Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 49. 5 december 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
632 IDUN 1890
åtskilliga förslag till dess afhjälpande, beslöto de att
genom öppnandet af en försäljningslokal för arbeten
af denna kategori bereda dem tillträde till den all-
männa marknaden.
Den komilé, som bildades för att genomföra denna
plan, bestod af 12 damer, och genom enskilda bidrag
ordnades till en början och uppehölls under de första
åren den nya försäljningslokalen, som man kallade
Bikupan. Det märktes strax, att den fyllde ett länge
kändt behof, ty arbeten tillströmmade genast. All-
mänheten visade sig ock gynsamt stämd för företaget,
så att omsättningen blef större än man vågat hoppas,
under första året uppgående till en summa af kr.
11,831: 49.
Som denna anstalt hade till uppgift att underlätta
själfhjälp, hoppades man, att äfven den med tiden
skulle hjälpa sig själf och fördenskull bestämdes
en försäljningsprovision för att betäcka omkostnader-
na. Denna sattes att börja med så lågt som till 6%,
men måste efter någon tids förlopp höjas till 8% och
slutligen till 10%.
Men denna inkomst förslog dock ej till bestridande
af utgifterna, oaktadt Bikupans ekonomi sköttes med
synnerlig omsorg och sparsamhet. Också smälte små-
ningom det lilla, från början insamlade organisations-
kapitalet tillsammans, och, i anseende till ombyte af
lokal och andra ogynsamma omständigheter, var Bi-
kupans existens allvarsamt hotad under åren 1S83
—85. Men dess beskyddarinnor, som nu klart in-
sågo Bikupans stora betydelse för de många kvinnor,
hvilka genom den erhållit en god förvärfskälla, ville
ej låta den falla, utan lemnade frikostigt de bidrag,
som voro af nöden för dess fortvaro. Bikupan hade
dessutom alltsedan 1875 åtnjutit ett ärligt tillskott
af 300 kronor från »Sällskapet till arbetsflitens be-
främjande», hvars höga ordförande, enkedrottning
Josephine, städse intresserade sig för dess ändamål,
som hon dessutom understödde genom att där per-
sonligen göra frikostiga uppköp.
För dem, som mest nitälskade för Bikupans fort-
bestånd, var det af högsta vikt att kunna bereda den
garanti för att ej stå eller falla med de beskyddarin
nor, hvilka hittills omhuldat den. En sådan trodde
man sig finna i dess sammanslutning med »Sällska-
pet till arbetsflitens befrämjande», en förening med
liknande ändamål, emedan den för en viss summa,
årligen uppköper arbeten af meddellösa fruntimmer. *
Den stiftades redan 1839 af drottning Desideria och
torde derför städse kunna påräkna fördelen af högt
beskydd.
H. k. h. kronprinsessan, som år 1883 trädde i
spetsen för denna förening, understödde kraftigt nämn-
da förslag och har upprepade gånger genom gåfvor,
beställningar och uppköp, samt äfven genom att lem-
na mönster och modeller, gifvit bevis pa sitt varma
intresse för Bikupans syfte. Sedan 1887 arbetar ock-
så Bikupan tillsammans med »Sällskapet till arbets-
flitens befrämjande», som nu i sina stadgar förbundit
sig att bidraga till dess underhåll.
En ytterligare belysning af Bikupans verksamhet
lemna följande sifferuppgifter: for de förflutna 20 aren
uppgår omsättningssumman till kr. 381,247:11; be-
tydenheten af denna summa blir så mycket större,
som med skäl kan framhållas, att den till allra stör-
sta delen kommit verkligen behöfvande arbeterskor till
godo. Störst var den 1889, då den besteg sig till
kr. 30,969:41. Till Bikupans uppehållande hafva un-
der de förflutna 20 åren enskilda personer lemnat
bidrag till ett belopp af kr. 5,198 och »Sällskapet
till arbetsflitens befrämjande» tillskjutit kr. 5,900.
Om således redan det direkta resultatet af Biku-
pans verksamhet är ganska tillfredsställande, kan äf-
ven påvisas ett indirekt af knappt mindre betyden-
het. Det är nämligen en ofantligt stor skillnad e-
mellan beskaffenheten af de arbeten, som nu inlem-
nas till försäljning, och af dem, som förekommo un-
der de första åren af Bikupans tillvaro. Konkurren-
sen har för arbeterskorna varit en sporre, som hos
dem utvecklat smak, färdighet och uppfinningsför-
måga. Det är också nu verkligen ett nöje att besöka
Bikupan och beskåda de mångfaldiga och olikartade
alster af kvinlig slöjdskicklighet** som där hembjudas
åt allmänheten. En annan glädjande företeelse är,
att den i många hänseenden står framom de liknan-
de anstalter i utlandet, hvarom vi haft tillfälle att
taga kännedom.
