Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 50. 12 december 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890 I DU N 047
sockerskålar, sju silfverkorgar, elfva smör-
askar, fem etuis med förgyllda teskedar,
sex broderade sammetsdynor, nitton skydds-
dukar, nio likörkaraffmer med tillhörande
glas i alla möjliga fasoner och krumbukter
o. s. v.
Det är att förmoda, att han i djupaste
hemlighet suckar: »Ack, om här funnes en
hederlig kopparkastrull eller annat sådant,
som man nödvändigtvis måste köpa, eller
en soffdyna, som inte vore alltför elegant
att luta sitt hufvud till! Men hvad skall
man taga sig till med detta magasin för
lyxartiklar?»
»Är det inte för-tjusande vackert, allt
"detta?» frågar den unga bruden för tju-
gonde gången sin blifvande make.
»Jo, mycket vackert.»
»Men du ser ej rätt nöjd ut, Ernst. Hvad
tänker du på?»
»Jag grubblar på, hvar jag skall göra af
allt det här. Vindskontoret till våningen
är bra litet.»
»Vindskontoret? Är du från förståndet,
Ernst?»
»Ja, jag vet inte, hur det är. Någon
måtte vara litet tokig, men om det är jag
eller de andra — det har jag inte klart
för mig.»
»Ah, du skämtar ! Men nu få vi allt lof
att ha en annan förmaksmöbel, du, ty den
tarfliga soffan, vi ha köpt, passar inte till-
sammans med allt detta vackra — det var
för väl, att vi inte ännu valt ut några möb-
ler till ditt rum, Ernst. Nu kan du taga
förmaksmöbeln, och så köpa vi andra —»
Nå, så skulle det naturligtvis bli — hvem
kan neka sin blifvande brud någonting, helst
på första lysningsdagen?
»Men,» sade Ernst; »hvad skola vi göra
med allt det andra? Skålar och korgar
ocho brickor — –»
»Åh, det blir för-tju-san-de på en buffet
med spegeluppsats! Det skall jag nog
ordna, så att det blir bra.»
En »buffet»! En sådan hade stackars
Ernst aldrig tänkt på, men nu fick man ju
lof att skaffa den, iy hvar skulle man eljes
göra af silfret?
Snart var den »rysligt söta» våningen i
ordning med alla de förtjusande presenterna
och mycket därtill, som blifvit nödvändigt
just för presenternas skull, och de unga tu
voro mycket lyckliga.
Det kan ej gärna betviflas, att den unga
frun fann sig utomordentligt väl i sin nya
omgifning, smyckad med all den lyx om-
tänksamma vänner förskaffat henne. Något
annorlunda ställde sig saken för den unga
maken. Han hade nämligen tänkt sig den
på annat sätt. Hans inkomster voro ej
stora, men han hade ansett dem tillräck-
liga. Hans beräkningar voro dock fotade
på ett lefnadssätt, som började i en annan
skala än denna. Han hade tänkt sig, att
man skulle begynna smått och enkelt, och
att det sedan skulle stiga uppåt, så små-
ningom, alltefter som inkomsterna stego,
och hans fästmö hade varit ense med ho-
nom därom, och allt skulle bli så bra. Men
nu — nu fick man ju lof att börja, där
han trodde, att man skulle slutat —–––-
* &
•i*
Några år senare gingo alla de rysligt
söta och förtjusande presenterna jämte de-
ras tillhörande infattning under klubban på
konkursauktion. Det hela väckte stort upp-
seende, och många sade rent ut, att det
var de dyrbara och onödiga lysningspre-
senterna, som från början förledt det unga
paret att lefva öfver sina tillgångar. Och
så började den ene efter den andra att göra
samma fråga: Hvarför skola nu också
alla brudens och brudgummens vänner gif-
va lysningspresenter? Om i en familj um-
gås hundra personer, skola då dessa alla
anse sig förbundna att köpa sammanlagdt
hundra sockerskålar, silfverbrickor och
fruktskålar med mera dylikt och skänka
dottern i besagda familj, därför att hon
ämnar gifta sig? Och hvarför skall man
gifva de mindre bemedlade en hop grann-
låter, som de ej behöfva, och som stundom
förleder dem till öfverdåd, eller gifva de
rika grannlåter, som de mycket bättre kunna
köpa sig själfva, om de vilja hafva det så?
Det är ej fråga om, att ju icke det mesta
—• ja, allt — gifves af godt hjärta, men
lika litet kan förnekas, att svårigheten att
uppspåra något nytt och förut ej skådadt
i lyxväg vållar ett sä allvarsamt hufvud-
bry eller en så oväntad kostnad, att mån-
gen önskar denna sed med lysningspresen-
ter — som för öfrigt, nästan vuxit till en
pålaga — ända bort till öknen Sahara
eller något ännu aflägsnare och kanske
ännu hetare ställe.
Och vore det icke nog, om nu, såsom
fordom, endast närmaste fränder uppvak-
tade de unga med gåfvor och då försökte
leta upp något, som dessa verkligen be-
höfde, eller som åtminstone icke framkal-
lade ytterligare öfverflöd?
Ja, så räsonnerade man ganska länge,
skref därom i böcker och tidningar, och
se — det hjälpte! Hufvudstadens tongifvande
kretsar fattade det förnuftiga beslut att vid
kommande »lysningar» icke öfverösa kon-
trahenterna med sammet och siden och
silfver, utan hoppas, att det unga paret
ändå torde vara öfvertygadt om sina vän-
ners tillgifvenhet, utan de synliga bevisen
därpå i soffdynor och salongslampor. Där-
emot skulle man icke draga sig för att be-
söka de unga i deras enkla hem, utan
trifvas där och visa, att kaffe kunde dric-
kas där och smaka väl, äfven utan silfver-
servis och förgyllda skedar, och om där
verkligen saknades något för trefnaden ound-
gängligt, hellre då begagna sig af en gam-
mal väns rättighet att fylla en lucka i om-
gifningens behag.
