Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 48. 28 november 1890
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890 IDUN 617
sar i stället för knypplade, ehuru den då aldrig
kan blifva så vacker.
Jentis.
*
XXXVIII. Spjällband. Ett vackert och ganska
billigt spjällband kan lätt förfärdigas af yllestra-
malj. Denna stramalj är omkring 18 dm bred,
hvarför dess bredd blir lagom till spjällbandets
längd. Bandets bredd, 12 à 15 cm. Härpå sys
med hamburgergarn och silke ett 8 à 12 cm bredt
broderi. Sedermera fodras bandet med atlas och
förses rund om med cn snodd i samma färger
som broderiet. I hvart och ett af öfre kantens
hörn fastsys en liten messingsring, hvari fästes
ett band, som tjänar till att knyta spjällbandet
vid spjället. I nedra kanten, som slutar i en
snibb, kan efter behag anbringas en tofs i samma
färger som snodden, eller små silkesbollar. Fär-
gen på stramaljen bör väljas efter tapeter och
möbler i det rum spjällbandet skall användas.
Jentis.
*
XXXIX. Braskudde. Till denna trefliga pjes
passar bäst något tungt, brokigt tyg, t. ex. flossa-
väfnad. Den jag gjort är emellertid ej så dyrbar,
men ser ändock fin ut. Denna vill jag nu° be-
skrifva. Af stadig domestik sys ett 80 cm långt
och 65 cm bredt fodervar, hvilket fullstoppas med
tagel eller bomull. På grof olivfärgad juteväf,
lika stort som kudden, sys antingen en bård från
ena hörnet af kudden till det andra, tvärs öfver
eller också ett enkelt bottenmönster i gammal-
svensk stil och färg. Färdigt sys broderiet på
kudden, som fodras med groft kläde eller fris.
Förses i kanten med en grof kordong, samt
i hörnen med bollar. Har sin plats på golfvet
vid kakelugnen.
Karna.
*
XL. Bokomslag för oinbundna böcker. Af styf
papp klipper man tvänne 17 cm breda och 24 cm
långa bitar. Dessa fastklistras sedan med Synde-
tikon på ett stycke gult siden med ett mellanrum
af 4—5 cm, samt vikes öfver pappen af en söms-
måns bredd. Därefter klipper man ett stycke
vinröd plysch, stort som det hela, utom ett hörn
i ena kanten, som klippes bort. Detta klistras nu
fast och i den tomma snibben fästes ett litet styc-
ke gult siden, hvarpå förut broderats ett mono-
gram eller en liten bukett. Plyschen jämnas se-
dan i kanterna med en sax, men aktar man in-
nersidan. Hela permens yttersida — plyschsidan
— kantas med en smal bård i guld eller silke,
och om man så vill, äfven den insatta snibben.
Kan förfärdigas af enklare materiel, t. ex. creton,
bomullssatin o. d.
Karna.
*
XLI. Lampmatta. Man klipper ett rundt stycke
papp, så stor man vill ha mattan, bekläder det
på båda sidor med mossgrönt kläde och fasone-
rar små taggar uti kanten, Rundt omkring kan-
ten fastsättas medels lim, vackra, jämnakräftskal,
med hufvudena utåt. De böra vara väl rengjorda
och torra, om man så vill, äfven bronserade.
Mathilda P.
*
XLII. Broderadt handkläde. Prestfruar äro ofta
i förlägenhet huru med små tillgångar skall erhål-
las något litet öfverraskande och nytt i julklapps-
korgen. Må de gifva sina kära män (eller är det
ännu en kort tid endast fråga om fästman och
fästmö) ett handkläde, 30 à 40 cm i fyrkant, att
vid sockenbud medföra i handboken ; högst be-
höfligt både som altarduk vid sjukbädden och till
kalkens och patenens aftorkande. Sköna mönster
till sådana handkläden fås såväl på Diakonissan-
stalten i Stockholm som i Paramentverkstaden,
Bellmansgatan 3 i Göteborg.
Siri Olai.