Ett verksamhetsområde, som under de sista åren
blifvit betydligt utvidgadt, omfattar beställningar på
alla slags i Bikupan förekommande arbeten, äfvensom
på utstyrslar för brudar och späda barn, samt märk-
ning med broderi och bläck. De arbeten, som så-
lunda tillkomma, äro alla gjorda af fruntimmer, hvil-
ka bero af sitt arbete för uppehället. De äro dess-
* Den hjälp, som sålunda lemnas, skattas högt,
och önskligt vore, att detta sällskap kunde erhålla
större tillslutning. Ledamotsafgiften är 5 kr.
** Se annonsafdelningen !
utom utförda på ett mönstergillt sätt, ty beställningar
lemnas endast åt fullt kompetenta arbeterskor. Dessa
hafva här den stora fördelen att själfva kunna be-
stämma prisen, då däremot sådana, som arbeta åt
bodar, vanligen få sina arbetslöner nedtryckta till ett
bedröfligt minimum.
Af förekommen anledning hafva uppgifter blifvit
begärda på de summor, som genom Bikupan kom-
mit åtskilliga behöfvande arbeterskor till godo, och
dessa hafva visat ganska glädjande resultat. Så har
t. ex. under de sista 5 åren en fått sälja arbeten till
ett belopp af kr. 1500, en annan för kr. 1760, en
tredje för kr. 2559, en fjärde för kr. 1360, en femte
för kr 1715 o. s. v. Deras arbeten hafva bestått af
hvad man skulle vilja kalla mer obetydliga artiklar,
såsom: förkläden, arbetsväskor, dockor, leksaksdjur
äggpåsar, fruktserveter o. d., hvilka hvar för sig be-
tinga ett ringa pris.
Nämnda summor förefalla en vanlig betraktare san-
nolikt ej stora, då de fördelas på 5 år, men den,
som känner, under hvilket högtryck fattiga sömmer-
skor arbeta, kan bättre uppskatta deras betydenhet.
Ingen klass af behöfvande är på en gång mer be-
klagans- och aktningsvärd än de fruntimmer, som
äro hänvisade att genom diverse mindre arbeten för-
värfva medel till sitt uppehälle. Deras existensmini-
mum är nedtryckt till den grad, att man ej kan för-
stå, hur de mäkta hålla kropp och själ tillsammans.
För många tillkomma, som råga på den bittra kalken,
dessutom egen eller nära anhörigas sjuklighet, ålder-
domsbräcklighet och vanförhet.
Genom den större och fördelaktigare lokal Bikupan
nu erhållit, komma ock där befintliga vackra arbeten
mer till heders, och den nitiska och skickliga före-
ståndarinnan skyr ingen möda för att tillmötesgå alla
billiga fordringar. Under sådana förhållanden är det
att hoppas, det allmänheten också allt framgent skall
understödja ett företag, som redan uträttat så mycket
godt och välsignas af många.
R. 0.
Berättelse från Lappland.
Karakteristik för Idun af ffss.
»Dina blå ögon ha talat till hågen,
Växten den fina har lockat mitt sinn.
Kan jag väl slita de starka tågen,
Som så ha bundit kär vännen din?»
S
et är tidigt en sommarmorgon i det inre
Lappland. Snabbt ila regndigra skyar
öfver Hangalas fjäll, bådande storm och regn
frampå dagen, men ännu är det lugnt i dalen
nedanför fjället. Där har den rike lappen Jolma
sina trenne kåtor uppslagna, och rundt omkring
och på fjället betar hans talrika hjord. Jolmas
egen familj, som bebor ett af tälten, består af
honom själf: en liten bister och skrynklig gubbe,
hans ännu nästan ståtliga hustru Maggi och en
rödblommig, blåögd nittonårig dotter Saila. Dess-
utom har Jolma många pigor och drängar, hvilka
samtliga utom tvänne af pigorna äro gifta och
bebo de två andra kåtorna.
När Jolma märker regnets annalkande, skyn-
dar han på sin hustru och dem af tjänarena,
som den natten icke vallat, att göra sig i ord-
ning för att möta hjorden och drifva honom i
hägnaden, där mjölkningen sedan försiggår. Själf
är han först på väg, och honom följer hans
trogna, lurfviga »Topi». Modern ber Saila
stanna i kåtan och laga i ordning mat och
kaffe, tills de komma åter, hvarefter hon tar
mjölkflaskorna och följer sin man till hjorden.
