Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Julnummer. 19 december 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890
068
gen var som hon ! Om hon bara into varit
så tarfligt ocb illa klädd. Det var förfärligt
fult ocb syndigt, och hon brukade bedja G-ud
om förlåtelse därför, men bon skämdes att gå
tillsammans med henne på gatan, åtminstone
då någon af kamraterna såg det.
Ja! Någon snäll flicka var bon ej, det visste
hon nog, men hur svårt var det ej också att
vara snäll!
»Fanny Borg hade nya handskar i går igen,
ljust bruna, alldeles efter kläduingen,» sade ’
hon plötsligt.
»Fanny Borg! Jämför du dig med henne?»
Det kom ett hopplöst, trött uttryck i moderns
af sorg och bekymmer tärda ansikte.
»Det vore visst värdt, hon som är den ri-
kaste i hela skolan!»
»Och du den fattigaste.»
»Om mamma bara visste, hur svårt det
känns!»
»Det vet jag, men du skulle inte tänka så
mycket på det.»
»Det kan mamma säga, som sitter här hem-
ma och-inte ser, hur andra ha det.»
»Det är nyttigast för mig.»
»För din helsa, ja,» svarade Sigrid förströdd,
»men mamma skulle bara komma in till Borgs
och se, hur de ha det.»
»Det låter jag helst bli.»
»Mamma kan väl inte bli afundsjuk?»
»Hvem vet!»
»Skulle mamma kunna bli det?»
»Hvilket?» Modern hade redan glömt frå-
gan för det svårlösta problemet: huru Sigrids
strumpor skulle kunna stoppas ännu en gång,
och hvar nya sedan skulle tagas ifrån.
»Har mamma aldrig känt afund? Aldrig
mot någon?»
»Jo — mer än en gång.»
Det glimmade till i Sigrids ögon. Modren
var således ej felfri, det kändes som en lätt-
nad.
»Mer än en gång,» upprepade Sigrid skade-
glad.
»Ja! När jag sett, hur andra mödrar kunna
glädja sina barn, hur de ej behöfva neka dem
något; och först och främst när jag tänkt på,
hur de kunna betrygga deras framtid, då vet
Gud, att jag afundats dem. »
Sigrid svarade ej, men den obehagliga för-
nimmelsen af något orätt, af någon synd hon
begick, som hon kännt på sista tiden, kom lik-
som närmare inpå henne.
»Det är tid på, att du klär dig,» sade mo-
dern ögonblicket därpå, och Sigrid var glad
att få gå. När hon kom in i sängkammaren,
ett mörkt gårdsrum, låg allt hvad hon behöfde
redan framtaget: skor, klädning, hårrosett, skärp
samt brosch och armband, moderns enda smyc-
ken, som hon för längesedan gifvit dottern
till bruk. Tvättvattnet var till och med upp-
slaget och spegeln för bekvämlighetens skull
nerflyttad från byrån till bordet vid fönstret.
Det var så vanligt allt detta, och Sigrid
brukade aldrig tänka därpå, men i dag kände
hon liksom en dof vrede mot modern. Hvar-
för kunde hon ej få göra allt detta själf? Ha-
de hon bedt henne kanske 1
Hon skulle på bal till Fanny Borg, som
hon afundades. Inte såsom modern afundades
— af kärlek till en annan — utan med allt
hvad styggt, lumpet och elakt, som fanns inom
henne själf.
Kanske hade faster Karin rätt i alla fall!
Det var något så skeft, så halft i alltsammans
— men att taga det steget ut — det kunde
hon aldrig, aldrig !
»Är du inte färdig att kammas än?» ro-
pade modern från rummet utanför.
kom svaret, snä-
sigt och buttert.
»Hjälper dig säjlf!» sade modern, i det hon
reste sig upp och slängde undan strumpan.
»Jag undrar, hur du då skulle komma att se
ut?»
Det gick heller inte, det hade Sigrid redan
insett, men det var nära, att hon hade gråtit
af förargelse, då hon lemnade kammen ifrån
sig.
