Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Julnummer. 19 december 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
670 IDUN 1890
han med lätt sinne kan betala, sä att ej nyärs-
räkningarna framför sig kasta en tung skugga
öfver julfröjden och fördunkla skenet frän jul-
granens tända ljus.
Men må vi tillika vid våra uppköp, ämnade
att bereda våra kära julglädje, ej glömma att
tillika bereda säljaren en glad jul !
Till de oseder, som insmugit sig vid julklapps-
gifvandet, finnes äfven den att hos säljare, om
hvilka man vet eller anar, att de äro i trångmål,
passa på och pruta ned den önskade varan till
ett vida lägre pris, än den kan erhållas för hos
den välbergade försäljaren. Detta är icke alle-
nast ett okristligt ocker på fattigmans nöd, utan
tillika ett rof af nästans rätt till en julfröjd,
som borde medfölja ett sträfsamt, ärligt arbete.
Människor, som med allvar söka att hvarje
jul bereda glädje åt allt flere och flere perso-
ner, skola helt visst märka, att den därmed
ökade summan af julfröjd på jorden skall lända
äfven dem själfva till yälsignelse, i det de för
hvarje år blifva allt mer och mer samvetsgranna
och eftertänksamma i både handel och vandel
och därigenom bereda en ständigt ökad fond af
en tolf månaders lång julfröjd åt sig och sin
omgifning. Ty man tänker sig aldrig rätt klart
in i en god tankegång, utan att flere andra goda
tankar därvid spira upp som snöklockor vid
islossningen.
Och här, liksom i så mycket annat, som rör
hemmets värld, tillhör det oss kvinnor att an-
slå rätta tonen, så att julglädjen må kunna bli
både fulltonig och harmonisk, så väl i stugan
eller kammaren med den alnshöga julgranen
som i gemaket, där granens ljus bryter sig mot
rika förgyllningar och blänkande kristallprismor.
Det hela beror på, om där finnes hjärteguld
och hjärteklang i julhelsningen : en glad, god
och välsignad jul åt eder alla!
De fångnas jul.
Skiss af
Mathilda Roos.
Å ulaftonens underbara stämning hvilar
J’iÆà|l öfver staden. Decemberkvällens mör-
ker, som ute på landsbygden lägger
sig tätt kring skogar och stigar, skingras här
af alla de tusentals ljus, hvilka göra gatorna
nästan lika upplysta som under dagen. Män-
niskorna strömma af och an; i butikerna råder
feberaktig brådska, kunderna vimla om hvar-
andra, ifriga att bli uppassade, stora sändningar
af paket skickas åt olika delar af staden.
Men så småningom upphör den ifrigaste
rörelsen på gatorna. Stunden, då julljusen skola
tändas, nalkas ; alla de, som ega ett hem, begifva
sig dit. Fadern eller brodern i det rika hem-
met kommer tillbaka lastad med paket och
bespejad af nyfikna tindrande barnaögon; den
fattiga modern, som i sista stunden varit ute
för att få en liten gran för billigt pris, skyn-
dar hem med sin skatt under armen och mötes
i dörren af jublande skrik från en väntande
barnaskara. . .
Tystare och tystare bli gatorna, det är som
sänkte sig öfver jorden en dröm om kärlek och
frid, som förjagar världsbullrets oro.
Det är något egendomligt i att en dylik
stund gå ut i staden — vandra gata upp och
ned — se hur ljusen tändas i fönstren —- före-
ställa sig dessa olika hem, där öfverallt julen
firas. . .
Det är något underligt gripande i att tänka
på, hur hela den kristna världen, annars så
splittrad af skilda intressen, i detta ögonblick
enas i en enda känsla: julens glädje.
Och medan jag i den stjärnklara decem-
berkvällen ensam ströfvar af och an mellan de
upplysta husraderna, förefaller det mig, som
hade för några ögonblick all strid, all äflan
upphört, —- genom aftonens stillhet, likt ett
pulsslag från mänsklighetens hjärta, vibrerar den
stora jultanken: »ära vare Gud i höjden, frid
på jorden och människorna en god vilja!»
Men då kommer plötsligen som ett skärande
missljud i den sköna stämningen en annan
tanke. . . Finns det då icke ställen, dit julens
glädje icke förmår tränga, ställen, där det glada
budskapet endast ljuder som tomma betydelse-
lösa ord? Och fantasien ilar ut i vidare kiet-
sar. . . Den målar sig nästen af synd och
skam, af lidande och kval, så mörka och oge-
nomträngliga att ingen stråle från Betlehems-
stjärnan förmår bryta ditin. Dystra minnen
stiga upp för tanken, halfutplånade bilder tränga
sig fram taga form och gestalt, börja lefva
igen, — och slutligen, midt under detta grubbel,
som skymmer julgranens ljus, reser sig i inbill-
ningen en tung byggning med grågula sten-
murar och en hög, svart tillstängd port. . .
Det är kvinnofängelset på Norrmalm, de af
brottet stämplades, af samhället förkastades
bostad. . .
Hur månne de fira julen där — hvad har
den haft att säga åt des3a olyckliga, för hvilka
den vackra decemberkvällen, de snöhöljda gatorna
med deras slädar och bjällror, de lysande
butikerna, julgranarna bakom de upplysta fönst-
ren, hemglädje, julbrådska och julfrid—allt, allt
är endast vemodiga drömmar från förflutna tider?