Saila börjar med att öka på elden, så stäl-
ler hon i ordning granriset, som är utbredt på
marken i kåtan, och ordnar däröfver renhu-
darna, så att allt ser så snyggt och trefligt ut
för henne, som sett så litet af verklig bekväm-
lighet och trefnad.
I detsamma hör hon ett muntert »puoris!»*
i tältöppningen, hvarpå hon vänder sig om och
svarar: »puoris, puoris, Panni!»
Det var en medelålders lappman med ener-
giska och tilltalande drag, som helsade Saila.
* Lapparnas helsning, motsvarande; god dag!
Hon kände honom väl, ty Panni var Jolmas
granne så att säga. Han hade sitt tält två mil
från Jolmas, och två mil äro för lapparne ett
kort vägstycke.
Panni kastar sig ner på en af renhudarna
och börjar vira upp tobakspungen för att stoppa
i pipan. Härunder ser han belåtet på Saila.
Men hon, den glädtiga, pratsamma Saila, tiger
nu envist, under det hon torkar kaffekoppen
af bleck.
»Är du ensam hemma?» frågar slutligen
Panni.
»Ja, de öfriga äro alla ute hos hjorden.»
»Jag helsar dig från Autaris, Jolmas dotter!
Han har bedt mig först höra efter med dig,
om du ännu minnes ditt löfte att hålla barn-
domsvännen kär, honom Autaris, med hvilken
du lekt och brottats så ofta på Hangalas fjäll
och i dess skogar, och om du ej i ditt hjärta
återkallat ditt löfte, så är mitt ärende tillika
att vara böneman* för Autaris hos din far
och mor.»
Saila stod, då Panni talade, med nedsänkta
ögon. När hon åter lyfte dem, trillade två tårar
ned efter hennes friska kinder, under det hon
log genom tårarna mot Autaris’ böneman.
»Jag har väntat dig, Panni, ty jag har för-
stått, att Autaris anmodar dig, när han vill hos
far tala uti det ärende du nu har, och jag har
vetat, att han minnes mig likasom jag honom.
Men hvad skall väl far säga — han som tänkt
mig fit Skiddi, du vet!»
Saila satte sig på en annan af hudarna och
torkade med afvigsidan af de små bruna hän-
derna sina vackra mörkblå ögon, som dock icke
ville blifva kvitt de förargliga tårarne.
»Hm», mumlade Panni, »det kommer nog
att visa sig nu, hvad far säger.» —
Tjutande skakar en stormby de mörka, kno-
tiga tallarna vid kåtan, hvilka stå där, en stum
och allvarlig hedersvakt, och sä börja regn-
dropparne falla en i sänder och slutligen i massa
genom rökfånget och rakt ner i elden, som
därvid fräser af ilska.
»Far kommer snart. Jag måste hafva i
ordning kaffet och maten, till dess de komma,
far och mor», säger Saila, som alltid respek-
terat sina föräldrars vilja och ordning.
O, Panni, om du visste, hur Sailas unga
hjärta bultar af bäfvan, under det du, till ut-
seendet lugn och liknöjd, rökar din norska ler-
pipa — om du visste, hvilka kval Autaris ut-
står under de mörka aningarnas hviskningar ... !
Men äfven Saila synes lugn, då hon nu ut-
rättar, det hon skall. Såväl hjärtats bittraste
som dess gladaste känslor ha svårt att rubba
det lugna uttrycket i lapparnes ansikte; och
ändock är detta för odlingens skull mot sin
undergång och död bortdragande folk ingalunda
utan de känslor människohjärtat hos bildadt
folk erfar, fast mången, som saknar ömmande
och reflekterande sinne, vill tro dität, när det
är fråga om dessa litet kända och mycket för-
aktade individer.
Men vi återvända dit, där vi afbröto berät-
telsens gång.
Saila hade just hunnit få kaffet och maten
färdig, då Topis nos gör en öppning på ett
ställe under kåtan bakom Panni, och ett lätt
morrande kommer denne att vända sig om.
I detsamma komma äfven Jolma och Maggi
in, blötta och frusna af regnet och blåsten.
De märka strax sitt främmande, och helsningen
försiggår med lapparnes sedvanliga »puoris!»
utan handslag.
* Lapparne ha för sed att ofta vid frieri begagna
sig af en »böneman», som har att föra friarens
talan hos brudens föräldrar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