»Hvad är det barn lilla?» frågade modern
ömt, i det hon smekte det krusiga, guldglän-
sande håret, men Sigrid vred sig undan, som
hade beröringen plågat henne. Det plågade
henne också att se moderns beundrande blic-
kar, då hon stod där klädd i en dräkt, så nätt
och prydlig, att Fanny Borg knappast hade
en vackrare. »Adjö,» sade hon blott, och
slängde på sig kappan; som hade det gällt
lifvet. Hon fick hjelpa sig själf ändå!
»Adjö» kom det ännu en gång, med gråten
i halsen, så rusade hon utför trappan.
»Hvad kom det åt barnet?» tänkte fru
Werner, där hon stod kvar. Sigrid hade ej
kysst henne, som hon brukade. Det kändes
så tungt och bittert.
Fru Werner gifte sig sent, och hennes ung-
dom hade varit sträfsam och glädjelös, därför
njöt hon dubbelt af den lycka en makes kär-
lek och omvårdnad beredde henne. Han var
ämbetsman och inkomsterna tillräckliga att föra
ett enkelt, behagligt lif ; men då han dog, året
efter Sigrids födelse, funnos for enkan inga an-
dra tillgångar än en årlig pension på trehundra
kronor, och hade »faster Karin», den aflidnes
syster, ej räckt en hjälpande hand då och då,
vete Gud, hur det gått.
Fru Werner, som var en skicklig brodös
och flitigt använd, förtjänade visserligen ej så
litet på sina arbeten — fanor, kyrkoprydnader,
utstyrslar och hvad som erbjöds henne; men
det förslog så litet, helst då Sigrid växte upp
och arbetskraften blef mindre och mindre.
Fru Werner älskade sitt barn, som en en-
sam moder oftast älskar. Älskade det som
mannens testamente, som minnet af den enda
lyckliga tid hon genomlefvat och som allt hon
hade kvar att lefva för. För henne arbetade
hon, för henne hoppades hon, för hennes skull
drömde hon om en framtid. Hon skötte henne
från första stunden, passade henne natt och
dag, gick så att säga upp i henne, och Sig-
rid hade blifvit så van att taga, utan att gifva,
att hon aldrig tänkte på, att det kunde vara
annorlunda. Hon var alltid väl klädd, medan
modern gick i lappade, förslitna klädesplagg,
och åt henne sparades hvarje glädje, hvarje
njutning, hvarje nöje, liksom hvarje läckerbit.
Just för att hennes eget lif varit så tungt och
glädjelöst, ville modern skona sitt barn, och
då hon tyckte sig förmå så litet mot framti-
den, som reste sig hotande och dyster, nekade
hon henne aldrig, hvad stunden hade att bjuda.
Så växte Sigrid upp med en rik flickas pre-
tentioner och behof, utan blick för att modern
arbetade sig till döds för hennes skull.
»En god uppfostran» var det enda kapital
fru Werner kunde gifva sitt barn. Därför
sattes Sigrid i en af stadens dyraste skolor,
där hon fick kamrater från rika, öfverförfinade
hem, hvilka hon afundades och sökte likna,
och genom hvilkas umgänge allt det sämsta
inom henne spirade likt ogräs i gynnsam jord-
mån, medan kunskaperna däremot växte lång-
samt utan must och märg — litet barlast kan-
ske, men ingen värklig hjälp på vägen genom
lifvet.
Huru svårt det var att hålla henne vid det
dyra läroverket visste endast den, som trälade
sig sjuk därför, och böckerna sedan, och att
hålla henne klädd som de andra, helst nu då
hon blifvit vuxna flickan, storväxt och stark
vid sina fyllda fjorton år!
Faster Karin, som hade ett charkuteri och
stod sig godt, var den hjälpande handen, men
också törntaggen, som ständigt sårade, ty hon
skydde ej att säga sin mening rent ut, och
den var bitter nog att höra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
