Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Julnummer. 19 december 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890 IDUN 66Ô
»Fröken brukar vara den sista i laget el-
jes. »
Det var, som skyndade dessa ord på lienne
ändå mer.
»Och hvem följer er hem?»
»Portvakten som alltid.»
När dörren till det rika huset slog igen ef-
ter henne, erfor hon en känsla af lättnad på
samma gång som en dunkel förnimmelse af
att det var för sista gången.
Jo ! Lampan brann som vanligt ! Sigrid ha-
de tagit af ytterplaggen i den lilla tamburen
och gick på tåspetsarne, utan att veta af det.
Hennes hjärta klappade. Ack om modern sof-
vit ändå 1 Men det gjorde hon ju I Där satt
hon med kalkduken nerfallen i knäet, det präk-
tiga guldbroderiet bjärt afstickande mot den
grådaskiga, lappade klädningen. Hufvudet lu-
tadt mot den hårda stolsryggen, ögonen röd-
kantade, händerna slappt nedhängande och
något så dödstrött i hela ställningen, att Sig-
rids hjärta krympte tillsammans af fasa. Var
det sömn eller död?! På bordet, bland sybe-
höret — nu föll hennes blick därpå — låg
ett par nya handskar, ljust bruna. Det sjöd
något upp inom henne, något likt bruset af
ett stort vatten, så störtade hon till moderns
fötter och vätte hennes händer med sina tårar
»Hvad är det? Hvad är det, älskling?» Fru
Werner var vaken med ens.
Sigrid kunde ej svara, blott snyfta, som ville
hennes hjärta brista.
»Har någon sårat dig? Hvad är det? Så
tala då,» sade modern i ångest.
»Förlåt! Förlåt!» snyftade Sigrid.
»Hvad har du gjort, då?»
Då reste Sigrid sig. »Faster Karin har sä
rätt, så rätt så — fast jag inte ville tro det»
— snyftade hon.
»Faster Karin?»
»Ja! Och jag vill inte gå i skola längre,
inte träffa Fanny Borg eller någon af de an-
dra, det gör mig bara elak. Jag vill arbeta
för mamma, och mamma får inte passa upp
mig — inte slita ut sig för min skull, för
det är synd, synd emot mig också.» Hon
skrek nästan fram de sista orden.
»Det är ju min glädje.»
»Men det är ingen glädje för mig längre.»
»Sluta skolan — hvad talar du om?»
»Mamma vet ju, att faster velat det så län-
ge, och att jag får plats med lön hos henne
hvad dag jag vill. Då slipper mamma skol-
afgiften, böckerna och allt det där; inte be-
höfver jag några granna kläder heller; och så
förtjänar jag pengar och kan ge mamma, hjäl-
pa mamma på alla sätt.» Sigrids ansikte sken
af glädje, men fru Werner satt tyst, medan
tår efter tår droppade utför hennes kinder.
Hur hade hon ej tagit miste i all sin kärlek;
hur hade hon ej felat mot sitt barn, felat
grymt, då hon planterat själfviskheten i hen-
nes hjärta, i stället for att gifva henne vapen
i händerna på den knaggliga lefnadsvägen, som
hon ändock ej kunde gå i hennes ställe. Hur
hade hon ej glömt, att ingen är satt i världen
att tjänas, utan att tjäna. Hur egoistisk hade
ej hennes kärlek varit, midt i själfuppoffringen!
»Min präktiga flicka» sade hon sakta, i det
hon smekte dottrens lockiga hufvud, där det
smög sig intill henne, »jag har felat mer än
du.»
Sed oeh osed.
Af Ave.
8
11a människor tyckas vara ense därom, att
julklappsgifvandet är en lika vacker som
god sed, hvilken ej utan stor skada för jul-
glädjen skulle kunna bortfalla. Men enigheten
härvidlag är blott, så att säga, officiell ; i hem-
lighet förargar sig mången öfver denna sed och
motser både jul och julklappsväsendet med be-
kymmer.
Seden i sig själf är vacker, fast infödd svensk
torde den näppeligen vara, ty ännu för 40 à
50 år sedan tillhörde den blott julen i våra
städer, och ännu är det ej allmänt bruk på
landsbygden att gifva julklappar. Men i samma
mån som de urgamla jullekarne och upptågen
försvinna från allmogehemmen, hålla julklap-
parne sitt intåg därstädes; men icke alltid vin-
ner den äkta julglädjen därpå.
Julklappar skulle ju vara uttryck för en jul-
glädje så stor, att man måste meddela däraf
åt sin nästa. De äro eller borde vara symbol
på Guds kärlek till människorna i dess högsta
potens : Guds sons födelse på jorden. Så upp-
fattades äfven denna sed under äldre tider, och
gifvarne sökte då äfven att sända sina gåfvor
till dem, »som sutto i mörker», i fattigdomens
eller sorgens mörker, på det glädjen måtte
klappa på deras dörr och lemna ingång åt kär-
lekens fest. Sedd i detta ljus, få julklapparne
en både hög och skön betydelse för hemlifvet,
ty hvarje liten gåfva blir då liksom en glitt-
rande stråle från stjärnan öfver Betlehem.
Men äfven om icke våra julklappar sändas
oss, burna på detta stjärnljus, kunna de förhöja
vår julglädje, när vi se, att hvarje gåfva är ett
uttryck för personlig vördnad, tillgifvenhet eller
kärlek, ty hvarje prof på, att någon håller oss
kär och tänker på oss, värmer hjärtat och lockar
fram det bästa, som finnes inom oss.
