Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 52. 26 december 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890 IDUN 708
ej van vid. Hennes hälsa led af det tvång hon
kände, och kanske var det hennes nervositet, som
framkallade Haralds sjukdom. Så hade hennes
barn fått böta för den otrohet, hon visat mot sig
själf, och nu skulle den säkert ock bädda en för-
tidig graf åt henne, ty äktenskap, grundade på nå-
got annat än denna hängifna kärlek, som kan offra
allt för den älskade, voro fruktansvärda tvångs-
anstalter. »Ja, fruktansvärda,» upprepade hon för
sig själf, då hon steg upp från bänken för att gå
till hvila. Någon sömn blef det dock ej af hvar-
ken denna eller följande natt, ty så fort hon blef
ensam, började de dystra funderingarna, och allt-
jämt grubblade hon på, i hvad förhållande hen-
egen sjuklighet stått till Haralds död.
Skolans sista arbetsdag för läsåret var inne.
Den följande skulle Märta möta Erik, hålla sitt
föredrag, vara med om festen och sedan — Hvad
skulle följa? Hade hon mod att gå en mörk och
höstlik framtid till mötes, hade hon rättighet att
göra sig fri, och älskade hon så mycket detta ar-
bete, som nu syntes henne så härligt, att hon
för det kunde lösgöra sig från det barndomshem,
i hvars jord hon slagit så djupa rötter?
Skolsalen var festligt ordnad, när elever och
lärare där möttes för att utan vittnen bjuda hvar-
andra farväl.
Kvällsolen kastade sitt skimmer öfver de vackra
väfnader, som på ett färgrikt och smakfullt sätt
voro ordnade längs salens väggar; den lyste på
flickornas hår och föll i en ljus strimma öfver
orgeln, från hvilken doktor Vide ledt sången, och
där han ännu stod kvar, när han talade.
»Skolans arbete är slut,» så föllo hans ord, »men
ute i lifvet väntar er ett annat. Kvinnan så väl
som mannen har plikter att fylla, ej blott mot
mot hem, utan äfven mot samhälle och fädernes-
land, och hon kan fylla dem på hvilken plats
hon står, vore denna än så ringa som torparhu-
struns eller tjänarinnans ; ty det är folket, som
skrifver landets historia. Individerna skapa hem-
men, och af de tusen små hemmen bildas foster-
landet såsom floden af rännilarne och dessa bildas
af vattendropparne. På kvinnan beror hemmet,
ju ädlare och mera renhjärtade kvinnor desto
bättre hem. En af kvinnans högsta dygder är
troheten. Genom denna kan hon framälska det
goda hos mannen, och genom tro på en himmelsk
fader förmår hon ofta nedbryta äfven de svåraste
hinder, som rest sig mellan henne och det hon
älskar. Det är också efter troheten Herren mäter
hennes värde, ej efter det stora hon uträttade i
lifvet. Den, som trogen är det lilla, åt henne kan
ock anförtros det större, må det vara de minnes-
ord från folkhögskolan I unge fån med eder ut i
lifvet,» så slöt doktor Vide.
Talet afhördes med rörelse, på Märta gjorde det
ett särdeles djupt intryck, och hon fattade det he-
slut att genom hela lifvet vara Erik en trofast
hustru. Hvem visste, kanske kunde hon också
härigenom få arbeta för folkets sak, särskildt skulle
bon kunna göra det med sitt exempel, och genom
henne åtminstone skulle ingen skugga få falla öf-
ver den kära folkhögskolan.
Flickorna reste sig och sjöngo:
»Jeg vill værge mitt Land,
jag vill bygge mitt Land,
jeg vill ælske det frem i min Bon, i mitt Barn. —»
Märta studsade, men så tog hon mod till sig
ock deltog i sången. Den ringde till ro hennes
graflagda ungdomsdröm, icke ens genom sitt barn
skulle hon fä vara med att bygga upp och värja
sitt land.
Morgonen därpå var hon lugn. Hon hade lagt
bort den tunga, svarta dräkten och bar en lättare
af siden. Gången var åter rask, och kinderna hade
efter en god sömn samma friska färg som under
de senaste veckorna. Erik blef också mycket glad,
när han så återsåg henne. Men hon var mycket
tyst, och då han visste, att hon skulle hålla före-
drag, tydde han det så, att hon ej ville bli distra-
herad, och lät henne vara ostörd.
