Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 50. 12 december 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
648 I DUN 1890
tigt klart för sig, hvad allt detta egentligen betydde.
Men sedan hon fått den sista omfamningeu och för-
maningen af modern och på afstånd hört Omnibus-
sen rulla bort nedåt gatan, — då greps hon af en
brännande känsla af öfvergifvenhet. Hon skulle ha
kastat sig ned och gråtit, om det ej funnits så många
främmande ögon. De andra flickorna gjorde några
försök att närma sig »den lilla grå», men hon drog
sig stelt undan. Hon kände sig som i ett fängelse,
hon hade ju varit van vid en sådan obunden fri
het! Och här kunde hon inte ens röra sig! Och
ingen fanns det, som brydde sig det minsta om
henne. Om hon åtminstone haft gamla Babette och
kunnat få kasta sig om halsen på henne!
Slutligen blef det hennes tur att infinna sig i
linnekammaren. Det var ett stort rum med hyllor,
indelade i fack rundt omkring, och hvarje fack hade
sitt nummer. Förestånderskan packade upp alla
hennes saker, skref upp dem och ordnade dem i ett
fack. Sedan tillsade hon den lilla att taga af sig
klädningen. Marie stirrade på henne med öppen
mun. Hon smålog, då hon såg det lilla förvirrade
ansiktet.
»Ah! Det är inte så farligt. Du skall få en an-
nan i stället.»
Och till Maries fasa tog hon hennes lilla vackra,
nya, grå klädning och satte i stället på henne en
otäck svart kjol med stora rynkor rundt kring lif-
vet och en vid blus, som var alldeles för stor och
föll ned långt öfver axlarne. Marie stod stel, utan
att säga ett ord, men hela hennes lilla varelse var
i uppror.
»Jag vill inte ha den här klädningen,» hviskade
hon slutligen.
»Alla små flickor, som komma hit, skola ha så-
dana klädningar, så det får du lof till, min lilla
vän ! Här har du ditt nummer, spring nu och lek,
så blir du snart glad igen.»
Med hopsnördt hjärta gick Marie steg för steg
ned för trappan. Var detta verkligen hon själf —
var allt detta sannt, eller var det kanske bara en
elak dröm? Men det var nog sannt! Hvart Marie
blickade, såg hon små tjocka, klumpiga flickor i
svarta, fula klädningar.
»Svarta torndyflar», tänkte hon och kunde ej
låta bli att skratta för sig själf. Men så fick hon
åter syn på sin egen klädning, och det började åter
koka och brusa inom henne. Nu hade hon ej längre
lust att gråta. Det fanns tillräckligt många, som
gräto hejdlöst rundt omkring henne.
Hon stod och stirrade ut genom fönstret, då det
ringde till middag. Klockan var sex. Nu var nog
mamma hemma igen, och om en half timme skulle
de också äta middag där hemma. Hvad Coquette
skulle gå och stryka kring slolarne för att söka
henne. Coquette skulle minsann inte känna igen
henne i denna dräkt.
Marie kunde ej svälja en tugga, och så var det
nästan med alla, där de sutto uppradade kring de
långa vaxduksbetäckta borden. Hur många små
hjärtan som klappade af sorg och grämelse! Hur
förfärligt bittert att bli instängd här och bära den
afskyvärda uniformen på sig ! Efter några dagar
kanske skulle de bli små stilla, ly.diga slafvar, sätta
och resa sig på kommando som marionetter — men
innan dess...
Om några timmar lågo emellertid de flesta af dessa
upprörda sinnen försänkta i djup sömn. I hvarje
sofrum stodo tolf små krithvita sängar med hvar sin
stol bredvid samt på ena kortväggen en större säng
för den öfvervakande lärarinnan. Midt i rummet
brann en nattlampa. Genom hela filen af sofrum
stodo dörrarne uppslagna, så att ett oroligt hufvud,
som tittade upp från sin bädd i det innersta rummet,
kunde se ut öfver långa rader af hvita bäddar och
brinnande ljus. Det var Marie. Hvad det var tyst
och stilla, men ändå så hemskt! Där komma obe-
stämda, sväfvande ljud från alla håll och fyllde hela
rummet. Lärarinnan bredvid henne snarkade lätt,
och flere af flickorna snyftade ännu i sömnen. Det
andades öfver allt, och Marie tyckte, att allt började
lefva och röra sig omkring henne.
Hon borrade ned hufvndet i kudden för att icke
höra något, men då var det, som um hon skulle
kväfvas. Hon måste ha luft!
