Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Julnummer. 19 december 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
674 1 DU N 1890
skodon i bästa möjliga skick, återtog bon
sin plats i stolsringen och försökte tvinga
sig att visa uppmärksamhet för leken. Men
det ville inte gä. Oupphörligt kom den tan-
ken för henne: hvad skall man tro om oss?
Och hon blef stelare än förut.
Det var en lättnad, när värdinnan slutli-
gen kom och bad herrskapet stiga in i sa-
longen, emedan supén skulle dukas fram.
Hedvig reste sig, glad att åtminstone komma
undan de många blickarna. Och när de
flesta af sällskapet gingo in till herrarne för
att se på spelet, passade hon på och kröp
in i hörnet mellan soffan och ateniennen, tog
Signe i knäet och visade henne porträtten i
ett album.
Den lilla flickan satt med sin ena arm om
hennes hals, medan hon flitigt vände bladen,
frågande och pratande om alla herrarne och
fruarna. Men Hedvig svarade helt från-
varande. Hon satt i sina egna tankar.
Hvarför kom han inte till henne? Han
brydde sig då alls inte om henne. På ba-
lerna hade han sökt upp henne oupphörligt.
Men här i hans eget hem försummade han
henne. Hade hon då sjunkit så i hans
ögon?.
Signes frågor kommo emellertid allt spar-
sammare och trögare. Hennes lilla hufvud
sjönk ner mot systerns axel, och albumet
började glida ur hennes hand. Hedvig märkte
ingenting, förrän det var nära att falla ner
på mattan. Då tog hon hastigt fatt i det,
lade det på bordet, makade det lilla huf-
vudet med de slutna ögonlocken och det yf-
viga, ljusa håret i en bekvämare ställning,
knäppte händerna om den veka barngestalten
och föll åter i sina tankar.
Hon hade suttit så några ögonblick, då
hon plötsligt märkte, att någon stod bredvid
henne, och då hon hastigt vände sig om,
såg hon också, hvem det var.
Docenten stod där, helt lugnt stödd mot
en stolskarm, och betraktade henne oafvändt
och med en min, som om han stått där
länge.
»Hvad ni skrämde mig! Hvad gör ni
där?» utbrast Hedvig nervöst.
Han kom fram och satte sig bredvid henne
i soffan.
»Jag studerade,» svarade han.
»Det trodde jag ni hade slutat med,» sade
hon med ett försök att skämta.
»Nej, jag har lärt mig mycket i kväll.»
»Af mig?»
»Nej, af era syskon.»
Han lutade armbågen mot bordet och
höll hufvudet i handen så, att nedre delen
af ansiktet skymdes och detta helt och hål-
let beherrskades af de mörka, gråblå ögonen.
Hedvig hade icke förr än nu sett, hur vackra,
innerliga och goda de kunde blicka fram.
Hon tyckte, att de sågo djupt in i henne.
»När de hängde och drog i er och tog er
bort i vrårna för att hviska sina hemlighe-
ter, då lärde de mig en god del,» fortsatte
han. »Och när de komino och kysste er,
lärde jag ännu mer, och jag lär fortfarande
af den där lilla där, som håller sin arm så fast
om er hals och sofver så tryggt mot ert
bröst. Hon småler med sin lilla öppna mun.
Hon ligger så godt. Vet ni, hvad hon
lär mig?»
»Nej. »
Hedvig kunde icke se på honom.
»Vill ni veta det?»
»Ja, det vore roligt.»
Nu hade hon hemtat sig och kunde se
upp, men läpparna darrade litet.
»Då ska’ jag säga er det, men inte nu,
inte här. Får jag komma hem till er?»
»Ja,» sade hon sakta. Hvarje artig fras
dog bort, innan den hann sägas ut.
»I morgon?»
»Ja.»
De sutto tysta. Ett ögonblick vågade
Hedvig åter se in i hans ögon. Men nu
strålade de så, att hon icke mer vågade
se dit.
Värdinnan kom in. Rummet blef fullt af
folk. Man reste sig och gick ut för att äta,
och Hedvig gjorde detsamma. Men hon
rörde sig hela tiden som i en dröm. Hon
talade, pratade och skrattade, men tyckte
sig ändå långt borta från alltihop.
