Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Julnummer. 19 december 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890 I DU N 071
de äfven här att frammana det förflutna, genom
att, åtminstone på julafton, få något af det
gamla hemmets luft in i det dystra fängelset.
Lösdrifverskorna däremot, som i allmänhet
icke ha några barndomsminnen att upplifva,
pryda sina logement med bandrosetter och trans-
paranger och vilja helst fira julen med att gå
omkring och prata.
För öfrigt finna de julhelgen lång och tråkig,
längtan efter frihet, som ständigt bränner dem,
blir då häftigare än annars. Endast några af
de äldre, för hvilka fängelset blifvit likt ett
hem, tycka om, att det är jul.
En gammal gumma, som allt sedan 1864
idkat lösdrifveri, kommer helt gemytligt emot
mig och önskar »god jul». Hon ser glad och
förnöjd ut, hon är som en huskatt i fängelset,
utanför hvilket hon numera ej skulle trifvas.
»Här ä’ bättre än på ’Söder’ och ’Grubben’»,
— försäkrar hon, — »här ä’ bättre mat, och så
ä’ di snällare mot en.»
Då fångarna kommit upp på ’togementen,
utdelas af vaktkvinnan brefven, hvilka natur-
ligtvis på julaftonen äro mera än vanligt efter-
längtade, i synnerhet af straffångarne, som dä
merendels få några rader från hemmet. De
lyckliga, hvilka erhållit bref, kasta sig nu med
ifver däröfver, och de, som ej själfva kunna
läsa, vända sig till någon läskunnig för att få
hjälp med att déchiffrera raderna, hvilka måste
läsas om flere gånger. Sedan börja de utbyta
nyheter hemifrån, och under en lång stund hör
man nyfikna, ifriga meddelanden om brefven :
»den spräckliga kon har nu kalfvat, men vi
kan inte lägga på kalfven, för vi ska’ samla te
smör» eller »nu har Lars Erson giftat sej’ me’
Inga», eller »välkommen hem, kära barn, de’
ska’ inga titta snedt på dej, for den, som är
utan synd, han käste den första stenen», eller
något dylikt.
Men hos en del af fångarna väcka dessa
erinringar från hemmet en ännu djupare längtan
än kyrkan och psalmerna, och medan de andra
prata, sitta dessa tysta för sig själfva, försjunkna
i tankar, likgiltiga för allt omkring dem.. .
Där vid kakelugnen sitter t. ex. en straff-
fånge, en barnamörderska, med hufvudet stödt
mot handen och det bref, hon nyss läst, liggande
på knäet. Stora tårar rinna utför hennes bleka
ansikte, och bröstet häfves upp och ned af den
häftiga sinnesrörelsen.
Jag går fram, helsar på henne och trycker
hennes hand. Hon besvarar vänligt min hels-
ning och reser sig upp.
»Ni har fått bref hemifrån?» frågade jag tve-
kande.
»Ja, d’ ä’ från syster min», svarade hon
snyftande, »min lilla syster, som jag är så glad
vid . . . hon skrifver så vänligt och godt, och
d’ ä’ så tungt att sitta här och vara ett s’ånt
dåligt exempel för henne. . .»
Hon vänder sig bort och gömmer ansiktet i
händerna.
»Och en så’n här afton ä’ det värre än van-
ligt,» fortfor hon mellan snyftningarna, »att
tänka på, hur di har det där hemma nu, d’ ä’
så tungt, så tungt. . . »
Jag kunde ingenting svara; jag tryckte blott
ännu en gång hennes hand och vände mig bort
— äfven jag med tårar i ögonen. ..
Men nu ringer klockan till aftonvard och
afbryter alla samtal. Fångarna tåga ned i
matsalen för att där intaga sin julgröt. Äfven
de fångar, som sitta i cell, trakteras härmed,
och det är en vemodig syn att se dem äta sin
grötportion vid skenet från det enda ljus, som
svagt upplyser den lilla cellen. Det är deras
julafton — gröten och det tända ljuset!
Då aftonvarden är slut, förströ sig fångarna
med att sjunga; till och med från Smedsgården
höras toner, det är några lösdrifverskor, som
en gång under forna bättre tider studerat
sångkonsten, och som nu på julkvällen sjunga
en p3alm för sina olyckskamrater i fängelset !
Så gå timmarne — den vanliga ronden och
räkningen af fångarne ega rum -— ljusen släckas
— logementen stängas — mörker och tystnad
inhölja gården och byggningarna — och jul-
festen i fängelset är slut–––––––– -—• —
Men då jag kommer till det hem, där jag
firar min julafton, — då jag ser den festligt
klädda våningen med julgranen och de af presen-
ter öfverfulla korgarna, då jag ser de ungas
glädjestrfilande ansikten och hör barnens skratt
och jubelskrik — då är det, som hörde jag
tusentals missljud möta mig, jag måste vända
mig bort ifrån alltsammans, gå in i mitt rum
och under några ögonblick vara för mig själf...
Och länge efteråt, sedan mitt öga vant sig
vid de ljusa rummen och mitt öra vid glädje-
ropen, ser jag i fantasien framskymta än ett
trotsigt likgiltigt ansikte, livars hårda drag inga
julminnen förmå uppmjuka, än en sorgsen tår-
fylld blick, full af drömmar om barndomens
försvunna julglädje. . .
qfp5>
Hvem är den lyckligaste af två kvinnor?
Är det den, som är högst älskad? Nej, det
är hon, som älskar högst.
A. de Musset.
Jag har en syster.
», sade fru Nykvist, i det hon öppnade
tamburdörren och såg fru Setterholm
stå därutanför, »det var då riktigt rart främ-
mande, riktigt, riktigt rart. Stig in för all del.
