Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 48. 28 november 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890 \ DUN 615
bragte hon i stilla tillbakadragenhet, vårdad
af en trotjänarinna, tills döden den 11 den-
nes kallade henne bort.
Emilie Risberg var ej fallen för yttre präl.
Hennes lifsgärning försiggick tyst och stilla,
utan att hallstämplas af några offentliga ut-
märkelser. Men månget hem och mången
skola kunna gifva vittnesbörd om dess bety-
delse. Där glömmes säkert icke Emilie Ris-
berg, en god och vänlig kvinna, som egnat
ett verksamt lif at nitisk sträfvan för upp-
fostran och bildning, som ville det goda och
själf alltid sökte göra det,
H. L Victorin.
för länge, länge sen.
5Oen andra, sökte andra mål
och gick sin väg allen.
cAt sjukdom, sorg och nöd hon gaf
all kraft för länge sén.
jöhlen tiden gick, den enas larn
i världen spriddes ut,
och döden rpekte mannen lort,
hon ensam stod till slut.
jDå kom den andra, sade varmt:
» låt oss nu lli igen
en tanke och en sjal som förr
en gång för länge sen.»
tvänne skrumpna gummor ser
ofta arm i arm.
Skör länge sén i unga år
de slutit vänskap varm.
jDe lefva nu llott för hvarann,
ty allt har ftyktat hä’n,
som deras lif gaf färg och glans,
för länge, länge sén.
’Sén dess har glädje följt på sorg,
af dagar llifvit år,
men än är landet lika fast,
som knöts i lifvets vår.
fDe lefva nu i minnet llott
och glädjas, gråta än,
de gamla två, åt fröjd och sorg,
som timat länge sén.
flag tänkte ofta på de två.
ftLvad var inom dem gömdt?
jivad knöt väl samman deras lif?
fEtt minne kärt oeh ömt?
Så fann en dag jag deras hem.
Séid vinterlrasans sken
de talade om tid, som gått,
för länge, länge sén.
fjag satt där andaktsfull och tyst,
i tårar såg dem le.
-O kunde jag likt dem en gång
mitt lif i fjärrglas se,
min sista kraft få gifva lort
i vänskap santi och ren
och tänka utan samvetsagg
på tid för länge sén.
Erika.
jDe samma skollänk nött en gång,
växt till i fröjd och lek.
fDen ena lief en pppig ros,
den andra lilja llek.
Skast liljan hade gods och guld,
hon kär höll rosen än.
fDe delte hvarje tanke då,
soin nu, för länge sén.
Så kom en dag den hicka mö
med rosor på sin kind,
till barndomsvännen sade glad:
»min mprtenkrona lind.»
fBlek rosen lief, hon tänkt och drömt
om samma hjärtevän,
men kronan land, fast tåren föll
i den för länge sén.
Så fick den ena ’ älskadt hem
och make, larn i Horn.
3 flitigt värf vid huslig härd,
fort dagen gick och kom. -
&
Ämbetet att vara husmoder.
Af
Helena Nyblom.
’Forts.)
&
I et finns ingenting i ett hushåll, som är
tråkigt, och ingenting, som skall vara en
husmoder likgiltigt, när hon vet, hur
stor betydelse alla enskildheter ha.
Hennes kök oeh skafferi, hennes linneskåp
och husgeråd, allt är viktiga ingredienser i det
hela, och hon skall icke endast icke finna dessa
detaljer tråkiga, utan hon kan gärna svärma
litet för dem, först då bli de ett uttryck för
hennes personliga natur och smak, och ju
bättre denna natur och smak äro, dess bättre
för det hela. I kaos kan ingenting skapas,
men ordningens poesi är en god poesi.
Det hem, som en husmor skapat genom att
väl öfverse och hjälpa till att alla detaljer ut-
föras väl, det hemmet skall ju utgöra de om-
gifningar, i hvilka lifvets drama uppföres.