Inte förr än hon kommit hem, gått om-
kring och sysslat en lång stund och trädde
in i sina småsyskons rum för att släcka
ljuset, blef hon sig själf igen.
Hon smekte och kysste dem gång på gång.
Hon tyckte, att hon aldrig förr vetat, hur
mycket hon höll af dem. Och vid Signes
lilla säng föll hon på knä, borrade hufvudet
i kudden och kramade den lilla varma krop-
pen intill sig.
Hvad var det, hon hade lärt honom, den
lilla älskade ungen?
Hon visste det! Hon visste det nog!
ÎTLat tfcött på Raaä uaD ßfcaDDeva
j,ag totatag mumien ,vi iillt’t,
Du gea naag Paj; ocIi lie i a. pa nna11
•naeD PaPata D-toppat atanRet.
SDitt vänPåga, <5i/tt Pjujvua uå6m
i aPPflvag hatt alg gömmet.
J Paoatje j;PäR,t ett otD Det RviaR-at,
i fi-oa-tje toa Det Dtömnaet.
Q$a är Du, R/oat Du ät, mig- -nära,
jvofcnummen A{otDa ocIi vxi’Dti g ßotta,
war taDag aoP get Paiaga Daga-t
ocPa uMatetaß/gwuaang get Den» liorta.
eU. S. Öman.
Alperna från vaggon-
fönstret.
Ur resedagboken.
OCf pürfföllütu
u ar mag nätnaciat, Du
ar mag Ra-saat,
Du ar matt alita, Raalaj
Du fiar Ditt Rem utt mitt
R-jarta,
Där anDta -pfgR/tagt gäata.
21ti viaitt ßroAt Du Pagget
aom guPD aptangDt ava a PaåtDa Ateneva j
Där Har Du aPagat Djupa rötter
aona RPomman gör i åR-ettenen.
2)u RCä-nR-et aom eva Paten. IraPPa
-RPan3 fyotbatncL t frackenf
i^6et
ocfi öuaC&a/fc Itefa 6ommat3acp*i.
<yom icRe - taPP ona oavatern.
I
g regn och höstrusk hade jag åkt från
« Stockholm och ned genom Europa. I
g Stockholm hade man hunnit glömma
*/ bort, att det fanns solsken till i den
trista världen. I Köbenhavn var den nya, be-
römda asfalten på Ostergade oklanderligt torr,
men molnen höllo på att fyllas, snart färdiga
att spricka, och ingen ’asphaltier’ gick utan
paraply. Östersjön bredde sig gråtjock under
en tung, låg himmel och Nordtyskland var
gråare än allt grått, ängarna genomsura, vä-
garna som smutsiga svarta streck fram öfver
de leriga fälten.
Berlin var världsstad i regnväder. Hällande
skurar öfver flanörer, uniformer och militär-
musik. München smutsigare än någonsin med
ljusgul dy öfver de hreda gatorna och en storm,
som gjorde paraplyer till helt och hållet bety-
delselösa persedlar.
Söderut, söderut! Bort från regnets, töck-
nets, smutsens regioner. In i vaggonen och
igen med fönsterna!
Imman lägger sig öfver rutan och mattsli-
par glaset, så att man slipper se kloaken, man
färdas fram igenom. Jag tänder en cigarr,
dåsar i kupéhörnet, sluter ögonen och ser
framför mig ett litet ombonadt rum — skym-
ningsbrasa, hvilstolar med mjuka kuddar, por-
tièrerna fördragna och gardinen nedfälld —
världen utestängd, en egen liten värld här inne.
Samspråk mellan fyra ögon om smått och stort,
allvar och skämt, lugn efter dagens arbete,
brasskenets lek öfver tapeter, taflor, böcker —
stämning af hem och vinterkväll . . .
Stämning, som brytes af att konduktören
rycker upp dörren och släpper in allt det bay-
erska rusket, en hel störtflod af blåst och
regn och otrefnad. Till tröst talar den lille
tjocke mannen med bieransiktet, de koketta
mustascherna och den öfverflödande svarta pe-
ruken, som liknar en ålderstigen fårpels, om
att den som ej har »gepäck» att förtulla, har
liela tio minuter på sig att äta middag vid
gränsen till Tyrolen. Hvarpå han drar sig ut
igeu efter väl förrättadt ärende. Han har
i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
