Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. 9 januari 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I DUN 1891
14
»Andra upplysta nationer liafva redan af-
skuddat sig denna barbariets kvarlefva och ställt
kvinnan vid mannens sida. Jag vet icke, hvar-
för vi härutinnan skola stå tillbaka, då vi
fordom i detta afseende blifvit åberopade såsom
föresyn. Jag vädjar till Dationens ära och
rättskänsla, då jag yrkar, att kvinna och man
måtte tillerkännas lika arfs- och giftorätt.
»Skälen härför, af Lagkomitén längese-
dan utvecklade, ligga för öppen dag. Den lag,
som tillerkänner kvinnan endast half arfs- och
giftorätt emot mannen, leder sitt ursprung dels,
såsom nämndt är, från de råa barbariska tider,
då kvinnan, förtryckt och missaktad, knappt an-
sågs ega människovärde eller människorättig-
heter, dels ock från den i därpå följande tider
rådande princip, att jorden ansågs böra bibe-
hållas inom vissa släkter och af de familje-
medlemmar, som buro släktnamnet, hvaraf följde,
att sönerna voro själfskrifna arfvingar till jor-
den — en grundsats, som under feo-
daltiden, då det aristokratiska elementet froda-
des, vann ytterligare utbildning, hvarom vara
fideikommisser bära talande bedröfliga vittnes-
börd.
»livad barbariet beträffar, så tyckes tiden
vara inne, att spåren efter det samma utplå-
nas, och att kvinnan tillerkännes sin lika obe-
stridliga som naturliga rätt till jämlikhet med
mannen i giftorätt, och att barn af samma för-
äldrar anses berättigade till lika omvårdnad och
ömhet, lika rätt till familjens gemensamma
egendom.
»Förhållandet emellan man och hustru, brö-
der och systrar blir härigenom jämnare och in-
nerligare, i samma mån det blir rättare, och
fröen till osämja försvinna med orättvisan.
»Äktenskapet är — säger Lagkomitén — ett
bolag, där bägge makarne förena sina krafter
och sin omsorg för ett gemensamt mål. De
dela med hvarandra ljuft och ledt, och då bör-
dorna bäras gemensamt, synes en fördelning af
inbördes rättigheter, hvilande på en annan grund
icke stå att förena med äktenskapets väsen
och de vilkor, som däri innefattas. Det är
mannens åliggande att anskaffa medel till ma-
karnes och barnens underhåll, kvinnans icke
mindre maktpåliggande plikt att med klokhet
och sparsamhet dem använda. Om därtill ta-
ges i betraktande, att barnens skötsel och om-
vårdnad under deras framtid beror på de för-
sta intryck, de af modren insupit, att hon icke
allenast har att besörja den inre hushållnin-
gen, utan i vårt stånd ofta måste deltaga i
den yttre och med sitt arbete bidraga att för-
värfva det nödvändiga, så inser hvar och en,
som ej är intagen af fördomar eller egna för-
delar, att det icke allenast är rättsvidrigt, utan
äfven obilligt, att kvinnan bär lika börda med
mannen och endast erhåller hälften i mödans
lön.
»Att barn af samma föräldrar ej anses be-
rättigade till samma hjälp, samma arfstäkt,
är lika orättvist. Hos de så kallade bättre
klasserna erhålla sönerna en mångdubbelt kost-
sammare uppfostran än döttrarna. De ligga
oftast borta vid skolor och akademier och ut-
suga märgen ur huset, under det döttrarna för-
blifva vid hemmet och med sitt idoga arbete
förtjäna sitt underhåll och bidraga till husets
bestånd. När föräldrarne’ sedan gå bort, kom-
ma sönerna hem, för att af den ofta nog lilla
återstoden taga sina två delar, då den stackars
systern erhåller den tredje. Inom vårt stånd
är förhållandet icke fullt så orimligt; men
kvinnan känner hos oss lika mycket dagens
tunga som mannen, dottern arbetar för husets
bästa lika flitigt som sonen, och någon
rimlig grund till företrädesrätt dem emellan
finnes icke. Jag har såsom skäl för mannens
större anspråk hört anföras, att han, då det
gäller, måste med fara för sitt lif, deltaga i
fäderneslandets yttre försvar; och jag besvarar
denna invändning med den fråga, huru ofta
får icke kvinnan äfventyra sitt lif på plågor-
nas sträckbänk, för tillvaron af just dessa fä-
derneslandets försvarare. Om man därtill be-
sinnar, huru oändligt större lätthet mannen
eger att slå sig ut, huru många flere och för-
delaktigare utvägar han eger att genom egna
bemödanden vinna bergning, än den beroende
kvinnan, som snart sagdt har intet medel till
förvärf; att mannen efter fritt val utsöker sig
en maka med förmögenhet, då kvinnan har
föga hopp att ens blifva sökt, om hon af en
sådan är i saknad. Om man behjärtar detta
och fattiga kvinnors öde i allmänhet, inser man
tillfylles orättvisan i den olika arfslagen.
»Jag nämnde, att denna olikhet äfven hade
sin grund från feodaltiden och i då rådande
principer att hopa förmögenheter på få hän-
der samt bibehålla fastigheterna inom vissa
släkter.
»Feodaltiden är dess bättre förbi, och en
princip som, alstrad af människofåfängan och
högmodet, hade till syfte att skapa herrar och
vasaller, slösare och tiggare, hoppas jag icke
skall finna särdeles många förespråkare, åtmin-
stone icke inom detta stånd. Dessutom har
det i nyare tider blifvit en nödvändig följd af
det industriella lifvets fortgående utveckling,
att jordegendomarne antaga en större rörlig-
het samt att lagstiftningen måst, mera än förr,
tillåta deras öfvergång ur en hand i en an-
nan, från en släkt till en annan ; men om ock
denna utveckling naturligen leder därhän att
till en viss grad mobilisera jordegendomen, och
om äfven förevarande fråga om lika arfsrätt
kan sägas stå i en viss öfverensstämmelse med
denna syftning, så ligger likväl en tillräcklig
motvikt häremot i själfva jordegendomens natur.»
