Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Julnummer. 19 december 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890 I DU N 673
jd •
Hvad den där klädningen satt illa! Håret
hade hon heller inte fått bra, och hon var
varm och upphettad i ansiktet, som om hon
stått framför spiseln och Jagat mat. Åh,
hvad hon såg tarflig ut! Skulle han känna
igen henne?
Salongsdörren slogs upp. Fadern steg på,
och de andra efter. Där var han! Jo, han
kände igen henne! Hon glömde all förlägen-
het och förtret, medan han helt varmt höll
hennes hand och tackade för sist.
Men länge fick han icke hälla den, ty
där räcktes upp en
tredje liten hand
emellan dem. Det
var Signe, som hade
brädtom med att göra
ifrån sig sina hels-
ningsbestyr. Hon
kunde inte vänta.
Docenten gaf hen-
ne ett handslag och
såg sig en smula för-
vånad omkring. Han
hade tydligen icke
haft en aning om,
hur många systrar
och bröder Hedvig
hade.
»Nå, detvarsnällt,»
sade han, »det var
riktigt snällt, att ni
tog era syskon med. »
Trodde han, det
var hon, som tagit
dem med ? Hedvig
kände, att hon blef
allt rödare och röda-
re, och var glad, när
fru Wennmark drog
henne bort att dricka
te. Där stodo bara
ett halft dussin kop-
par på bordet, men
jungfrun kom strax
in med flere par. Bar-
nen ordnades på sina
stolar, och sedan de
slutat teet, försökte
dottern i huset att
roa dem med lekar
i salen, medan de
fullvuxna spredo sig
i de andra rummen,
antingen för att spela
eller konversera.
Alla människor
voro vänliga och
artiga mot Hedvig,
men hon kunde inte
hjälpa, att hon kän-
de sig förlägen och
främmande i kväll
och mest för Anton
Wennberg. Detgick
inte för dem att prata
som förut. Men så fingo de inte heller vara i
fred. Just när de höllo på att tala om den blif-
vande vårfesten i Upsala, kom Märta och ställde
sig att hänga på Hedvig med armen öfver
hennes axel och höra på med den mest
spända och obehagliga uppmärksamhet. Och
så var det omöjligt att hålla tillsammans sina
tankar och vara intressant, när man jämt
skulle tänka på småbarnen ute i salen. De-
ras mor var död sedan flere år, och Hedvig
visste mer än väl, att alla deras brister i
sätt, klädsel och uppförande voro stora sy-
sters fel, som inte uppfostrade dem bättre.
»Kom ska vi leka en rolig sittlek! Ni få
lof att vara med allihop,» sade fröken Wenn-
mark i salongsdörren med Signe i ena han-
den och Sven i den andra.
Efter ett allmänt uppbrott placerade man
sig på stolarna, som barnen ställt upp i en
väldig ring ute i salen, och leken begynte.
Bäst det var, observerade Hedvig, att en af
damerna drog på munnen, under det hon en-
vist betraktade Gustafs långa ben. Och
hvad var det nu också, som slank kring
hans dinglande fötter. Hon flyttade sig in-
till honom för att se
bättre. Det var nå-
got slags papper, som
hängde ut mellan
snörena på skorna.
På den ena sidan
var det hvitt, på den
andra blankt svart.
Hon böjde sig ned
och drog i det.
»Hvad ä’ det där,
Gustaf?»
Gustaf försökte se
ogenerad ut, ryckte
undan fotterna, göm-
de dem så godt sig
göra lät bakom stols-
benen och låtsade,
som om han ingen-
ting hört.
»Hvarä’plösarna?»
Intet svar.
»Hör du inte?
Hvar har du gjort
af plösarna?»
Hon hviskade,men
det hade blifvit tyst
i rummet, och alla
lyssnade. Gustaf tug-
gade på näsduken
och sågnedpå golfvet.
»Jo, ser du, min
fällknif ville inte rik-
tigt gå igen och,
och . . . och då gjor-
de den så illa fic-
korna . .. och ...»
»Hvar ä,’plösarna,
frågar jag?»
»Och ser du, där-
för så ... så skulle
jag göra den till slid-
knif. »
»Slidknif .. .?»
»Men jag hade in-
tet läder till slidan,
och då tog jag ...
för ser du, om man
bara snör ihop skorna
riktigt bra och har
riktigt mörka strum-
por, så behöfver man
inga plösar. Ville
Malm har aldrig någ-
ra han.»
Gustaf tittade ned på sina marinblå ben.
Om de bara varit litet mörkare, hade han
aldrig behöft några opålitliga svarta pappers-
plösar, som åka undan.
Det fnissades rundt omkring. Hedvig visste
icke, om det var syskonen eller värdfolket,
men hon var säker på, att ingen kunde för-
stå, hur det kunde gå till, att sönerna i ett
ordentligt hus begagnade svarta pappersplösar
i skodonen.
Sedan hon varit ute med Gustaf i ett an-
nat rum och efter förhållandena satt hans
Än måste hon springa upp för att öfver-
tala Gustaf att skona bordsfötterna eller be
Märta låta bli att skrufva sig mot gardinerna
eller hindra Sven från att visa sin skicklighet
i att spela Gubben Noach på flygeln. Och
hvar femte minut kom Signe till henne,
såg upp med ett par strålande ögon och le-
ende mun, sade tyst, att hon ville tala med
henne, och drog henne bort i något hörn,
där hon stod och hviskade, frågade och pe-
kade på allt möjligt, som om hon aldrig förr
i sitt lif sett en finare salong.
Anton Wennberg var också stelare och
tystare än annars. Hedvig tyckte, att hans
ögon följde henne med ett underligt uttryck.
Han hade nog gjort sig en helt annan före-
ställning om henne i hvardagslag. Det var
hon säker på. Hon var inte till sin fördel
i kväll, det kände hon, och om han förut
haft något intresse för henne, så försvann
det nu, utan att hon kunde göra något för
att hålla honom fast vid sig. Hon var ta-
fatt, dum, otreflig och tarflig i kväll och
kunde inte vara annorlunda. Åh, hon ön-
skade sig långt därifrån!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
