Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 51. Julnummer. 19 december 1890
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
682 IDUN 1890
ramla öfver ända, att hon genom sina »anspråk»
kanske blir skulden till olyckan, och att hon
icke eger det mod, som då fordras för att hära
pröfningen och vara sin makes bästa hjälp —
ty sådan var ej hennes kärlek.
Anspråkslösheten nöjer sig med litet, men
hoppas gladt på framtiden, under det hon ser
lyckan i det närvarande. Hon jämför icke och
afundas icke dem, som ha det bättre. Hon
glades lika mycket åt en bukett af ängens fri-
ska blomster, ja, mer än åt drifhusens prakt-
blommor. Hon kan älska nöjet, då det bjudes,
men hon åtrår det icke. Hon är ärelysten för
dem hon älskar, men aldrig för sig själf. Hon
begär ingen beundran, ty hon får den. An-
språkslösheten, hvar helst hon uppträder i sin
äkta skepelse, sprider kring sig ett utsökt be-
hag. I salongerna, när hon uppenbarar sig
midt bland lyx och »stora anspråk», tilldrager
hon sig allas beundrande blickar, och när hon
för sin milda spira i hemmet, så är det helt
säkert i ett gladt och lyckligt hem, öfver hvil-
ket lifvets missräkningar icke förmå sänka allt
för tunga moln.
I mödrar, läggen den fagra rosen redan i
vaggan vid edra barns hjärtan; och I unga,
som träden ut i världen, tagen den med som
er skönaste prydnad! Dess doft kan omsväfva
eder ännu på er ålderdom.
Adolf Hellander.
fy*
ch om jag än
reste till världenes ända..
’\Vjp\aris i sommardagar, Paris i sol och lycka,
Paris med avenyers folkvimmel och dof-
rvr tande parkers svalka — hvem önskar sig
sg ej då dit bort, hvem vill ej förbli där,
så länge glädjen varar?
Men vintern kommer, och det blir främlin-
gen dubbelt kallt i den stora världen. Han
känner sig mer ensam, ju tätare vimlet rör sig
omkring honom, och han längtar till vänliga
sinnen.
* *
*
För några arbetens fullbordande hade jag
ansett mig nödsakad att tillbringa julen därute.
Klockan i Saint-François-Xavier skulle med
Angelus ringa julen in för mig liksom för den
stora faubourgen omkring mig, och jag skulle
resignera för att slutligen — tillsammans med
madame och monsieur — vid midnattsmessan
i Madeleine lefva in i en helt ny och under-
lig julstämning.
Men tiden gick, och tanken på att den da-
gen vara skild från hemmet blef mig allt mera
bitter. Kom så den 21 december. På mor-
gonen såg jag de yttre boulevarderna liksom
den annars så distinguerade Théâtre-Français-
platsen belamras af marknads-baracker för han-
delsmän och gycklare*, på förmiddagen upp-
fångade jag skymten af en arbre de Noël, en
af de i Paris sällsynta »julgranarna», och på
kvällen var det jag, som satte mig på ett tåg
vid Gare du Nord (det var i sista stunden, ty
det behöfves ju tre dagar till Stockholm!)
Och så bar det af mot norr —- mot hem-
met, mot julen !
* *
*
Då jag vaknade den 23 på morgonen,, värkte
det i alla leder: jag hade kastats som en boll
i hytten.
»Ni är i Korsar!» ropades det.
»Af nåd . . . ännu en halftimme!»
»Omöjligt! Om en kvart går tåget till Ko-
benhavn !»
Jag reflekterade: det går nog snart ett nytt
tåg, och jag hinner till dess både kläda mig
ordentligt och stärka min uthungrade mage med
en frukost. Jag stack därför ut hufvudet ge-
nom dörren:
»Halloh! Ett annat tåg går väl senare på
morgonen, eller hur?»
»Tåg, tåg?» svarade en säflig ganymedstämma.
»Javisst, ett tåg?»
»Jo,. . . nej, . . . hm! . . . jo, klockan 9.»
Godt! Jag klädde mig i ro och åt min fru-
kost, och klockan -|9 presenterade jag mig för
stationsföreståndaren: »När hinner jag fram med
det tåg, som går kl. 9?»
»Ett tåg klockan 9? Aldrig i världen, herre!»
genmälte stationsföreståndaren med samma för-
smädliga säflighet som ganymeden •— för Kor-
sor måtte det vara en specialitet! — — »Men
klockan 4 på eftermiddagen går det ett. »
Klockan 4! Ganymeden hade alltså lurat
mig! Det kokade inom mig, och hade »damb-
skibet» ej lagt sig ute i hamnen, skulle jag
ha gett den munsjörn ett duktigt kok stryk.
Jag hade alltså låtit mig kastas som en express-
försändelse från det ena tåget till det andra —
öfver Frankrike, Belgien, Tyskland, öfver Bäl-
ten —, jag hade tålmodigt låtit mig framslun-
gas som ett rekommenderadt bref, nej, som ett
iltelegram, och nu . . .