Salen var fylld till trängsel, och af artighet hade
herrarne gifvit Märta första afdelningen. Sedan
doktorn helsat församlingen välkommen och redo-
gjort för festens betydelse samt ett par sånger
afsjungits, steg Märta upp i katedern. Hon bör-
jade med darrande stämma, men ju längre hon
kom in i sitt ämne, och ju mer det färgades af
hennes egen personlighet, desto mer växte det i
styrka och drog åhörarne med sig.
När hon slutade, var det alldeles tyst i salen,
men då hon lemnade katedern och intog sin plats
nedanför, gick ett sorl af belåtenhet genom
församlingen. Norrmannen tryckte hennes hand
och hviskade: »De ær heldig som talerinde.»
En af de uppmärksammaste åhörarne hade Erik
varit. Den Märta, som stod där på katedern, hade
han förälskat sig i, men sådan hade han aldrig
sett henne som hans hustru. Hade hon äfven
gent emot honom varit frimodig och käck, så hade
hon drifvit igenom, hvad helst hon än velat, men
hvarför hade hon ej varit det? Nu visste han
det genom hennes egna ord. Kvinnan i det mo-
derna samhället kan genom de bildningsanstalter,
som för henne blifvit öppnade, i kunskaper blifva
mannens jämnlike, och som ogift är hon i de
flesta fall juridiskt likställd med honom. Kan då
en ädel man fordra, att hon vid sitt giflermål
skall göras omyndig och ställas under hans måls-
manskap?
Detta hade han aldrig förr tänkt pä, nu slog
det honom. Han visste, hur frihetsälskande Märta
var, och dock hade han sökt binda henne, sökt
böja henne under sig, Var detta rätt?
Den norske skolföreståndaren kom upp. Hans
föredrag rörde sig kring folkhögskolans uppgift.
Den är att utdana karaktärer, därför lades här så
få band på de unga. Man rättade ej onödigtvis,
man gaf dem endast ledning att själf finna ut fe-
len och öfvervinna dem. Men denna frihet hade
ej något gemensamt med själfsvåld. Det var den
frie mannens skyldighet att böja sig för lagen, ty
han fick själf vara med om att stifta den. Ju
friare ett folk blef, desto lagbundnare skulle sam-
hället varda. Lagen hade alltid i norden varit
frihetens väktare.
Dansken talade om uppfostran och vände sig
särskildt till kvinnan. Det lilla barnet i moderns
sköte skulle en dag blifva en man, som måhända
komme att gripa in i samhällsutvecklingen. Hon
måste därför uppfostra honom för lifvet ej endast
till hennes lydiga barn. Omdömet skulle skärpas,
viljan stärkas. Den skulle läras att underordnas
en högre vilja, men den fick på inga vilkor bry-
tas, utan skulle tvärt om härdas. Viljesvaga va-
relser äro samhällets olycksbarn. Men skulle mo-
dern så uppfostra sina barn, måste hon tänka
och handla fritt och själfständigt. Endast en kraf-
tig, viljestark mor födde modiga söner, och då
släktet i första hand danas af modern, bör hennes
fysik härdas, särskildt genom gymnastik, och hen-
nes förstånd upplysas. I både det ena och andra
har folkhögskolan slagit in i den rätta riktningen.
Festen slöts af doktor Vide, som från politisk
synpunkt påpekade fokhögskolans betydelse. Nor-
dens folk sträfvade efter utsträckt rösträtt att på
tinget föra sin talan. Träldom fanns, Gud ske
lof, ej mer i nordens land, men endast den var
fri, som egde en själfständig öfvertygelse. Tala-
rinnor och de föregående talarne hade uppvisat,
att det var till själfständighet som folkhögskolan
ville uppfostra de unga. Hon vill lära dem att
tänka fritt och handla som män för sig själfva,
men detta vill hon göra, utan att rycka dem bort
från deras plats i lifvet. Till hennes lärosalar
kommo tjänare och husmödrar, och med vidgade
vyer och ökade kunskaper återgå de till sin gär-
ning. Lärdomarne, som där inhemtas, kunde sam-
manfattas i skaldens ord :
»AU tänka fritt
och blicka högt,
det var den lärdom hon försökt.
O, yngling, sök densamma!»
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
