Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 50. 12 december 1890
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890 ÎDUN Ô49
färger. Fodras inuti med skär eller gul tvills
eller randigt papper. Alta.
*
LXI. Knappnålshållare. Denna förfärdigas af
en grankotte, som man någon tid låtit ligga i vat-
ten, på det att fjällen regelbundet må öppna sig.
Sedan kotten torkat, lindas den på snedden mel
lan fjällen med gröna silkessnören. Ett 1 cm
bredt och 20 cm långt grönt sidenband fästes vid
kottens båda ändar, så att det bildar ett hänge.
Två små gröna yllebollar på 2 à 3 cm långa snö-
ren anbringas i hvarje ända, och öfver dessa fä-
stas små bandrosetter. Nålar isättas en mellan
hvarje fjäll.
Jentis.
Iduns panoptikon.
B
m några dagar äro ri åter midt uppe i ju-
lens välsignade tid, då den under arbets-
- oket släpande får sig några dagars välbehöf-
lig hvila, då själfve egoisten känner sig en smula
gifmild och mjuk om hjärtat, då allt hyggligt och
hederligt folk hjälpes åt att dra i välbefinnandets
elastiska täcke, så att äfven den mest vanlottade
och förskjutne för ögonblicket skall få sig en vär-
mande flik med.
Det är så många seder och bruk, som vuxit
tillsammans med firandet af denna högtid, som
blifvit oss kära och oumbärliga till den grad, att
om vi nödgades undvara någon enda af dessa
julens attribut, skulle vårt nöje till viss grad vara
skämdt. Det är rent af förvånande alt iakttaga,
huru folk, som eljes äro de första att vara med
om allt nytt, kunna envist hålla på, att det skall
finnas både skinka, lutfisk och gröt på julbordet,
att alla julklappspaketen skola förses med rim-
made deviser, och absolut motsätta sig, att sparf-
varna skola trakteras med korn ur ett tråg. Nej,
en stor, yfvig kärfve skall det vara, på en hög,
hög stång. Annars är det ju inte jul.
* *
*
Det är särskildt en sak, som jag kommit att
tänka på, hvilken nu torde få anses höra till ju-
lens nödiga rekvisita, lika svårumbärlig som lju-
sen, klapparna, skinkan, gröten eller julgranen.
Den sakens anor gå icke så långt tillbaka i tiden,
men dess existens som ett af julhögtidens nöd-
vändiga attribut torde ändå vara fullständigt be-
tryggad.
Jag menar julberättelsen i tidningen.
Fråga tidningsredaktörerna, om de känna något
till den slags specialitet af litterär produktion, som
kallas julberättelser eller julskisser. Jag skulle
tro, att de göra det. Knappt har december hunnit
bryta in, så kommer det ena tjocka brefvet efter
det andra med obekant handstil utanpå. Ibland
innehålla de ett »tryckt manuskript» — det är
storfabrikanterna inom julskisstillverkningen —
ibland hektograferade — det är småhandtverkarne
— och slutligen blott handskrifna med mer eller
mindre drifven piktur, ibland korrekt stafvade,
ibland i en ortografi, som icke ens vår i afseende
å rättskrifning eljes tämligen liberala Svenska
akademi skulle vilja acceptera. Den sistnämnda
gruppen är produkten af ämnessvennernas eller de
manliga och kvinliga dilettanternas sträfvande i
julberättelsediktningens konst, är således närmast
att betrakta som husslöjd och har likt andra hand-
arbeten tillkommit antingen blott och bart för nö-
jes skull eller ock för att förtjäna en extra slant
till julen.
Redaktören är en strängt sysselsatt man, och
han får absolut icke i den vikttga december må-
nad låta distrahera sig af någon i otid framkom-
men julstämning. Därför brummar han bara en
smula i skägget och slänger alla de ankomna
manuskripten jämte tillhörande cirkulär eller pri-
vatskrifvelser ned i en låda på det rymliga skrif-
bordet. Men när det lider så långt, att man utan
svårighet kan räkna dagarne till jul, då tänder
han en kväll, sedan dagens nummer är färdigt,
sin cigarr, sveper sin nattrock omkring sig, drar
ut lådan med de många julberättelserna, ställer
den med en halft undertryckt suck bredvid sig
på bordet och börjar att läsa.
Nu finns det absolut ingen enda litteraturgren,
ej ens kärleksromanerna och komedierna, där sam-
ma ämnen och motiv med så orubblig säkerhet
gå igen, som just inom julberättelsernas genre.