Och så kommer fru Setterholm precis som
efterskickad. Yi ha just kaffet på bordet».
»Tack, snälla fru Nykvist, det skall smaka
mycket godt. Jag har sprungit hela morgonen
i regnvädret. Men för att vara ärlig, så får
jag lof att bekänna, att jag kommer inte all-
deles utan ärende».
»Det dröjer vi med», sade fru Nykvist, »till
dess vi värmt oss med en kopp ur glaspum-
pan. —- Fru Setterholm borde skaffa sig en
pumpa. Det är märkvärdigt, hvad kaffet blir
godt i sådana.»
De båda fruarna drucko och pratade en god
timme, och till slut skulle då ärendet fram.
»Äck ja, jag är ute och springer för att samla
ihop en liten summa till en familj, där mannen
brutit benet af sig, och barnen inte ha något
att äta. Det är ett sådant elände. Nu kommer
också värden och hotar att kasta ut dem på
gatan, om han inte får sin hyra. »
»Ja», sade fru Nykvist, »det är den vanliga
historien; sjukdom och fattigdom, sådant hör
man så ofta. Det är förfärligt. Man tycker,
att man borde hjälpa, och man borde det verk-
ligen. Men ser fru Setterholm — om hvar
och en hjälpte sina närmaste, sä blef nöden
aldrig så stor. Jag har en syster, som blef
enka med fyra barn, » fru Nykvist fick vid dessa
ord tårar i ögonen. »Yi voro som lif och själ
i vår flicktid. Allt hvad jag kan undvara är
det både min skyldighet och mitt hjärtebehof
att ge åt henne.»
Fru Nykvist arbetade upp sig till den ärli-
gaste och ömmaste systerkärlek.
»Jag vet ju, hvad hon, stackarn, måste för-
saka och arbeta. Jag skulle nog gärna ge,
men när man har så nära anförvandter, som
nära på lida nöd, då tycker jag, att man kar
en tydlig fingervisning, livar man skall hjälpa.
När en syster ...»
Här afbröt fru Nykvist af verklig rörelse
sitt tal. Hon kände sig på gränsen till det
sublima. Fru Setterholm blef så deltagande
för fru Nykvists syster och hennes fyra barn,
att hon icke sade ett ord mer om hennes fa-
milj, hon bara tackade för det utmärkta kaffet
och gick.
Medan fru Nykvist plockade in småbröden,
tänkte hon fortfarande på den stackars Anna
och hennes svårighet att kunna ta sig fram i
lifvet. Påminnelsen om henne väckte just en
känsla af ädelmod inom benne, hennes själ
snuddade så tätt intill plikten, att blotta när-
heten däraf kastade liksom ett skimmer af till-
fredsställelse öfver hennes inre. Men så kommo
dagens bestyr och plånade ut alltsammans, och
på aftonen fick hon naturligen förströelse för
sina tankar af allt, som berättades i Nyheterna,
som hon alltid gömde till kvälls-lektyr.
När hon följande dag gick upp till Stock-
holms Enskilda bank för en liten omsättning,
så klack det till i henne, då hon tog emot räntan
och i detsamma såg en sparbössa, hvarpå stod:
»För husville män.» Då hade hon ieke längre
kvar gårdagens ärliga rörelse, men hon hade
känslan af en skyldighet, när hon kom ihåg
formeln: »Jag har en syster», och hon vände
bort ögonen från sparbössan.
Fjorton dagar senare in i november var det
den där vedgubben, som högg fingrarne af sig.
Hustrun kom och grät och beklagade sig, och
fru Nykvist hade redan en krona i nypan, men
så kom hon hastigt att tänka: »syster!», och
så bytte hon om till tjugufem öre.
Och så gjorde hon gång på gång. Det blef
hennes stående tes, som rörde henne, som ingaf
henne en känsla af rättfärdighet och ansvar,
som riktigt höjde henne i hennes egna tankar:
»Jag har en syster! Skulle någon ha, så vore
det hon.»
Och så nalkades julen. Det blef så mycket
utgifter, som det alltid blir den tiden. Man
måste ju ha litet snyggt, och fru Nykvist hade
för ingen del mycket att ta af. Litet fick man
väl lof att underhålla huset, om det inte all-
deles skulle förfalla, och litet mera mat än
vanligt måste man ju ha till helgen, ifall någon
skulle helsa på. Man fick väl lof att någon
gång se sina vänner, när man själf var bjuden
både här och där. Och det där trefliga teköket,
som hon gått och sett på i bodfönstret i tre
månader! Det må man då medge, att till julen
kunde hon då kosta på att ge sig själf en pre-
sent, så mycket måtte man då ha rättighet till,
när man inte spenderar mera på sina nöjen,
än hon gör ! ! Ja, det är märkvärdigt, hvad de
där helgerna ta pengar. Bara tvätten blir ju
ett helt kapital. »Stackars Anna, — — men
vänta bara — — till nyåret — —»
Men hur det var så gick nyåret–––- och
så gled året så småningom vecka efter vecka
för fru Nykvist som för andra, med små dag-
liga bestyr till sitt slut. Ibland kom där en
hastig tanke: »Ja, nästa vecka . . . det skall då
bli säkert...»
Emellertid sträfvade »stackars Anna» i sin
utkant af den lilla småstaden natt och dag för
sig och barnen, utan aning om, hvilken sköld
hon var mellan mänskligheten och fru Nykvist,
som fortfarande vid förekommande fall till sin
egen och andras belåtenhet begagnade trollfor-
meln: »Jag har en syster!»
Amanda Kerfstedt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
