Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 22. 29 maj 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1891 IDUN 173
Stark såsom döden.
Berättelse för Idun
af E . . .
S
an lade bort pennan oeli sköt det full-
skrifna pappersarket ät sidan. Betjän-
ten hade för en stund sedan lemuat honom
ett telegram, nu kunde han kanske ha tid
att läsa det. Han drog upp kuvertet ur
bröstfickan och kastade en likgiltig blick där-
på. Telegramet var adresseradt till baron
Heydenberg, Sturegatan n:r 00 Stockholm.
Han bröt det och började läsa.
»Jag är mycket sjuk. Kom Axel. Jag
längtar. Hélène. »
Under det han läste dessa ord, samman-
drogos hans mörka ögonbryn, och mellan de
smala läpparne trängde sig ett dämpadt ut-
rop af smärta. Men så småningom lade sig
det vanliga uttrycket af förnämt lugn öfver
hans skarpt markerade anletsdrag. Han stack
ned telegramet i fickan och ringde.
»Hvad befaller herr baron?» frågade den
inträdande betjänten.
»Jag reser i afton till Högasjö. Det södra
nattsnälltåget afgår ju klockan half åtta?»
»Ja, herr baron.»
»Säg till, att vagnen skall stå för dörren
klockan sju.»
»Ja, herr baron. Befaller baron, att teet
skall serveras dessförinnan?»
»Jag vill ej äta i afton. Ni kan gå nu.»
Betjänten aflägsnade sig, och hans herre
gjorde sina förberedelser till resan. Han
packade en liten nattsäck, skref ett par bref
och började sedan att promenera fram och
tillbaka på det mattbelagda golfvet. Kloc-
kan på kaminhyllan hade ännu ej slagit half
sex, i afton såg det ut, som om tidens vingar
kommit i beröring med saxen.
Månne det var vackert väder? Han gick
fram till balkongdörren och såg ut. Det var
klart, stjärnorna gnistrade på det svartblå
himlahvalfvet; ett tunnt snötäcke bredde sig
öfver Humlegårdens gångar och gräsmattor,
och mellan trädens grenar glimmade ljusen
från palatsraden midt emot.
Ute på landet var det säkert slädföre.
De grå hästarne och kurslädan väntade ho-
nom vid stationen, och klockan elfva kunde
han vara framme. Månne hon verkligen
längtade efter honom ?
Hvarför skulle hon också resa dit ut just
nu, midt i vintern? Om hon nödvändigt ville
ge nyårsgåfvor åt tjänare och godsets fattiga,
inte hade hon behöft att öfverlemna dem
själf! Hon hade naturligtvis förkylt sig; det
var ju snart sagdt oundvikligt, då hon skulle
in i alla möjliga stugor och kanske till på
köpet besöka den lilla källarlika kyrkan.
FJickan var troligen vid god helsa, eftersom
hon ej var omnämnd i telegramet. Hvil-
ket tokeri att taga ett tre års barn med på
en sådan färd!
Kanske borde han skicka bud till profes-
sorn och bedja honom resa med. Hon var
måhända allvarsamt sjuk.
Han skref ett bref till den berömde lä-
karen, skickade bort betjänten därmed och
började åter sin rastlösa vandring.
Hade han bort afråda henne från att resa?
Nej, hon var van att gå sin egen väg, liksom
han gick sin. Då hon handlade oförnuftigt,
måste hon själf bära ansvaret och följderna.
Tänk, om hon nu skulle dö! Än sedan?
De hade ju länge varit döda för hvarandra,
han var van att stå ensam i världen.
Han tänkte tillbaka på det förflutna, och
ett bittert, kyligt leende spred sig öfver hans
anletsdrag. Ja, ensam hade han varit allt
ifrån barndomen. Han var uppfostrad i ett
luxyöst hem, omgifven af alla lifvets bekväm-
ligheter och satt i tillfälle att släcka sin
kunskapstörst och utveckla sina talanger. Men
han hade ej egt någon förtrogen, hans mor
fördjupade sig i sällskapslifvets förströelser
och egnade föga tid åt sitt barn, fadern var
ständigt sysselsatt med sina lärda forskningar.
Under de första ungdomsåren hade han vis-
serligen egt en vän, vid hvilken han fästat
sig med lidelsefull kärlek, men de två valde
olika lefnadsbanor, och ödet skilde dem åt.
De hade längesedan förlorat hvarandra ur
sikte.
Han påminde sig sin vistelse i universitets-
staden; där hade han under de första åren
fört hvad man kallar »ett vildt lif». Det
fanns en stormande kraft inom honom, som
längtade efter utbrott, det fanns en omätlig
törst efter lycka, som längtade att bli till-
fredsställd. Men ensam hade han varit, midt
i glada lag bland ystra kamrater, alltid en-
sam. Och så kom den stund, då han fann,
att njutning ej är lycka, och att bottensatsen
i nöjets bägare har en bitter bismak.
Så stadgade han sig, som man säger, och
började att med utomordeutlig ifver egna sig
åt sina studier.
»Heydenberg har slagit sig på att plugg-
läsa,» sade kamraterna, »han är fördömdt trå-
kig nu för tiden.»
»En lofvande yngling!» tänkte profes-
sorerna.
