Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Julnummer. 19 december 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890
689
Ändå!
Skiss af Elisabeth Kuy/enstierna.
<SÖS>
» Mffo, det kan se ut något, det, hjärter åt
alla håll, en ljus väg — en — två —
(wS fyra — åtta — ser Maggie, ett sådant
roligt bref; det blir väl till Tidasjö på
nyårsbalen. Åh kors, sådana granna
kort har jag då aldrig sett — ruter kung —
till på köpet —■ unge löjtnanten förstås, hm,
hm.»
»Karin, du får inte prata några dumheter.
Ska du spå, ska’ du spå ordentligt.»
Maggies lilla mörkloekiga hufvud skakades
energiskt. Karin såg upp med en liten slug
blick ur sina plirande blå ögon, små och ljusa
som omogna blåbär, men med ett uttryck af
innerlig godhet.
»För mig själf, för vännen, för huset, hvad
som ska’ ske––––––––». Karin lade med
en viss skicklighet, som vittnade om mångårig
vana, ut de olika högarne.
»Hvad som ska’ ske, är jag allra nyfiknast
på,» försäkrade Maggie.
»Det ser rart ut också, vill jag lofva. Jag
•kan rakt inte hjälpa det. Ser hon här, Maggie,
förlofningsringen. »
Maggie makade förtretad och rodnande ihop
korten med sina små hvita händer och gaf de
sjutton årens hela förkrossande förakt åt mam-
sel Karins spåkonst.
»Det slår aldrig in ändå, så det är just inte
mycket värdt, » sade hon och kröp upp i soff-
hörnet, så långt hon kunde komma, liksom för
att skydda sig för stormen, som skakade de
sekelgamla lindarna och hven i fönstersprin-
gorna, och höstregnet, som oafbrutet slog emot
rutorna.
Härinne var det varmt och godt i mamsell
Karins kammare. Från köket hördes ett mun-
tert slammer med spiselringar och kastruller,
ett torroligt infall af gårdsdrängen, som belö-
nades af pigornas högljudda skrattsalfvor.
Dörren till venster förde genom en lång gång
in i handkammaren. Där var mamsell Karins
värld, där hade hon nu ställt upp och tagit
ned syltburkarnes prydliga rader i trettio år,
vägt upp kryddor till baken, lagt upp smör
och bakverk, där var hon nästan suverän, och
det var endast lilla Maggie, husets yngsta, som
vågade trotsa den gamla husmamsellens makt.
Men mamsell Karin var visst icke någon vre-
sig gammal flicka, tvärtom ; hennes skratt kunde
genljuda ända upp till salongen ibland, så att
hennes nåd måste draga på munnen och undra,
hvad de nu hade för sig därnere igen.
Hennes lilla rum var en sådan där gammal-
modigjungfrubur med pärlfärgade möbler, ordent-
ligt följande väggarna, ljusa tapeter, hvita knutna
gardiner, en byrå med virkad duk på och Cf-
versällad med saker, vaser, små byster, eaude-
colognefiaskor och skrin.
Det var här Maggie trifdes så väl, i den
hårdt stoppade soffan med sitt rödrandiga öfver-
drag. Pä bordet framför henne stod vanligen
något namnam att fördrifva skymningen med,
och när lampan tändes, blef mamsell Karin en
värdig sibylla. Nu satt emellertid Maggie all-
deles tyst, och de vackra, tänkande ögonen
följde med ett drömmande uttryck de skiftande
reflexerna från hrasan i kakelugnen.
»Hvad tänker min lilla fröken på?» undrade
Karin.
»På lifvet, Karin.»
Mellan dessa bägge hade det aldrig varit
så noga med titlarne. De hade ju tillbringat
hela sitt lif tillsammans.
I D U N
»Det var fasligt djupsinnigt det. Jag tän-
ker på min lilla kaffepanna, jag, om det ska’
vara för bitti’ att sätta på den än.»
Maggie satte ut de röda läpparne, men plöts-
ligt lystes det unga älskliga ansiktet upp af
ett nytt intresse.
Hon såg med tindrande ögon på Karin och
frågade hastigt:
»Har inte Karin haft någon historia, någon
sådan där som man kallar en ungdomssaga?
Åh bestämdt, tala om, säg raraste Karin, tala
om !»
Hon smekte öfvertalande Karins tjocka ar-
mar och smög sin hand i hennes stora, för-
kylda, hvars sträfva fingrar återgåfvo smeknin-
garna,
»En historia — det är bara skräp, käraste
mitt barn, tiden går nog ändå, och inte är det
värdt att tala om det, som har varit; det har
farit också.»
. Karin skrattade så godt, att alla de präk-
tiga hvita tänderna lyste.
»Se så Karin, berätta bara, något minns du
väl; inte har du alltid varit så här lugn och
nöjd och tyckt, att allting var bra.»