Och hur listigt rubrikerna än äro valda, kunna de
ej för mer än ett par ögonblick dupera den erfarne
redaktören. Han läser några rader, och så lägger
han manuskriptet på en viss bestämd hög. I hö-
gen n:r 1 ligga alla berättelser, som handla om
Den fattiga Jlickan, som sålde julklappar, i n:r
2 lägger han alla om Den från Amerika åter-
kornne sonen, i n:r 3 alla om Gossen, som bjöd
ut den fullriggade leksaksskonerten, o. s. v. Snart
är hela den djupa lådans innehåll sorteradt, och
det återstår blott ett par tre manuskript, som icke
passa in i någondera högen, men de sakna rubrik,
börja med liten bokstaf ooh förete en ortografi
och interpunktion, som icke skulle gillas af de
aderton och ännu mindre af den kinkige redak-
tören. Dessa gå genast i papperskorgen, som
öppnar sitt glupska, mörka gap i jämnhöjd med
redaktörens venstra knä.
Hvad säger Ni om, min nådiga, ifall vi skulle
be redaktören att få glutta litet öfver axeln, me-
dan han gör sitt urval. Vi kunna då på samma
gång få en liten nätt husbehofssamling af »recept
för tillagande af julberättelser», så att Kitty, som
går i flickskolans 6:te klass och redan skrifver
sina krior så snällt, till nästa jul med ledning af
dem kan öfverraska familjen med en liten hemma-
gjord julberättelse.
Nåja, det var ju ingen så tokig idé. Till sa-
ken då!
Recept n:r i.
Den fattiga flickan, som sålde leksaker.
Det blåser, och snöstormen hviner genom ga-
torna. Hon har vankat omkring hela dagen med
några omöjliga fyrbenta träställningar, omvirade
af bomull och guldpapper, som skola föreställa
julbockar. Dem har hennes fattiga mamma gjort.
Hon har sålt ett par eller tre för några eländiga
ören, men hon vill inte, vågar inte gå hem, innan
hon sålt dem alla.
(Här kommer nu en episod, som skildrar de
granna butikerna, den böljande mängden af väl-
klädda julklappsköpare, muntra helsningar, klin-
gande skratt, bjällerklang, ljus och lycka och allt
sådant där, som utgör en bjärt och verkningsfull
motsats till den stackars flickan och hennes för-
tviflade belägenhet.)
Slutligen dignar hon dödstrött och stelfrusen
ned på en trappa och utbrister i stilla kvidande
gråt. Just då kommer han, den ädle, människo-
vänlige herrn med sin bäfverpels och sina milda
ögon. Han språkar en stund vid den lilla, ropar
an en ledig åkaredroska, sätter henne bredvid sig
och ber kusken köra till mr 49 Vollmar Yxkulls-
gatan. Under vägen tar han reda på, hur många
syskon hon har, stannar vid en butik och köper
lika många par strumpor, skor, byxor och ylle-
kjolar, som syskonen äro till antal, stannar vid
en annan butik och köper matvaror, specerier
och ljus, skyndar på kusken med löfte om rik-
liga drickspengar och är i ett nu framme vid det
fattiga hemmet på Vollmar Yxkullsgatan. Där af-
lastas alla presenterna inför den fattiga modern
och de utsvultna små, som gråta af tacksamhet
och glädje. Den ädle gamle herrn 1er också med
en tår i ena ögonvrån, sveper bäfverpelsen om-
kring sig och far hem till sitt. Hans julgröt har
kallnat, och hans gamla hushållerska smågrälar,
men han äter ändå sin gröt och tycker, att den
ligger mjuk och varm »som bomull kring hjärtat».
Recept n:r 2.
Gossen med skonerten.
En gosse, som skildras ungefär lika som flickan
i n:r 1 med undantag af hans olika kön, att han
är ett par år äldre, en smula bättre klädd och
ser litet hurtigare ut samt att han i stället för
julbockar bjuder ut en fullriggad skonert, som
han själf gjort. Handeln går lika dåligt.
Staffaget med butikerna, den böljande mängden
etc. göres lika med föregående recept.
Gossen sjunker ej ned på en trappa, utan stäl-
ler sig vid fönstret till en matvaruhandel och
suckar djupt, mycket djupt, ty han är hungrig,
stackars barn, och just då observeras han af den
ädle, gamle, välvillige herrn med bäfverpelsen och
de milda ögonen.
Samtal, uppköp, färd i droska till gossens mor,
som sitter och syr i en vindskupa midt inne i
staden. Hon berättar efter någon tvekan, att hon
är enka efter en sjökapten, som förliste på sin
första resa, att hennes gosse är så snäll, att han
så gärna vill ut till sjös han med, men att hon
för ingen del vågar anförtro honom åt det grymma
hafvet. För öfrigt har hon så svårt att hemma
föda sig och honom på sin sömnad.