På ovanligt kort tid tog han den högsta
juridiska examen och kom så ut i världen
som en man med framtidsutsikter. Lyckan
följde honom; han erhöll en hög befattning,
som ingen före honom innehaft vid så unga
år, han var förnäm och rik, en framstående
man på den bana han valt, berömd för sitt
skarpa förstånd och siu obetvingliga vilje-
kraft, men ensam, alltid ensam.
En gång drömde han, att det skulle bli
aunorlunda, det var då han förde sin brud
till altaret. Men drömmen blef ej lång.
Deir maka han valt var ej i stånd att dela
hans intressen, hon förstod intet af det, som
uppfyllde hans lif. Trots hennes höga sam-
hällsställning hade hennes uppfostran blifvit
betänkligt försummad, och dess brister röjde
sig snart nog inför hans skarpa blick. Hon
var föga utvecklad till förståndet, opraktisk
och vek, och känslan af hennes underlägsen-
het gjorde honom kall och sluten. Han upp-
fyllde sina plikter som make med sträng
plikttrohet, han visade henne aktning och var
obrottsligt trogen, men han försökte aldrig
mer att draga henne till sig, att inviga henne
i sina sysselsättningar och intressen. Man
sade, att de voro lyckliga, man berömde hans
uppmärksamma artighet och beundrade hen-
nes täcka, barnsliga behag; ingen visste,
ingen skulle någonsin få veta, att ett oöfver-
stigligt svalg skilde dem från hvarandra.
Under de senare åren hade visserligen en
schism uppstått dem emellan, hvilken ej helt
och hållet kunde döljas; hon hade blifvit
läsare. Han hyste en verklig fasa för denna
stränga religiösa sekt, men han sökte på in-
tet sätt inverka på sin hustru. Hon egde
sin fulla frihet i detta som i alla hänseen-
den, han lät henne blott förstå, att han så
litet som möjligt ville höra talas om hennes
religion, och att han undanbad sig alla omvän-
delseförsök. Han hade för öfrigt ingenting
att frukta, hon hade lärt sig att behålla sin
tro och sina tankar för sig själf.
Så fingo de ett barn. Han hade önskat
sig en son, men den lilla var en flicka, en
liten hjälplös varelse med blå frågande ögon,
mycket lik modern, som med lidelsefull öm-
het vårdade henne.
Alltsedan barnets födelse hade hans hustru
varit klen, men hon hade aldrig legat till
sängs och städse envisats att betrakta sin
sjuklighet såsom öfvergående och utan bety-
delse. Månne hon nu skulle dö?
Han hejdade för ett ögonblick sin oroliga
vandring, därefter gick han fram till skrif-
bordet, tog ett ljus och gick genom den stora,
luxyöst inredda salongen till sin hustrus ar-
betsrum.
Det kändes kallt därinne. Han ställde
ljuset på hennes skrifbord och såg sig om-
kring med en tankfull blick.
Då hans hustru var hemma, gick han säl-
lan eller aldrig hit in, äfven då det var bjud-
ningar, var detta rum afstängdt; Hélène be-
traktade det som sitt enskilda område. Det
var möbleradt helt och hållet efter hennes
smak; golfvet täcktes ej af någon matta och
framför de bägge fönstren hängde hvita, ge-
nombrutna gardiner i lätta, luftiga veck.
Väggarne pryddes af en mängd fotografier
efter religiösa taflor, och på den förnämsta
platsen öfver soffan hängde ett simpelt olje-
tryck, framställande madonnan med barnet.
Han betraktade det med ett ironiskt smålöje,
det vittnade i hans ögon om en betänklig
brist på sköuhetssinne.
På det runda bordet framför soffan stod
en sykorg, och ett halffärdigt barnförkläde var
kastadt däröfver. Hon var ej särdeles or-
dentlig, hon brukade alltid lemna saker fram-
me efter sig. Äfven detta hade bidragit att
skilja dem från hvarandra, han själf var nä-
stan pedantiskt noggrann.
I hörnet vid det ena fönstret upptäckte
han några mörka föremål på golfvet. Han
gick dit, där lågo åtskilliga leksaker, kastade
om hvarandra i betänklig oreda. Han be-
traktade samlingen med mörka blickar och
förvånade sig öfver, att betjäningen ej städat
och ställt i ordning i rummet. Men man
hade förmodligen litat på, att han ej skulle
gå dit in.
Så vände han om till skrifbordet och ka-
stade en pröfvande blick därpå. Pennan
hvilade mot kanten af bläckhornet, som stod
med öppet lock, och de små prydnadssakerna
voro spridda öfver bordet utan all symetri.
Midt ibland dem låg en liten bibel uppsla-
gen. Han tog den och bläddrade i bladen.
Hans blick föll på ett ställe, som var un-
derstruket med blyerts, och han läste med
låg röst: »Kärleken är stark såsom döden,
dess nitälskan är hård såsom dödsriket, dess
glöd är en elds glöd, en Jehovas låga. Starka
vatten kunna icke släcka kärlek och ström-
mar ej förkväfva den. Om någon, för att
vinna kärlek, än gåfve ut allt gods han eger
i sitt hus, man skulle blott förakta honom.»
Därute i salongen hörde han en dörr knarra.
Han lade tillbaka boken med en hastig, oro-
lig rörelse och lyssnade. Då han strax där-
efter hörde dörren till sitt skrifrum öppnas
och tillslutas, släckte han ljuset och smög sig
ut i salongen. Han ville ej, att betjänten
skulle se, hvar han varit.
* :!:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
