Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Julnummer. 19 december 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
672 I DU N 1890
Skiss
af
Anna Wahlenberg.
f
i ä’ bortbjudna i kväll,» sade gross-
handlarn, i det han kom ut frän sitt
rum sysselsatt med att knyta natt-
rockskordongen om lifvet. Han hade
nyss kommit hem, och liten och satt som
han var, pustade han ännu efter trapp-
promenadens och omklädningens ansträng-
ningar.
»Hvart dä, pappa?»
En ung, blond flicka med ett lifligt, rund-
kindadt ansikte vände sig om från buffeten,
där hon höll på att ordna alla dryckeskan-
nor och muggar, hennes far fått till julklapp.
»Till Wennmarks.»
Om grosshandlarn varit en god iakttagare,
skulle han nog kunnat märka ett rödaktigt
skimmer, som spred sig öfver dotterns klara
hy, men han säg inte vidare på henne, utan
började vrida och vända på kannorna.
»Ja, det vill säga,» fortsatte han, »det
skulle väl snarare vara en påstötning än en
bjudning. Jag träffade Wennmark utanför
Stöhrs, och han tyckte, jag gärna kunde kom-
ma hem till honom och spela vira med hans
svåger. Man skulle någonting göra på tret-
tondagsafton.»
»Men då ä’ det ju bara du, som ä’
bjuden.»
»Nej, för all del. Du kan ju ta dina
barn med, sa’ han.»
»Tror du han menade Karl också?» frå-
gade den unga flickan dröjande. »De kän-
ner ju ingen annan än mig. Karl var inte
med, när vi gjorde visit hos dem, och inte
heller var han hemma, när fru och fröken
Wennmark var på återvisit hos mig. Så de
ha aldrig sett honom. »
Grosshandlarn gjorde helt om på klacken.
Yar det någonting, som förargade honom, så
var det visiter. Han kunde inte begripa,
hvarför man högtidligt måste gå och figurera
emot hvarandra två förmiddagar, innan man
kunde ha trefligt tillsammans på en efter-
middag. Det var alldeles händelsevis han
hade tagit sin äldsta dotter med sig upp till
Wennmarks
en söndagsför-
middag, efter-
som de ändå voro ute på
promenad, och han hade ett
par ord i affärer att säga auditören.
Och så kommer flickan och gör det
till visit!
»Du med dina visiter! Ni ska med allihop,
både du och Karl och alla de andra.»
Hon stirrade på honom alldeles häpen.
»Nej men pappa, inte går det an...»
»Går det inte an! Jag får säga dig, Hed-
vig, att jag anser mig ha lefvat länge nog
för att veta, hvad som passar sig. Ni går
med allihop, och därmed punkt.»
Han gick tvärt in i sitt rum, och där fick
Hedvig stå vid sin buffet och fundera.
Hon hade flere dagar gått och undrat, om
de inte skulle blifva bjudna till Wennmarks,
men att bjudningen skulle komma på det
här sättet, det hade hon inte tänkt sig. För
henne hade den hägrat som ett större afton-
sällskap, helst med dans. Hon skulle haft
sin nya mattblå crépeklädning med de svarta
kokarderna, som hon nyss fått hem, som var
så enkel och chic," som klädde henne så väl,
och som han, Anton Wennmark, docenten,
icke sett på de julbaler, där de träffats. Si-
sta gången hade han sagt, att hans ferier
snart voro slut, och att han skulle tillbaka
till Upsala, men att han hoppades de skulle
råkas innan dess.
Och nu skulle de verkligen råkas en gång
till! Men hur?
Inte på bal. Ingen musik omkring dem.
Ingen tête à tête i en fönstersmyg med sol-
fjädern viftande emellan dem, inga täflande
kavaljerer, inga nådiga blickar, inga blom-
mor, ingen tunn luftig dräkt, intet chic!
Hon skulle komma i en mörkbrun ylle-
klädning, som missklädde henne, hälften bju-
den och hälften objuden och eskorterad af
en rad barnungar, som inte voro bjudna alls.
Det var då visst och sannt, att hon lika
väl som pappa unnade syskonen ha roligt,
men man skulle väl också tänka litet på
familjens anseende, och när fint folk har
många barn, visas aldrig hela barnkammaren
på en gång, om den också vore inviterad
på kort.
Tänk bara att gå och vara barnvakterska
en hel kväll, hon som varit baldrottning
förra gången hon träffade honom. Då hade
hon hållit honom stramt. Han hade fått
tigga länge, innan han fick sin tredje dans,
och när han ville stjäla en tappad blomma,
hade hon slagit till honom med solfjädern.
Men nu skulle hon knappt våga tala med
honom. Hvad skulle han tänka om henne
och hennes familj!
Yid middagen var hon långt ifrån så glad
som vanligt och blef nästan lika otålig, när
lilla Signe kom och kysste henne, som när
Karl knöt upp hennes förklädsband. Hon
ville vara i fred, och hon hade beslutit en
sak: att antingen rädda familjens anseende
eller också inte vara med och se på, när det
gick förloradt. I den vägen gjorde hon
också två försök. Det första utfördes en
stund, sedan de stigit upp från bordet.
Hon hade icke utan hemlig glädje funnit
Svens bästa jaeka förskönad med en stor
lucka i ryggen, om hvars tillvaro egaren un-
der en hel vecka lemnat världen i okunnig-
het, ty han var ingen vän af bråk i förtid.
Med detta plagg på armen inträdde hon i
faderns rum och förklarade som sitt bästa
råd, att man skulle ge barnen litet russin
och mandel och låta dem stanna hemma al-
lihop, ty det vore synd, om Sven skulle sitta
ensam på trettondagsafton.
Hennes&far sköt upp glasögoneni pannan
och tittade på henne.
»Den, som inte kan följa med, blir hemma.
De som kan går med, har jag sagt, och där-
med punkt.»
Det han hade sagt, det hade han sagt.
Ja, hon kände tillräckligt sin fars fasta ka-
raktär, och när hon kom ut, höll hon nästan
på att gråta i kapp med Sven, som kastade
sig öfver en soflkarm och stortjöt, när han
fick höra sin fars dom. Men hvad tjänade
det till, att han var hemma, när alla de an-
dra skulle vara med! Det var ju bara synd
om honom. Han hade nyss stått på hufvu-
det af glädje öfver bortbjndningen.
Hon letade fram hans näst bästa kostym,
sydde i knappar, tvättade, borstade och gnug-
gade under Svens stigande intresse, tills den
blef någorlunda passabel, och gick därefter
in till sin far igen med ett mycket lidande
utseende. Hon hade så ondt i hufvudet, att
hon inte kunde följa med.
»Prat», sade fadern och vände tidningen.
»Hvad ä’ det för konster? Nu vill jag, att
du ska gå med.»
Hon stod och höll i dörren.
»Men jag kan väl inte gå, när jag mår
så illa ...»
»Pytt, litet hufvudvärk! Jag gick på bo-
lagsstämma i fredags, när jag hade tand-
värk. Sätt på dig du och se glad ut.»
Han höll tidningen för ansiktet igen, och
Hedvig gick, men inte såg hon precis
glad ut.
Klockan half sju gaf man sig af. Först
gick grosshandlarn själf, och så alla hans
barn, Hedvig, nitton år, Karl sjutton, Märta
tolf, Sven tio, Gustaf åtta och Signe sju år.
När hela gåsmarschen kom in i tamburen
hos Wennmarks blef den alldeles full, och
Hedvig hade riktigt svårt att komma fram
till spegeln.
, ’ ;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