*
XLI1I. Nålbok i vinbladsform. Jag klippte af
tunn papp ett mönster efter ett medelstort vin-
blad (icke vildvin) och fick därigenom stommen
till min nålbok, hvars två lock voro öfverdragna
med med ljusgrön sammet. Därefter fodrade jag
dessa med lätt siden och lade ett hvarf styf tyll
emellan. Bladets fibrer och ådror sydde jag med
schatterad snilj i precis samma ton som samme-
ten. Täckbladen såväl som de mellan dessa lig-
gande uddiga och med silke kringsydda flanells-
bladen fäste jag vid hvarandra med blomsterstål-
tråd, som jag hade omvirat med snilj.
Hanna.
*
XLIV. Broderad bokperm. Denna perm brukas
till att lägga utomkring böcker, hvars band man
vill vara rädd om. Då man lånar böcker, borde
man alltid betjäna sig af en sådan för att kunna
återlemna boken i samma skick, som då man
mottog den. Permen förfärdigas af ett 31 cm
bredt och 20 cm högt stycke pressadt läder; på
öfversta sidan smyckas det med 3 broderade fi-
gurer, som skola se ut som beslag. Man syr dem
med metallgarn, som lägges bredvid hvarann i
täta rader och fasthålles med små öfverstygn, som
sys med fint silke. Permen fodras med brunt si-
den och vid hvarje sida anbringas ett 6 cm bredt
stycke papp, som öfverklädes med siden; däruti
instickes sedan bokpermen. Längs midten anbrin-
gas ett hvitt silkeskautschuksband, hvarmed bo-
ken fasthålles. Upptill fastsys 3 smala sidenband,
30 cm långa, hvilka användas såsom bokmärken.
Om man ej vill använda så dyra materialier, kan
man göra permen af småblommig creton ocb fo-
dra den med taft eller glanskambrick.
Hanna.
(Forts.)
Slutadt dagsarbete.
Skiss af Elena.
egnet piskade mot fönsterrutorna, och ute
i allén slet stormen de sista gulnade
löfven från grenarne. Men inne i det stora rum-
met, där skymningen började falla på, var det
varmt och godt. En nästan nedbrunnen brasa
kastade ett flackande sken öfver mattans bro-
kiga mönster. I en hvilstol satt en kvinna
och tänkte. Hon var icke ung längre; det
mörka håret skiftade i grått, och tiden hade
ristat linier i den hvita pannan. Där satt
hon med händerna korslagda i skötet efter
slutadt dagsarbete och tänkte, tänkte öfver
ett helt långt lif.
Ja, hon hade varit lycklig! Hon hade
haft ett mål att lefva och kämpa för. Och
hon hade gladeligen gifvit alla sina bästa
krafter och förmögenheter, hon hade icke spa-
rat på något, hon hade gifvit allt åt sin son.
Hon hade lärt honom det bästa, en moder
kan lära, hon hade gifvit honom tron på lif-
vet, tron på kärleken och tron på kvinnan.
Hon hade lefvat för att lära honom att blifva
stark och god. Hon hade nött på sitt eget,
innersta väsen, hon hade tagit och gifvit ho-
nom af allt, som hon kände bäst och ädlast
inom sig.
Och nu var hennes dagsverke slutadt. Nu
var där en annan, som kom och höstade fruk-
ten af öfver ett halft människolifs arbete och
kärlek. Hon satt där och väntade på den
unga kvinnan, som skulle blifva hennes sons
hustru, som skulle stå vid hans sida under
hela hans kommande lif, som skulle äga hans
tankar och hans kärlek, som skulle blifva
allt för honom. Hv.ad hade hon att gifva
honom tillbaka? Moderns hjärta bäfvade för
sonen. En främmande kvinna hade nu hans
framtid i sina händer. Skulle hon göra ho-
nom lycklig, eller skulle hon rifva ned, hvad
som byggts upp under långa år af kärlek och
samlif mellan dem båda. Hon lät ansiktet
sjunka ned i händerna och bad, varmt och
brinnande.
Moder!
Där stodo de båda framför henne ; hau med
armen om hennes lif, och hon så ödmjukt
bäfvande lycklig. Skarpt och forskande dröj-
de moderns blickar vid det friska, leende an-
siktet; men blott ett ögonblick, och så låg
den unga kvinnan i den gamlas famn. Dessa
själfulla, klara ögon kunde ej bedraga, de
talade ett så tydligt språk, hon hade ej rätt
att tvifla efter detta vittnesbörd. Denna var-
ma, kärleksfulla kvinna skulle taga vid, där
hon måste sluta; hon behöfde ej rädas längre.