Hur ha de emottagit budskapet om frid på
jorden och god vilja åt människorna?
Och omedvetet följa stegen den riktning,
hvari tankarne gå: uppför Drottninggatan, inpå
Barnhusgatan, bort till det gamla f. d. »Spinn-
huset», som ligger där mörkt och ensamt i
julaftonens glädje.
En ringning på porten, och några sekunder
därefter höras steg, nyckeln vrides om i låset,
porten öppnas, och jag står inne på gården. ..
De nakna stenarne, som på alla håll om-
gifva gården, se lika dystra och kväfvande ut
som vanligt; vinterkvällens mörker genombrytes
endast här och där af en sömnigt brinnande
lykta; då och då kommer någon gående öfver
gården, ibland någon af befälet, ibland en fånge,
hvars hvitgrå dräkt spöklikt framskymtar i dunk-
let. Här är allt så olika emot därute, — så
stilla och tyst, så dödt. Eodast de stora, gnist-
rande vinterstjärnorna, som lysa öfver den
mörka gården, äro de samma här som därute.
Medan jag står och ser mig omkring, blir
här plötsligen lif och rörelse. Från logementen
i straffängelset, som upptager södra och vestra
sidan af gården, från östra porten, som vetter
åt den s. k. Smedsgården, där lösdrifverskorna
hållas till tvångsarbete, komma skaror af fångar,
hvilka skynda öfver gården, in genom en på
venstra sidan liggande port.
Det långa sorgliga tåget skymtar hastigt förbi ;
endast från lösdrifverskornas led höres ett
kväfdt skratt eller prat, men straffångarne gå
stilla och tysta, och deras hvitklädda gestalter
med de skygga ljudlösa rörelserna glida förbi
som underliga dystra drömfigurer.
Det är den stund, då julgudstjänst skall firas
i kyrkan, dit fångarne äro beordrade att in-
finna sig.
Jag följer således efter det långa tåget, som,
alltjämt i samma hastiga takt, går uppför trap-
pan, in i kyrkan, hvilken inom några ögon-
blick är fylld af denna egendomliga församling
af lika klädda, gråhvita gestalter, — lösdrifver-
skorna på läktaren, straffångarne nere i kyrkan.
Gudstjänsten börjar; en julpsalm sjunges,
och därefter håller presten ett föredrag. Det
är eget och gripande att iakttaga de stackars
kvinnornas olika uttryck därunder. Hos straff-
fångarne märkes på fleres ansikten en djup
rörelse; de flesta af dem äro barnamörderskor,
bondflickor, som komma hit direkt från sina
hem, och då de nu sitta i kyrkan och lyssna
på pastorns ord, är det som om de ville fram-
tvinga en stämning från fordom, med hvilken
de stilla sin längtan eller insöfva sin oro.
De vagga sakta på kroppen, liksom bondgum-
morna i kyrkan pläga göra, niga eller buga sig,
då Frälsarens namn nämnes, läsa ifrigt i psalm-
boken och deltaga i sången. . . Och öfver en
del ansikten breder sig så småningom en stilla
frid. . . Minnen från fordom tyckas uppstiga
i deras hjärtan. . . de drömma sig tillbaka till
den gamla landskyrkan, där de suttit så många
gånger med mor och syskon, där de försökt
att uppmärksamt lyssna på prestens ord, ända
tills lavendeldoften döfvade deras sinne och
sömnen smög sig öfver dem, och de förskräckta
sprutto till vid klockarens gälla toner: »Allena
Gud i himmelrik» !... där de en gång gråtan-
de stodo vid det löfsmyekade altaret och aflade
sina löften och gjorde så många vackra före-
satser att hålla dem. ..
En del åter har ett ovanligt, nästan förtvifladt
uttryck i sina drag. Det synes, att julen berör
dem, men icke för att bringa en helsning om
frid, utan för att störa och oroa dem, kanske
väcka ett slumrande samvete, kanska tända en
dröjande ånger.. .
Hos lösdrifverskorna förmärkes däremot icke
en skymt af rörelse ; det är som alla religiösa
känslor stelnat hos dem, som om alla minnen
dödt bort, som om i deras inre icke längre
fanns enresonnansbotten för öfversinnliga tankar.
Slöa eller fräcka stirra de framför sig, de sköna
orden om frid och försoning klinga meningslösa
för dessa olyckliga, åt hvilka lifvet icke bragt
annat än ofrid och kval. . .
Då gudstjänsten är slut, då de sista tonerna
af julpsalmen: »En jungfru födde ett barn i
dag» förklingat, stiga fångarna upp och begifva
sig till logementen för att fira julafton.
Här är verkligen en skymt af jultrefnad.
Fångarne ha i dag haft ledigt sedan klockan
12, och de ha användt sin ledighetstid till att
efter bästa förmåga pryda logementen. De
nakna otrefliga rummen se också nästan in-
bjudande ut, upplysta som de äro af ljus, hvilka,
julen till ära, ha ersatt de vanliga lamporna.
En del af fångarne ha förstått att göra det rik-
tigt jullikt omkring sig; liksom i kyrkan försöka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