Därefter följde mera rent juridiska skäl, för
att den lika arfs- och giftorätten vore vådlig
för samhället och det framhölls, huru denna
rätt i det gamla Värendslandet i Småland i
600 år varit gällande till allmän båtnad och
trefnad(i förbigående sagdt må erinras om
den tillfälligheten, att Carl Hasselrot många
år därefter just i Yärend skulle få sin domare-
verksamhet förlagd samt där sluta sina dagar),
och — slöt motionen — då kvinnan både
som människa och kvinna och kristen tiller-
kännes samma rättigheter som mannen, lär hon
icke utan orättvisa kunna beröfvas de i fråga
varande, och hvad som efter naturliga, mora-
liska och religiösa grunder är rätt och billigt,
bör icke vika för skuggbilder och fördomar.
Lagutskottet förordade det i motionen väckta
förslaget om lika arfs- och giftorätt för svensk
man och kvinna. Och äfven denna gång an-
togs förslaget af de ofrälse stånden och för-
kastades af adeln — detta efter en den häf-
tigaste fejd, ej blott inom riksdagen och tid-
ningspressen, utan t. o. m. inom regeringen
själf, där ej mindre än fyra statsråd ansågos vara
reformens motståndare. Spänningen i landet
var stegrad till det yttersta, och man trodde
knappast, att konungen skulle ha mod att trotsa
ridderskapets och adelns protest samt sanktio-
nera lagförslaget om lika arfsrätten. Han hade
likväl detta mod, och med Oscar I:s bekräf-
tande konungsliga namn och sigill blef den
J9:de maj 1845 hvad som åsyftades i den ur
Carl Hasselrots penna flutna motionen gällande
svensk lag.
Birger Schöldström.
Drottning Lovisa af Sverige
och Norge.
Ett tjuguårsminne.
(Slut från föreg. n:r.)
2prån första stund den unga prinsessan Lovisa
^ af Nederländerna hösten 1848 mötte sin
blifvande brudgum, som då besökte hennes
fädernestad Haag, greps hon af den djupa,
innerliga kärlek till honom, som aldrig skulle
komma att mattas, snarare tillväxa i innerlig-
het och styrka.
Förlofningen egde rum redan detta år, ehuru
den först den 11 februari 1849 kungjordes i
svenskt-norskt statsråd.
Det var af stor och frivillig kärlek och med
sann inre glädje — en lycka, hvilken säkert
ej är hvarje furstinna beskärd — som den
unga prinsessan räckte sin konungsliga brud-
gum sin hand och lemnade hem och vänner
för att i ett nytt fosterland och vid hans sida
börja ett nytt lif.
Den 15 juni 1850 landsteg den blifvande
drottning Lovisa för första gången i Sverige;
den 19 i samma månad höll hon från Haga
slott sitt intåg i Sveriges hufvudstad, och sam-
ma dag firades hennes förmälning i slotts-
kyrkan.
Några få är af oblandad lycka och glädje
följde nu. Det unga kronprinsparet vistades
under dessa första år mycket på Drottning-
holm, till dess de 1857 flyttade till Ulriksdal,
detta slott, som sedan blef deras älsklings-
ställe, och hvilket Carl XV smyckade med rika
och sällsynta konstskatter.
Den 31 oktober 1851 skänkte kronprinsessan
Lovisa sin gemål en dotter, den af föräldrarne
så varmt älskade prinsessan Lovisa Josefina
Eugenia, och den 14 december 1852 föddes
dem en son, som dagen före julafton döptes i
slottskapellet och erhöll namnen Carl Oscar
Vilhelm Fredrik, hertig af Södermanland.
Den unga moderns glädje och stolthet voro
stora att hafva skänkt sin make en son och
tronarfvinge samt sitt nya land, det hon redan
så högt älskade, en blifvande konung. Och
både far och mor voro lika lyckliga öfver sin
»präktige pojke». Denna deras glädje för-
byttes snart i djupaste sorg, då den lille prin-
sen efter en kort sjukdom afled den 13 mars
1854. Smärtan öfver denna förlust var så
mycket större, som de kungliga makarna ej
hade utsikt att erhålla någon mera lifsarfvinge.
Det djupa vemod, som detta lade öfver både
kung Carls och drottning Lovisas sinne, öfver
hela deras återstående lefnad, vek aldrig bort,
ehuru blott deras närmaste vänner fullt kunde
se och förstå detsamma.
Drottningens kärlek koncentrerades nu i lik-
het ined kung Carls på den enda dottern.
Med största uppmärksamhet följde och ledde
hon dennas uppfostran och undervisning. Hon
egnade sin dotter alla de stunder, som voro
lediga från de mångfaldiga bestyren. Hon
deltog ofta med lif och lust i »sessans» lekar,
barnbaler, o. s. v., och när den unga prin-
sessan någon gång insjuknade, lemnade drott-
ning Lovisa allt åsido för att stänga sig inne i
sjukrummet hos sitt barn och själf vårda och
sköta detsamma. Timme efter timme tillbragte
hon då vid sin dotters bädd, tyst och stilla,
utan att gifva luft åt eller för någon visa
kampen och ångesten i sitt inre, om hvilka
dock de henne närmast stående voro fullt med-
vetna.
Men när prinsessan blef bättre, framlyste
också drottningens glädje så mycket starkare,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
