- Project Runeberg -  Idun : Praktisk veckotidning för qvinnan och hemmet / 1890 /
616

(1887)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 48. 28 november 1890 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

616 1890
en person, som man älskar, därför att det vore
förbundet med besvärligheter.
En sådan kärlek är icke mycket värd.
Men för att få tid till livad man helst vill,
fordras också, att man uppger en hel del ar-
bete, som är onödigt, och våra hushåll äro öf-
verhopade af en mängd fullständigt onödigt ar-
bete, därför att de flesta familjer underkasta sig
en hel del onödiga plikter med hänsyn till säll-
skapslifvet.
Det fordras vissa skålpund sylt och kompot-
ter att inkoka, grönsaker att torka och nedsal-
ta, safter, champignoner och många andra
läckerheter att bereda, som upptaga husmödrarna
under de vackraste sommardagarne. Och hvar-
till skola alla dessa härligheter användas?
Det är naturligtvis icke hvardagskost, utan
saker, som gömmas till middagar och supéer,
dessa utväxter på det civiliserade samlifvet, som
taga folks tid oeh pengar, utan att gifva den
ringaste ersättning därför.
Rikt folk har naturligtvis rättighet att an-
vända en del af sina pengar till festligheter,
men mindre förmögna familjer borde en gång
växa ifrån den föreställningen, att det är deras
plikt att »se» vissa familjer, hvilka man blott
umgås med på det sätt, att man ger dem mat
ett par gånger om året.
All den tid, som förberedelserna till detta
onödiga sällskapslif upptager, och all den tid,
som användes pä att mottaga och aflägga vi-
siter efter dessa respektiva supéer, utgör ett
större antal timmar än någon tänker.
Och det är icke blott den eviga syltningen
oeh bakningen, som upptar så många husmö-
drar, utan också en hel mängd onödig sömnad,
då man ännu har kvar den föreställningen —
åtminstone i Sverige — från den tid, då man
hestod sig med många tjänare, att ett heder-
ligt hus skola ha ett dignande öfverflödigt lin-
neskåp, och de kvinliga medlemmarne skolä
sysselsätta sig med att märka och sy massor
af saker, som sedan blott ligga och gulna. Jag
vill nu icke tala om de beständigt öfverflödiga
toalettartiklar, som allt onödigt umgängeslif
medför.
(Forts. o. slut i nästa n:r.)
Till
(Iduns allaprenumeranter!
Med detta nummer följer som bilaga ett
extra profnummer, som vi bedja Eder
hafva godheten med allra första lemna
till någon bekant familj eller väninna,
hos hvilken Ni bestämdt vet, att Idun ej
finnes. I gören oss därigenom en verklig
tjänst, oeh ej blott oss, utan indirekt äfven
Eder själfva. Tg härigenom kunna möj-
ligen nya abonnenter vinnas, ochju större
Iduns läsekrets blir, dess rikhaltigare och
bättre blifva vi i tillfälle att göra tidningens
innehåll och utstyrsel.
Skulle Ni på samma gång vilja lägga
ett godt ord för Idun hos edra bekanta
och äfven visa dem prof afIduns Mode-
och Mönstertidning, ifall Ni själf har
densamma — och det hafva ju de allra
flesta — blefve vi Eder ännu mera för-
bundna.
På förhand tacksamma
REDAKTIONEN.
I DU N
En turkisk skaldinna.
Hi
Nigjar Hanym.
iwf|\r en utländsk tidning hemta vi bifogade
intressanta porträtt och skildring af en
främmande skaldinna, hvars bekantskap vi
tro skall göra våra läsarinnor nöje.
Där Peras bergshöjd stupar ned mot den
härliga Bosporens djupblå vågor, reser sig,
vettande mot hafvet, ett oansenligt litet hus
på det branta stupet. Förvittrade och gråa
äro dess timrade väggar, död och stilla Taxims
aflägsna gata, men hänförande skön utsikten
öfver den med väldiga, hvita kvaderstenar
infattade stranden och det underbara panora-
mat i bakgrunden. Till höger »Gyllene hor-
net», en af världens förnämsta hafsvikar,
lifvad af alla sjöfarande nationers ångare och
seglare, beherskad af den gamla seraljens
bastioner, terasser, segerportar och mohriska
kiosker, ofvan hvilka än högre Stambuls
stolta kupoler och smidiga minareter blixtrande
resa sig. Vida sväfvar blicken öfver den
trädgårdsinbäddade seraljens skarpa hörn bort
i fjärran, där de förtjusande Prinsöarna af-
teckna sina konturer mot Marmarasjöns mörk-
blå vågor.
Midt emot, på det asiatiska området, resa
sig Skutaris måleriska byggnadsvimmel, gröna
skuggiga cypresslundar och det kejserliga pa-
latset Beglerbegs hvitglänsande fasad. Till
venster åter buktar sig det skönaste af alla
sund fram mot Svarta hafvet; gamla borgar
och moderna palats kröna grönskande höjder,