Den ädle gamle herrn erinrar sig, att han kort
innan det där fartyget förliste, var delegare i re-
derifirman, som egde fartyget, han minns den snälle
gossens far, som var en duktig sjöman, och med
sina förbindelser kan han utan svårighet skaffa
den fattiga enkan en pension på 400 kronor. Så
tar han upp några sedlar, som han lemnar, och
aflägsnar sig, följd af vindkupefolkets tacksamhets-
lårar och välsignelser.
Ofvanstående recept kan med fördel förändras
därhän, att den ädle herrn icke har bäfverpels
och milda ögon, utan vanlig vinteröfverrock, ögon,
som vid första påseende synas bistra och ett
skäggigt, väderbitet ansikte. I så fall är han en
sjökapten med förmögenhet, som har känt gossens
far och ännu mer hans mor, innan de blefvo
gifta. Han åtar sig att dra försorg om gossen,
och det antydes på ett delikat, men tillika tyd-
ligt sätt, att han fyller sitt löfte genom att gifta
sig med modern-enkan.
För att den senare tillredningen skall blifva
riktigt pikant, bör man tillsätta ett halft dussin
sjötermer, som kunna tagas från fru Carlèn.
Recept n:r 3.
Den från Amerika hemvändande
sonen.
1 en gammal förfallen torpstuga sitter torparen
och ser på, hur hans gumma kokar julgröten vid
några riskvistar och rykande stubbar. Gubben är
trött, ty han kommer från staden, där han sålt
ett halft dussin små julgranar med fot, som han
själf slöjdat. Handeln har gått klent, som den
alltid gör för de fattiga i julberättelserna. Litet
julkost finns det i alla fall i stugan, och det är
ingen nöd för ögonblicket, men gubben undrar, hur
det skall gå, om vintern blir så sträng, att han
inte står ut med skogsarbetet. Gumman suckar
och tänker på sin son Erik, som de inte hört or-
det af på femton långa år. Han är väl för länge
se’n död och begrafven.
Då höres en grann bjällerklang utanför dörren,
och in rusar en stor skäggig herre i sjubbskinns-
pels, omfamnar gumman och kallar henne mor,
skakar hand med gubben och kallar honom far,
slänger af sig respelsen och visar en tjock guld-
kedja med berlocker dinglande öfver en välmående
mage.
Det är Erik, som tjänat förmögenhet i Amerika.
Nu ämnar han köpa in herregården och gifta sig
med nämdemans Irisa — om hon ännu är ogift
— hvilket mor försäkrar, att hon är — och gam-
lingarna skola bo i ena flygeln.
* *
*
Skola vi taga flere recept? Åhnej, det får reda
sig för den här gången. Annars ha vi Sjöman-
nens jul och historien om den fattige poeten, som
just på själfva julafton blef upptäckt af sin för-
läggare ocb skördade guld, ära och lager samt
om den knarrige, halfgamle ungkarlen, som var
på väg att bli människohatare och stängde in sig
på julafton, men uppsöktes af en vänlig grann-
familj och släpades in till dem och hade trefligt
och blef kär i husets 35-åriga dotter, som var ett
bleklagdt och något nervöst, men i allo förträffligt
fruntimmer, och hvilket senare recept alltid goûte-
ras af äldsta dottern i familjer, hvars femte lilla
yrhätta nyss lemnat pensionen.
Det som i synnerhet är utmärkande för dessa
julberättelser, är deras naivitet och deras äflan
att gälla för »sannsagor ur verkligheten», fastän
ingen människa ännu hvarken mött den garnie
välvillige och ädle herrn i bäfverpelsen eller hört
talas om, att Amerika-Erik kom hem, just som
mor rörde de sista sleftagen i julgröten.
Och likväl läsas dessa berättelser år från år,
läsas med nöje, och för dem finnes intet kritiskt
hångrin, endast ett hjärtligt leende, en varm, fuk-
tig blick, eller en dallrande tår i en känslig kvin-
nas öga.
Hvadan detta?
Jo, det är julens hemlighet; julen, som jagar
alla bittra och öfversittaraktiga tankar på flykten,
julen, som kallar till lif i oss den naivitet, som
glömt sig kvar från barnaåren, som manar oss
att tro och ej kritiskt reflektera, och som sätter
en viss egendomlig och rörande stämning i hvarje
än så otymplig liten saga, blott den har till motto :
frid på jorden, människorna en god vilja!
SccBvola.
Sen till, att Idun med JModetidning
finnes hos alfa edra bekanta!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:35:09 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1890/0651.html