Och hvad som är på modet i hufvudsta-
den blir ju alltid förr eller senare lag i
landsorten, och så dröjde det inte många
år, innan öfver hela landet var samma sed
-— att endast närmaste släkt och vänner
kommo med påtagliga intyg på uppriktig-
heten af sina välönskningar, medan andra
umgängesvänner kunde hafva hopp om att
bli bjudna på bröllopet ändå, när dottern
i någon »bekant familj» skulle gifta sig.
Och »alla människor» sade, att det var
klokt och rätt, ty den enda räddning, som
finnes för visst folk, är att så mycket som
möjligt återgå till enkelhet — och första
steget därtill är att de ’unga börja med
enkelhet, och — — —
Och så vaknade jag!
Ja, ärade läsare, jag hade minsann drömt
alltsammans, och efteråt förvånade det mig
alls inte, att det hela var en dröm, efter-
som slutet var så förnuftigt, ty för det
mesta går det så till, att man räsonnerar
klokast i — drömmen. Men det händer
ju ändå ibland, att en dröm »slår in», och
var det nu verkligen något godt och för-
nuftigt i denna, så skola vi hoppas, att lyc-
kan är med oss, och att den också »slår in».
Hvarom icke så går nog äfven denna gång
drömmen som strömmen, som ordspråket
säger.
Mathi/da Langtet.
En vildfågel i bur.
Skolinteriör från Frankrike.
Af Siri Dahlerus.
Täf)et var nu alldeles bestämdt. Marie skulle in
r till Paris i la pension Mirandel vid boulevard
S:t Germain. Hon var nu tolf år, ocli de fromma
systrarna i Bosny, hos livilka hon hittills gått i skola,
kunde inte längre hålla styr på en sådan liten vild-
fågel.
Marie visste inte riktigt, om hon var glad eller
ledsen däråt. Hon kände sig litet underlig till mods,
då hon gick där och tittade på sin utstyrsel, lakan,
duktyg, handdukar, allt med hennes namn, som mo-
dern haft så mycket besvär med. Ibland var hon
nästan stolt öfver att så där i hast ha blifvit en
viktig person, men om då »Coquette», den hvita
angorakatten, kom och hoppade upp på hennes axel,
eller Bibi, den gamla hederliga Bibi, kom och lade
sin mjuka nos i hennes hand, då svällde det inom
henne.
»Mamma, tror du inte, att Coquette kunde få
följa med?»
»Nej, vet du, det kan inte gå för sig. Och dess-
utom får du ju komma hem nästa söndag och helsa
på både Bibi och Coquette.»
Marie såg ut, som om hon fann det förfärligt
långt till nästa söndag. Hon tog Coquette i fam-
nen, lade hennes båda tassar på sina axlar och såg
henne in i ögonen.
»Hör du, Coquette, du får inte glömma mig tills
om söndag, och så skall du vara snäll mot Bibi,
medan jag är borta.»
Coquette klippte helt allvarligt med ögonlocken.
»Du får inte klösa honom, inte det minsta, hör
du det !»
Coquette såg generad åt sidan. Slutligen tycktes
hon dock lofva bot och bättring, och då tog Marie
henne i famn och dansade rundt med henne, tills
alla de långa hvita håren stodo ut som borst. Men
midt i dansen stannade hon, gick och satte sig i en
vrå och tyckte, att det ändå var förfärligt att lemna
dem alla.
Slutligen kom afresan. Pierre höll med Omnibus-
sen utanför porten. Pappa Jérome stod och såg
till, att allt blef behörigen uppstufvadt, gamla Ba-
bette samt de öfriga tjänarne stodo bredvid, och vid
fönstret i hvardagsrummet satt Coquette på sin pryd-
ligt hoplagda svans och stirrade på tillrustningarna.
Marie visste inte riktigt, om det var hon själf eller
en främmande liten flicka i ny, grå klädning, som
Pierre hissade upp bredvid modern. Annu en sista
kyss af pappa, så smällde Pierre med piskan, och
det bar af. Som i en dröm såg Marie fadern vifta
med handen, och Babette vände sig bort med för-
klädet för ögonen.
Under hela vägen var Marie tyst och stilla. Mo-
dern, som hade väntat sig tårar och bedröfvelse,
satt och gladde sig i tysthet öfver, att hennes lilla
flicka var så förståndig, och att allt gick så bra.
Efter en timme var man framme vid boulevard S:t
Germain. Utåt gatan syntes endast en lång sten-
mur med en hög, tung port, och där bakom kunde
man skymta ett gammalt, mörkt hus. Den stackars
lilla Marie! Hon kände något stocka sig i bröstet,
och då modern ringde, grep hon hårdt efter hennes
hand, utan att kunna säga ett ord.
Det var den 1 oktober och den första inställelse-
dagen. Hela huset vimlade af små flickor, som
blyga och förvirrade tittade under lugg på hvaran-
dra, utan att veta, hvar de skulle göra af sig. Un-
derlärarinnor och förestånderskor sprungo upp och
ned i trapporna, från linnekammaren till skolrum-
men och tillbaka igen. I hvarje ögonblick inställde
sig nya elever med sina mödrar och infördes till
direktrisen i mottagningsrummet. Därefter fördes
de upp till sofrummen för att få sin sängplats an-
visad.
Marie betraktade allt med stora, runda ögon, utan
att släppa moderns hand. Hon kunde ej göra rik-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