»Åh nej, jag hade väl min lilla dröm jag
också; men jag hade inte tid att drömma
länge.»
»Nå ser du nu,» ropade Maggie triumfe-
rande. »Tala om, hör du!»
»Åh, sådant får väl Maggie vara med om
själf, mycket finare och bättre, det här var
bara inspektörerna,»
»Inspektörerna?» — Maggie såg häpen ut.
»Tyckte du om allihop?»
»Den ene först och den andre sen,’ förstås.»
Karin log belåtet. »När de kommo hit till
gården och voro obekanta i trakten än, voro
de litet artiga mot mig förstås,,och jag lagade
så godt åt dem, jag bara kunde, och när julen
kom, fick jag alltid litet till bosättningen af
herrskapet.
»Jag sparade och gömde och satte in af min
lön, men bäst det var, så kom den förste och
ville flytta, han hade fått plats i hemtrakten.
Jag grät en vers, och så var den sorgen öfver.
Den andre skulle ha ett eget litet arrende, så
for han.»
Nu stannade Karin ett litet tag.
»Nå var det ingen mer?» frågade Maggie
ifrigt.
»Jo, det var allt en till. Då hade jag just
kommit af mig att drömma, men det gick snart
att komma i gamla spåret igen. Jag satte in
mina små besparingar i blåa boken, såg om
min silfverlåda och mitt lilla linneskåp, ragu-
serade tuppar och vägde mera godt till brödet,
men under allt detta var det, som jag inte rik-
tigt varit med. Jag gick omkring och ordnade
mitt lilla hem, satte upp hvita gardiner, ställde
blomkrukor i fönstren och hängde taflor på
förmaksväggen. Så kom det handtverkare, som
byggde till inspektorsbyggnaden. Allt djärfvare
satte jag ihop, min stackare. Jag minns till
och med, att han en gång frågade mig om,
hvilka tapeter han skulle ta till salen, och att
jag svarade: de där med röda rosorna på, för
jag har tänkt, att vi skulle ha röda och hvita
gardiner !
Han såg så förvånad ut som aldrig det.
Året efter var allting färdigt, och så for han
bort på ett par veckor. När han kom hem
igen, var det någOD, som ordnade blommorna
i fönsterna, ett hvitt ljust hufvud tittade fram
mellan de skira gardinerna. Han hade varit i
borta och gift sig, förstår hon, Maggie.» j
»Men han var ju inte förlofvad, Karin.»
»Hm, det är inte alltid säkert, att tarfligt J
folk ha ringar inte.»
»Men hur kunde han leka med dig, Karin?»
»Han lekte inte; det var bara jag, som trodde
för mycket på hans artighet.»
»Men sörjde du inte förfärligt?»
»Åh, visst sörjde jag väl, men det var bara
inne i handkammaren. Där grät jag väl mina
modiga tårar, meD tiden gick. Jag blef snart
god vän med hans lilla hustru, och herrska-
pet gaf mig klädningstyg till jul i stället för
något till bosättningen.»
»Var det alltihop, Karin?» frågade Maggie
besviken.
»Ja-a,» sade Karin långsamt; »det har fal-
lit mycket snö sedan dess. Men jag är ändå
glad, att det har varit.»
»Glad» — upprepade Maggie.
»Ja, ser hon, grynet mitt; lifvet utan kärlek,
det är som kaffe utan klarskinn. Man kan nog
dricka det, men grumligt är det. Men si min
flicka, hon ska ha både kaffe och klarskinn,
det ligger i korten det!»
Karin smekte Maggies mörka lockar och
skrattade sitt friska, klingande skratt.
ig-
Man kan sålunda definiera mannens och
kvinnans olika roller: å mannens sida är
makten-, å kvinnans sida är inflytandet. Om
kvinnan vid denna fördelning är missnöjd med
sin andel, vågar jag påstå, att hon ingenting
begriper däraf. Den lumpnaste själ kan äl-
ska makten; en upphöjd själ, som känner
sin styrka, skall föredraga inflytandet, ty det
är själens makt. A. Vinet.
Ränner emellan;
På grund af uppmaningar från
många håll hafva vi äfven i år lå-
tit trycka utmärkt vackra presentkort
å Idun för år 1891. De äro af
trenne slag, lyda alla för helt år och
lcosta för:
Idun med Modetidning jämte
färglagda modeplanscher kr. 8: —
Idun med Modetidning utan
färglagda modeplanscher » 6: 50
Idun ensam___________________________ _________ » 4: —
Dessa presentkort erhållas endast
hos Redaktionen mot insändande me-
dels postanvisning afprenumerations-
beloppet jämte namn och adress å
den person, åt hvilken presentkortet
är ämnadt.
Säkerligen torde ett dylikt present-
kort få räknas som den på samma
gång mest välkomna och nyttigajul-
eller nyårsgåfva.
REDAKTIONEN.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
