Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 49. 5 december 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890 IDUN 633
Ödemarkens son, sträf och inbunden, i syn-
nerhet sedan han skridit in i medelåldern och
däröfver, känner, att handslag och andra hels-
ningsceremonier, om jag så må säga, äro för
honom i hans hem öfverfiödiga. —
»Hvilka nyheter har du, Panni?» frågar
Jolma.
»Just inga att tala om», svarar Panui. »Jag
ämnar, med detsamma jag återvänder, samla de
vajor (honrenar) jag kan finna, emedan jag ännu
ej fått alla mjölkvajor tillsammans. — Huru,
går mjölkningen bra vid Hangala?»
»Mera klent, emedan regnet och den kalla
blåaten hindrat oss mycket hittills*», genmäler
Jolma.
Nu räcker Maggi en till råga fylld kopp
starkt kaffe åt sin gäst, och sedan han tömt
ännu en kopp, hälften kaffe, hälften renost, ren-
osten ersättande grädde, och Jolma tillika druckit
sina tvänne fyllda koppar, bjuder Maggi Panni
att taga för sig af köttet och buljongen, som
Saila kokat.
Gästen och hans värdfolk hafva snart sitt
behof af mat och dryck fylldt, hvarefter de
knäppa sina händer och tyst tacka alla goda
gåfvors gifvare, ty de känna sig tacksamma mot
honom för och välsigna den enkla kost de
njuta af.
»Tack for maten! Och nu vill jag uträtta
mitt viktiga ärende», säger Panni.
Blek skyndar Saila ut, men ingen märker
henne.
»Jag är böneman för Autaris hos eder. Han
helsar eder frid och begär af eder Saila till
hustru. »
»Huru! Begär Autaris Saila!» ryter Jolma,
och hans hustru sjunker ner på en af hudarna
och stirrar på Panni liksom den, som seren syn.
»Autaris är ju hvarken lapp eller svensk.
Han har ju gått i skola och lärt sig förakta
oss lappar. Hvarmed vill han förresten för-
sörja en hustru, han, som är hvarken dräng
eller husbonde. Saila är ämnad åt en annan,
helsa Autaris detta!»
Sedan Jolma sålunda sagt sin mening, går
han ut, tydligt i afsikt att icke mera behöfva
vidröra denna sak.
Panni tiger. Han har sagt, hvad han till
en början tänkte säga, och har svårt att under
denna vändning af saken finna vidare ord. Då
kallar modern på Saila, och hon kommer in
gråtande och faller modern om halsen, utan att
till en början få fram ett enda ord. Modern
skjuter henne mildt, men bestämdt ifrån sig
och säger: »Dotter min, du är blöthjärtad som
en svensk. Jag må ju ej känna igen den hur-
tiga Saila mera. Gå ut efter mera ved på
elden och lugna dig. Du vet, att vi ämnat
dig åt Skiddi, och för hans skull behöfver du
ej gråta».
Men Saila, då hon hör detta för henne så
obehagliga namn, fattar om moderns händer och
snyftar: »Skiddi tar jag aldrig, du vet det. ..
låt mig få Autaris och gör mig lycklig...»
Panni bolmar ur sin pipa förtvifladt, men
yttrar ännu intet. Han stiger upp och säger
sig skola gå för Saila efter mera ved, men då
förekommes han af denna och sätter sig igen.
Han ser på Maggi med halft skumma ögon och
säger med både ironisk och hård ton :
»Om jag under mitt äktenskap blifvit välsig-
nad med barn och därtill med en sådan dotter,
som du har, ej skulle jag kunna vara orättvis
och hjärtlös mot henne. Jag har hört edra
skäl mot Autaris, men dessa väga intet i san-
ningens vågskål. Autaris hvarken kan eller
* Under kylig och regnig väderlek om somma-
ren har man svårt att hålla i hop renhjorden.
vill förakta lapparne, då han ju själf, ehuru
han gått i skola, är en äkta lapp. Han hvarken
vill eller behöfver tjäna, så länge ban är hos
mig, ty i mig lefver alltid tacksamheten mot
honom, som frälste mig frän björnens klor, du
minns. Lyckan är med Autaris, så att hans
lilla arf efter föräldrarne, som äfven I känt
och älskat, växer år från år genom Guds väl-
signelse . . . men hvarken jag eller Autaris tigga
af eder något — han tager aldrig Saila utan
eder vilja! Helsa detta från Panni till Jolma
och helsa hans dotter att glömma Autaris!
Faväl!» — •
Panni återvänder med snabba steg, utan att
bry sig om samlandet af några renar, som han
sade — men vi återvända till Jolmas kåta.
Äter äro far, mor och dotter ensamma, men
det är som tryckte en ond ande på den före-
gående lugna stämningen i kåtan. Maggi och
Jolma sitta på hvar sitt matspann, och Saila
med händerna för sina ögon sitter på en af
hudarna.
Det dröjde en god stund, innan någon ytt-
rade ett ord, men ingen var glad. Det kändes
så tungt och besynnerligt för föräldrarne att
se dottern gråta, Saila, deras ögonsten, som
aldrig gjort dem »för när» och som ieke
heller de hade härförut gifvit, någon anledning
att vara sorgsen för! Slutligen veknar moders-
hjärtat, och Maggi fäller en tår. Hon makar
sig åt samma sida som Saila och lyfter sakta
dotterns hufvud i sitt kQä, under det hon upp-
manar henne att bli glad igen. Jolma mumlar
någonting oredigt och öppnar tobakspungen för
att hafva något att syssla med ocb fästa sina
ögon uppå, men då han likväl ser ät andra
sidan af tältet, faller en tår, liten men het,
ned i tobakspungen. Med en svordom inom
sig själf snör han igen denna och tänder på
pipan, hvarefter han ämnar gå ut, men hejdas
af hustrun, som säger: »Far, ge henne du åt
Autaris, han är dock hvarken fattig eller dålig,
såsom vi trott. Saila blir ej lycklig med
Skiddi...»
Fadern är bevekt: »Hangalas gråstenar skola
också smälta en gång«, säger en lappsaga.
Utan att yttra någonting nickar han på hufvu-
det, d. v. s. tiger och samtycker, hvarefter han
går ut. Maggi och Saila förstå honom så väl ;
de behöfva inga vidare löften och förklarin-
gar.. .
-■> .T
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