ITvilket väder, hvilket samhälle! Schopen-
hauer, Hartmann och alla epigoner i yrkespessi-
mism, I måtten bestämdt ha skrifvit edra böc-
ker från Korsårs horisont!
Af människor såg jag i Korsar för resten
ingen enda — de hade allesammans influensa,
påstods det.
I Kobenhavn var det mera folk, men också
mer influensa, och i1 Malmö mycket influensa,
mycket bönder och mycket skånsk dialekt. Jag
drog en suck, dä jag från rådhuset hörde hu-
sarernas musik.
Det var julen, de blåste in !
* *
❖
Så. Ändtligen — tåget satte sig i gång . . .
Min kupé var proppfull: folk, som skulle
och fira julen; alla skulle hem och fira julen
— alla utom jag.
Tågets stampande upphörde då och då, det
blef tyst för en stund, dörren slogs upp . . .
ett stationsnamn och en klockringning ... nå-
gon resande klifver ut, dörren smälles igen, och
tåget sätter sig ånyo långsamt i, rörelse —
* Själfva julfirandet, sådant det sker hemma hos
oss, har ingen motsvarighet i Seinestaden. Julen
där kan egentligen betraktas som en barnfest, —
ty ger man då gåfvor, så är det till barnen — eller
ännu rättare såsom en slags inledning till Nyårs-
dagen, som firas med pomp och ståt, och på hvil-
ken man vexlar presenter (ötrennes).
dunk, dunk, dunk, — samma eviga, marterande
enahanda!
Och ändå var det julafton !...
Slutligen finnes i kupén, utom jag, blott ett
par barn, som klarögda och tysta ha krupit
tillsammans i ett hörn. De äro från Amerika
och ha ensamma gjort den långa färden. Yid
en station uppe i Småland hoppa de ned och
omhändertagas af en gammal kvinna, antagligen
deras mormoder. Jag vänder mig bort för att
slippa bevittna den scen, som följer. — —-
Det hade mörknat . . . Jag såg ut genom
fönstret. En nyfallen snö, som täckte vägar
och hustak och lade skogssluttningarna i half-
ljus, ökade jultidsstämningen. Här och där
tändas granar bakom fönstren . . . små barna-
händer sträckas upp mot röda äpplen . . . jag
var stundom så nära, att jag tyckte mig kunna
hoppa in ibland skaran.
Utanför stationshusen stodo grupper af all-
moge, som pekade åt tåget till, betraktade hvar-
andra sedan och nickade menande och medlid-
samt. De pekade på den ensamme, och den
ensamme var jag. Vid midnattstid underrät-
tade mig konduktören — äfven han ej utan
ett visst, genant medlidande —, att jag var
tågets siste passagerare. Jag hörde t. o. m.
bland personalen röster, som hviskade om
»herrn, som ska’ till Stockholm». »Herrn,
som ska’ till Stockholm,» — jag hade alltså
blifvit en kuriositet!
Hvad var att göra? Huru fördrifva enfor-
migheten? Jag svepte fliten omkring mig och
mätte kupégången med nervösa steg. Jag ra-
sade, jag var förtvifiad. Allt finge nu hända;
snöhinder, en järnvägsolycka —■ ja, gärna för
mig! Åh, denne ganymed i Korsar! Min Gud,
om jag ändå stannat i Paris med marknadsba-
rackerna, boulevardslamret, krämarne, charla-
tanerna och midnattsmessan i Madeleine! Här
på tåget, ensam på hela snälltåget! Och ändå
var det julafton! . . .
Så slog jag mig åter ned i soffhörnet, grep
med bitter resignation min tidningspacke —
jag hade redan läst den frän början till slut,
jag hade slukat både väderleksbulletiner, min-
neslistor, anmälde resande och giftermålsannon,
ser! — — ah! det fanns verkligen en oläst
artikel !
»JULEN ÄR FRIDENS OCH FAMIL-
JENS HÖGTID». . .
Drömde jag sedan? Jag vet det inte. Men
jag vet, att jag i tankarne skref en julaftons-
stämning, en liten scen, en lever de rideau, —
hvad ni vill kalla det, mellan henne och honom.
Han kom långa vägar ifrån, från den stora,
kalla värld, där lifvets vågor gå höga, där det
kämpas hvarje dag, och där det ej skänkes nå-
gon pardon. Och hon, hon har tändt brasan
och flyttat den stora fåtöljen därintill; i det
lumra skenet från slocknande kol sitter hon nu
med hufvudet tillbakalutadt och ögonen slutna
och undrar, undrar om vännen ej ändå skall
komma . . . hennes tankar taga formen af en
gammal folkmelodi, och dämpadt sjunger hon
för sig själf:
»Och om jag än reste till världenes ända, ...»
Men dörren har öppnats så sakta, och vän-
nen smyger sig fram bakom stolen, böjer sig
ned och trycker med lidelse intill sig det huf-
vud, som är honom kärast, medan han halfsjun-
gande hviskar:
»så ropar mitt hjärta till dig! . ..»
* *
*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:35:09 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1890/0684.html