Nu visste hon, att hon kunde lägga sitt huf-
vud till hvila utan tvifvel eller oro; nu var
i sanning hennes lifs arbete slutadt.
Men i sin sons blick läste hon vittnesbördet
om, att denna nya kärlek aldrig skulle kom-
ma honom att glömma sin moder.
Vi på/pelm härmed för dem, som deltagit
i den nyligen afslutade stora pristäflin-
gen och nu önska sina Mdrag återsän-
da, att, utom tydliga uppgifter å de
resp. manuskriptens rubrik, signatur
och karaktär, äfven tillräckligt porto
för returen måste till redaktionen in-
sändas.
Djurskydd i hemmet.
®)land de känslor, som adla människohjärtat,
Mp står medlidandet högst — medkänslan förmän-
niskornas lidande och medlidande med dju-
rens smärta och nöd.
Men hvar skall man söka denna ädla känsla
lifligare utbildad än i en god kvinnas bröst?
Och vackert och ädelt måste det ju anses, om
en bildad kvinna äfven ute i det offentliga lifvet,
på gatan o. s. v. har ögonen öppna för att öfver-
allt efter bästa förmåga söka förhindra den råa
och likgiltiga behandlingen af djuren. — Men se
vi oss om en gång i vår allra närmaste närhet,
inom hus och hem, i hvardagslifvet, huru oänd-
ligt mycket finnes då ej att göra, och bur viktigt
är ej just här ingripandet i rätt tid, husmoderns
kärleksfulla och förståndiga vaksamhet.
Nästan öfverallt skola vi få bevittna mer eller
mindre råhet och känslolöshet, hvilka göra ett
dåligt intryck på det veka barnahjärtat, ett intryck,
som lätt slår rot därinne för alltid.
Hvem tänker väl på, hvilken dålig inverkan det
gör på barnasinnet, om de små få stå bredvid så
ofta en höna, en anka etc. slaktas och den stac-
kars varelsen med afhugget hufvud långt därefter
ångestfullt flaxar omkring. Eller om barnen stå
bredvid en flughåf och se på, hur de stackars dju-
ren Here dar hänga lefvande däri och ängsligt
trefva med benen i tyllen. Eller om de bevittna,
hur den dumma tjänstflickan ej har förstånd att
döda fisken, utan fjällar och skär upp den lef-
vande, så att man hos de stackars offren, särskildt
hos ålen, ännu länge kan märka ryckningar och
skälfningar.
Mindre i ögonen fallande, om också icke mindre
betydelsefulla, äro de djurplågerier inom hemmet,
som ha sin grund i okunnighet om vården af våra
husdjur. Så t. ex. låter man gärna förleda sig till
att köpa en vacker sångfågel, utan att i sin ifver
tänka på att taga noga reda på, hvarmed den bör
födas. På detta sätt händer det, att insektätare
kan till föda få frön, eller fröätare insekter, då i
båda fallen de stackars fåglarne få släppa lifvet
till. På samma sätt plågas äfven mången gång
guldfiskar och andra akvariuminvånare till döds.
Men till de allra värsta djurplågerierna inom
hemmet höra de, som begås af öfverdrifven öm-
het. En sann djurskyddsvän kan sålunda ej utan
motvilja se ett exemplar af de små bortklemade
knähundarne. Likaså borttvina och dö en mängd
dyrbara talande papegojor endast till följd af öf-
verdrifven kärlek. Man kan ingenting neka dem
och dödar dem formligen genom de läckerheter
och naturvidriga födoämnen man ger dem. På
samma sätt ger man ofta, dels af öfverdrifven
kärlek, dels af okunnighet, knähundar eller kattor
så olämplig föda, att de utsättas för hudsjukdo-
mar o. s. v.
För att vara en sann djurskyddsvän måste man
således låta både hjärta och förstånd tala. Blott
de vårdare, som bemöda sig att fullständigt lära
känna hvart och ett djur, de tagit under sitt hägn!
så att alla dess behof kunna tillfredsställas, förmå
bereda djuren trefnad och en »angenäm tillvaro».
Medan en förståndig, kärleksfull vård om djuren
tydligen i allmänhet har stor välgörande inverkan
på barnasinnet, äro de dåliga intrycken naturligt-
vis lika varaktiga och betydelsefulla för hela lifvet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:35:09 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1890/0619.html