Men för att väcka glädje hos emottagaren
fordras, att denne kan märka, att gifvaren tänkt
på honom med kärlek. Det är ur denna tanke-
gång, som den seden, att man själf skall för-
färdiga julklappar, framvuxit och ännu till en
del bibehåller sig, trots vår tids starka arbets-
delning.
Äfven i denna prisvärda tankegång insmögo
sig dock skefheter, hvilka gjorde den vackra
seden till en klandervärd osed. Man ville väcka
uppseende, bli berömd, väcka afund i sin um-
gängeskrets genom att förfärdiga granna, dyr-
bara saker, lyxartiklar, hvilka kräfde en oer-’
hörd flit och möda, och så fingo stundom lejda
händer utföra arbeten, åt hvilka gifvarinnan
lånade sitt namn, och för hvilka hon uppbar
beundran och beröm, fast litet hvar anade
eller visste, att det var humbug.
Detta var en sida af den skefva tankerikt-
ningen. En annan, ännu vanligare är att för-
störa eller åtminstone försvaga helsan genom
nattvak i och för julklappsarbete. Man vill
öfverraska de sina genom de gåfvor, man för-
färdigar under timmar, som böra egnas åt hvila
och sömn, och man kommer vanligen att öfver-
raska dem med åsynen af ett par försvagade
ögon, bleksot och nervositet frampå nyåret. Ett
allt för dyrbart material här blifvit användt,
utom pärlorna, guldtråden och sefirgarnet, näm-
ligen helsa och kroppskrafter.
Och hur ofta månne det händer, att man i
sitt eget hem lyckats bevara julklappshemlig-
heten för sina närmaste ? Äfven under förut-
sättning, att alla familjemedlemmarne respek-
tera hvarandras mystiska paket, lär man väl
sällan lyckas att undgå alla tillfälligheter, som
röja arten af det arbete man har för händer,
och så göra gissningar och slutsatser det öfriga.
Jag minnes en gång, hur jag, af en på golf-
mattan tappad tråd, rispad af ett tygstycke,
ögonblickligen förstod, hvad som förvarades i
en mycket omsorgsfullt läst byrålåda, och jag
minnes äfven, hur det följande julafton pinade
mig att låtsa en öfverraskning, som var mig
fullständigt främmande. Dylikt har nog händt
de flesta af oss, och låtsade känslor, af hvad
slag de vara må, bidraga aldrig till en äkta
julstämning eller en oförfalskad julfröjd.
Hvad som dock i ännu högre grad egnar sig
till att förstöra julstämningen, är familjemed-
lemmarnes osed att gifva hvarandra dyrbarare
julklappar, än de hvar för sig hafva råd till.
I de hem, där kärlek och förtroende råda emel-
lan makarne, kan det naturligtvis ej komma i
fråga, att de gifva hvarandra annat eller mera,
än som är fullt förenligt med deras gemensamma
ekonomiska ställning, och ej heller kräfva barnen
i ett sådant hem några julklappar, som det
skulle kosta föräldrarne bekymmer att anskaffa.
Men tyvärr händer det mångenstädes, att hustrun
ej känner mannens affärsställning och därför
betraktar hans kassa som ett slags bank, pä
hvilken hon, utan ersättningsskyldighet, kan
draga vexlar, och han å sin sida behandlar
henne som en, på en gång enträgen och farlig
gäldenär, hvilken han ej kan rent afvisa, af
fruktan för att hon skall misstänka hans soli-
ditet och kanske genom sparsamhet göra hans
kredit vacklande. —- Bättre då, att han själf
tar sin hustrus och barnens dyrbara julklappar
på kredit samt skänker frun en kontant summa,
för att hon må kunna köpa någon onyttig sak
åt honom. Dock i sitt sinne önskar mannen,
att han lefde i ett land, där man hvarken känner
till jul eller julklappar.
Må de verkligt förmögna och rika bland oss
gärna köpa guld, juveler, siden, spetsar, blom-
mor och de tusen slags andra lyxartiklar,
som fröjda allas ögon under våra julutställ-
ningar ! De, som hafva råd därtill, de göra
väl uti att låta penningarne komma i omlopp.
En lyxartikel, köpt och betald hos en man, som
redligt sträfvar framåt på konstens eller indu-
striens mödosamma fält, är en bättre välgören-
het än en handfull slantar, kastade åt tigga-
ren, ty genom att förfärdiga lyxartiklar åt de
rika förvärfva tusentals andra människor en
nödtorftig bergning. Och hvem vet, om ej dessa
tusen och åter tusen, som arbeta i lyxens
tjänst för sin utkomst, utan att ens själfva ega
ett uns guld eller en enda af de granlåtssaker,
som de förfärdiga, ändå ej ega förutsättningar
för att lefva ett lyckligare lif än detta fåtal
rika, som köpa dessa lyxartiklar?
Ätt klandra lyxen, som ger arbete och bröd
åt otaliga skaror af våra medmänniskor, vore
lika så orimligt som att klandra den vackra
seden att gifva julklappar. Må vi glädja oss
åt allt det vackra, det dyrbara och eleganta,
som julutftällningarna ha att uppvisa; men må
hvar och en blott köpa de julklappar, hvilka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