Hon sträckte först försiktigt på hufvudet och smög
sedan stilla och ljudlöst upp till fönstret. Om hon
bara ett ögonblick kunde få andas litet frisk luft,
så skulle det kanske sedan bli bra igen. Men tänk,
om någon vaknade.
Försiktigt vred hon upp fönstret och grep efter
haken för att skjuta upp ytterluckorna. Hvad var
detta? Ett hänglås! Tankarne stodo stilla. Hvad
ville det säga ? ! Utan att längre fråga efter, om
hon skulle väcka någon, störtade hon till de andra
fönstren.— Hänglås öfver allt! Innestängda! Fångar!
Då bröt Maries så mödosamt bekämpade ångest
lös. Detta skulle hon aldrig kunna uthärda — al-
drig, aldrig! Modern visste inte detta, då kunde
hon ej ha varit så grym att spärra in henne här.
Hon kröp ihop i sin säng, drog täcket öfver hufvu-
det och grät ohejdadt, grät i timmar, ända tills hon
snyftade sig i sömn.
Klockan sex följande morgon väcktes Marie af en
gäll ringning. Hon kastade först en häpen blick
omkring sig, bet så ihop läpparne och steg beslut-
samt upp. Man var förbjuden att prata, och Marie
talade ej häller ett enda ord. De andra började re-
dan att leka och gräla med hvarandra — man träng-
des och knuffades och begynnte finna sig i sitt öde.
Marie tyckte, att hon nästan föraktade dem.
»Hvad hon är konstig,» sade flickorna.
»Hvad hon är tyst och stilla,» tänkte lärarinnor-
na. »Hvad menade modern med att hon var en
sådan yrhätta? Hon blir ju en präktig elev.»
I tre timmar måste Marie sitta stilla på sin plats.
Därefter en timmes hvila och så åter tre timmars
lektion. De andra nykomlingarne voro bullersamma
och oroliga, men Marie var orörlig. Ingen anade,
hur det lilla hjärtat klappade.
Hur oändligt långa voro de ej, dessa timmar;
hon hade förut aldrig kunnat förmås att sitta stilla
mer än på sin höjd en halftimme. De små benen
värkte, hon darrrade och frös, det hamrade i tin-
ningarne, men hon märkte det ej. Hon beherrska-
des af en enda tanke — att bli fri — och hon stir-
rade feberaktigt framför sig, där hon satt, medan
denna allt annat skymmande idé växte och växte...
Men ingen gaf akt på henne.
Sent på aftonen samma dag bultade det hårdt och
häftigt pä porten till det lilla huset i Rosny. Det
var Marie — med sönderrifna händer, skråmor i
ansiktet, trasig klädning och fladdrande hår. Mo-
dern öppnade.
»Marie! Gode Gud! Hvad har händt?»
Marie kastade sig snyftande om moderns hals.
»Jag kunde inte, mamma, jag kunde inte?»
»Men hur i all världen har du kommit hit, barn ?»
»Jag hoppade öfver muren, mamma!»
»Bevare oss väl, barn!»
»Och så föll jag i en stenhög! Och så sprang jag.»
»Sprang !»
»Ja! Hela vägen.»
»Har du sprungit hela vägen?»
»Ja !»
Marie snyftade konvulsiviskt.
»Skicka mig aldrig dit mera! Mamma, jag kan
inte, jag kan inte!»
Och på allt hvad modern svarar för att trösta och
lugna henne, upprepar hon blott:
»Jag kan inte, jag kan inte!»
Iduns julklappsbazar.
(Forts.)
LIII. Frimärkstallrik. En vacker julklapp kan
man åstadkomma af begagnade frimärken. Man
skaffar sig en flat porslinstallrik af den storlek
man önskar och fastsätter medels gummi, frimär-
ken öfver hela tallriken så att den blir helt och
hållet betäckt. Man måste alltid börja att sätta
fast frimärkena från midten af tallriken. Innan
de fastsättas måste frimärkena^naturligtvis vara
väl aftagna från papperet hvarpå de sitta och det
kan man lätt få bort om man lägger dem en stund
i vatten. De små uddar, hvilka alltid finnas på
frimärken måste klippas bort, äfven bör man ej
sätta dem för mycket på hvarandra, utan klippa
bort så mycket af frimärket, som man ser är be-
höfligt för att det ej skall allt för mycket skyla
öfver de omkringsittande. Ju flera frimärken i
olika färger man kan få, dess bättre och vackrare
blir det. När nu tallriken är fullsatt, stryker man
öfver det hela med hvit fernissa två å tre gån-
ger, dock måste fernissningen torka väl mellan
hvarje gång. Såsom väggprydnad gör frimärks-
tallriken utmärkt god effekt. Lisa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