Dessa omgifningar äro -icke hufvudsaken,
men de bidraga ofantligt till, att hufvudsaken
kan komma till sin rätt.
Yid den olikartade hjälp, som en husmor
af vår medelklass får af många personer ur
arbetsklassen, kommer hon i beröring med
många olika människor och lär sig, att på ett
naturligt och verkligt sätt förstå den arbetande
klassen, hvad de fleste män sällan ha tillfälle
till.
Alla dessa specialiteter, för hvilka så många
lefva, lär hon sig att intressera sig för. Tvät-
terskor, strykerskor, sömmerskor o. s. v., alla
ser hon närmare i deras arbete än hvad man-
nen kommer att göra, och hon lär sig icke
blott förstå och beundra ett sådant arbete, om
det är bra gjordt, utan hon lär sig otvifvelak-
tigt att förstå dessa människor bättre, än hvad
en ensam stående människa får tillfälle till,
och har ju dessutom den lyckliga möjligheten
att åtminstone bereda några sorgfria dagar för-
dern, hvilka arbeta i hennes hus.
Hvad en kvinna eger i sina barn, kan icke
uttryckas eller uttömmas i någon bok. Jag
vill icke tala om lyckan att vara mor, utan
också endast betrakta denna lycka från en hus-
mors ståndpunkt.
Finns det väl någon ställning för en kvinna,
som bättre kan gifva henne anledning att trö-
sta och hjälpa, att deltaga i andras sorg och
glädje, och om hon icke kan bringa hjälp i
besvärligheterna, åtminstone hjälpa till att
bära dem, och när sjukdomarne komma, lär
hon sig också på ett direkt och naturligt sätt
något af den erfarenhet och kunnighet i sjuk-
vård, som annars blott de kvinnor lära sig,
som egna sig åt en sköterskas kall.
I det hela förefaller det mig, att en hus-
moders kall ställer sakerna i de rätta förhål-
landena till hvarandra, i det att lifvet blir det
viktigaste, studierna det näst viktigaste. Ty
hur förträffliga och betydelsefulla än de olik-
artade studierna kunna vara, så är dock lifvet,
när allt kommer omkring, ännu betydelse-
fullare. ’
De personer, som egna hela sin tid till ett
specialstudium, visa sig ofta vara märkvärdigt
opraktiska och ovetande i lifvets mångfaldiga
förhållanden.
Det är, som om de hade fått ett eller an-
annat organ utveckladt på de andras bekost-
nad, och resultatet blir något abnormt och
oharmoniskt i mänskligt afseende, hur stora
och förträffliga än resultaten af deras arbete
kunna vara.
Lifvet måste dock alltid förbli det viktigaste
för en lefvande människa, men den stora hjälp,
som alla studier gifva en i att lefva, är också
en viktig sak, och kanske att en del husmö-
drar ofta ignorera deras betydelse. Har en
kvinna en verkligt stor begåfning i ett eller
annat afseende, en brinnande vetgirighet, ett
vaket intresse för olika sysselsättningar, en be-
stämd talang, då är det alldeles säkert, att
hon får tid att odla dessa gåfvor.
Det beror endast på hur varmt hon känner
därför.
Liksom man alltid får tid att träffa dem eller
den, som man måste träffa för att kunna exi-
stera, så får man alltig tid till den sysselsätt-
ning man mest älskar. Och ju mer man längtar
efter att komma till detta sitt käraste arbete,
dess mer skall man lära sig att genom ord-
ning och bestämd tidsindelning få en hel mängd
saker lätt uträttade, som kanske falla långsamt
och tungt för den, som ingenting har att läDgta
efter.
Det är visserligen sant, att en husmor måste
anstränga sig för att eröfra vissa timmar af
dagen för att få tid till ett studium eller ett
arbete, som hennes natur och anlag fordra ut-
veckling af, men det är väl icke någon orsak
att uppgifva det.
Det vore, som man skulle uppgifva att träffa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
