatte han uppretad.
»Jag skall en gång för alla säga dig, min kära
Märta, att jag ej tycker om det lif du nu för. Du
måste ändra det, icke för min skull, jag är van
att komma i andra eller tredje rummet, men för
din egen och den samhällsställning du intar. Du
behöfver alldeles icke göra dig till barnpiga, men
du unnar ingen annan att röra din afgud.»
»Han är visst icke min afgud. För den synden
ber jag dagligen Gud bevara mig, ty jag är viss
om, att afgudar jag mitt barn, måste Herren taga
det ifrån mig.»
»Se så, äro vi nu där igen. Skall döden stän-
digt sväfva för dina tankar. Om du som andra
fruar hade ett handarbete, om du sydde pojken
kläder, skulle jag ej säga ett ord, ty det gjorde
min mor. Men att gå och göra upp framtidspla-
ner och repetera sina skolkunskaper för att om
många herrens år lära ett barn att läsa, liksom
det ej funnes en skola i hvar vrå, det tycker jag
ej om. Vi skola skaffa oss en bra barnjungfru,
så kan du egna dig litet åt sällskapslifvet. Det
skall skingra dina sjukliga idéer, och trifs du ej
bland mina släktingar, kan du ju bjuda hit några
af dina vänner. Lina hade en bra flicka på för-
slag.»
»Så dum jag var, som ej vid mitt giftermål tog
mina älskvärda svägerskor med i räkningen.»
»Nu tar jag vagnen och kör hem.»
Han lyfte den helt behändigt ner på vägen.
Märta gick tyst bredvid.
(Forts.)
(S’
Från Iduns läsekrets.
Till redaktionen för tidningen Idun.
Uti n:r 45 af eder ärade tidning förekom i en
uppsats med öfverskrift »Georgina Sommelius-Bottero»’
ett yttrande om sånglärarinnan madame Marchesi,
hvilket kanhända kunde tåla någon jämkning.
Då jag själf idkat sångstudier för nämnda lära-
rinna under Here år, men det oaktadt ingalunda
räknar mig till skaran af hennes blinda beundrarin-
nor, torde den uppfattning, som jag under denna
tid hunnit förskaffa mig, angående såväl hennes värde
som människa som hennes duglighet som lärarinna,
kunna ställas upp emot det, som publicerats i eder
tidning.
Signaturen Erik S—n har i nämnda uppsats an-
fört yttranden af fru Sommelius-Bottero, däri hon
vid anställd jämförelse mellan fru Stenhammar och
madame Marchesi finner den senare fåfäng, ytlig
samt behäftad med ett allt lör utprägladt förvärfs
begär. Hvad nu fåfängan och förvärfsbegäret be-
träflar, så tillkomma dessa två egenskaper henne
uteslutande såsom människa och kunna, enligt mitt
förmenande, icke sättas i något rimligt sammanhang
med dugligheten hos hennes undervisningsmetod.
Hvad återigen ytligheten beträffar, så torde resul-
taten utaf hennes verksamhet som sånglärarinna täm-
ligen afgjordt vederlägga detta tillmäle.
Det torde nämligen finnas få af madame Marche-
sis lärjungar, som ej måste tillstå, att lärarinnan
Marchesi genom sitt klara, intelligenta och genom-
tänkta undervisningssätt försonade, hvad hon såsom
mindre oegennvttig och kanhända något ytlig per-
son låter komma sig till last. Åtminstone tyckes
mängden af lärjungar samt de omdömen kritiken
tilldelat flere utaf dem, sedan de af henne blifvit
fullt utbildade, vittna om en samvetsgrann och du-
gande lärometod.
Men måhända äro ofvan anförda yttranden af fru
Sommelius-Bottero fällda, innan hon fullt lärt känna
sånglärarinnan Marchesi. Härför talar såväl den
lärotid, som fru S.-B. hos henne tillbragte, som de
lysande framgångar hon efter denna lärotid har att
uppvisa, Zulamith Wellander.
m*
Med detta nummer följer ett cirkulär angående
Kulturhistoriska föreningens för södra Sverige
lotteri, å hvilket vi bedja få fästa våra läsa-
rinnors uppmärksamhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