medan fartyg af alla slag plöja de hvitskum-
miga vågorna. I sanning en bild af så oför-
liknelig skönhet, att jag kan fatta, huru in-
vånarinnan i det ofvannämuda huset diktat
sina skönaste sånger under de stunder, då hon
sänkt i tankar suttit vid dess fönster. Ty det
är en högt begåfvad turkisk skaldinnas stilla
hem, detta anspråkslösa hus på Taxims branta
sluttning, i hvilket Osman Paschas dotter,
Nigjar Hanym, med sin skönhet och sitt be-
hag bedårar en liten, men utvald krets.
Med en gestalt något öfver den kvinliga
medellängden, stora mörka, själfulla ögon,
öfverskuggade af långa ögonhår, behaglig och
okonstlad i alla sina rörelser, framstår skal-
dinnan just som typen af orientalisk kvinno-
fägring. Och dock är Nigjar till sin här-
komst ingen fullblodsturkinna. Hennes fader,
general Osman Pascha, tillhörde de ungerska
frihetskämpar, som år 1849 efter nederlaget
vid Vilägos flydde till Turkiet och där funno
ett andra hemland.
Af sin moder, som var turkinna, har Nigjar
ärft sin poetiska gåfva, under det hon väl
har fadern att tacka för sin vetgirighet och
sina musikaliska anlag. Knappt tretton år
gammal förmäldes hon enligt turkisk sed med
en man af förnäm börd; dock blommade icke
för den unga hustrun de äktenskapets rosor,
som hon hade hoppats. Bittert bedragen och
sårad i sitt hjärtas innersta, vände hon åter
till föräldrahuset för att låta skilja sig från
sin man. Här uppstodo nu hennes dikter,
sånger, i hvilka hennes själs smärta tar sig
rörande uttryck. Trots det blomsterrika, öster-
ländska spåket röjer dock hennes poesi obe-
stridligt inflytande af europeisk diktning.
En del af hennes dikter utkom i samling
för ungefär två år sedan under titeln »Afsus»
(Suckar). I sanning en ypperlig rubrik för
dessa sånger, hvilka genomströmmas af ett
bedraget kvinnohjärtas dofva smärta och ve-
mod. Arbetet väckte uppseende och fick
snabb spridning. Grundliga kännare af tur-
kiskan loforda språkets välljud, känslans in-
nerlighet och tankarnes flykt. En del af
dessa dikter har öfversatts till franskan, och
andra ha iklädts ungersk dräkt af en ung
orientalist i Budapest.
I hvarje fall tillhör denna turkiska skal-
dinna, som är lika förtrogen med europeisk
odling och vesterländsk kultur som med sitt
hemlands känslolif och seder, de mest fängs-
lande företeelser i den underbara staden vid
Bosporen. På gatan enligt turkiskt bruk be-
slöjad och omhöljd af den säcklika »fereds-
chens» böljande veck, träder i föräldrahuset
den knappt tjugufemåriga, blomstrande unga
kvinnan besökaren till mötes med obeslöjadt
ansikte, lik en förnäm europeisk dam. Skal-
dinnans salong är ett helt hemtrefligt gemak
med två fönster ut mot Bosporens härliga
panorama. Med undantag af några dyrbara
orientaliska mattor erinrar här knappast något
om ett turkiskt hem. Taflor och stålstick
betäeka väggarna, illustrerade verk oeh foto-
grafier ligga på bordet, bekväma stolar in-
bjuda till hvila. Beständigt på nytt hänförd
af det tjusande sceneriet, tillbringar här Nigjar
så många timmar, läsande, drömmande, dik-
tande, målande; drömmande mycket ofta om
denna stora vida värld, om bvilken hennes
böcker förtälja henne — henne, den i det
fördolda doftande österländska blomman.
Iduns julklappsbazar.
(Forts.)
XXXVI. En liten praktisk julklapp till unga
flickor är en väska af något brokigt eller brode-
radt tyg, fodrad med grå domestik och så bred
och djup, att ett par skor rymmas däri. I öfre
kanten förses väskan med en dragsko med några
breda siden- eller ylleband igenom. Den bäres
då lätt på armen under färden till någon fest,
där dansskor ej få saknas.
reff.

*


XXXVII. Bordlöpare eller buffetduk. Af knypp-
lade spetsar och hvita stramaljband af linne kan
på följande sätt förfärdigas en fin bordlöpare. På
två band af nämnda slag, hvardera 1| mtr långt
och 7 cm bredt, sys med hvitt langarn något vac-
kert spetsbroderi, sådant som nu så allmänt an-
vändes till mellanverk i lakan. Mellan dessa båda
längder fastsys med kastsöm en mellanspels fullt
så bred som banden, hvarefter en uddspets i sam-
ma mönster som mellanspetsen, fastsys rundt om-
kring det hela. Vill man hafva bordlöparen nå-
got enklare, kan man brodera banden med kulört
linnegarn samt använda virkade eller väfda spet-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 10:35:09 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/idun/1890/0618.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free