Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 26. 26 juni 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
206 IDUN 1891
däremot icke nöjd därmed, kan man aldrig
blifva lugn och lycklig, ty huru mycket och
huru präktigt man än får det, blir man ju
aldrig ändå belåten.
Huru förnämt man än ser ned pä den,
som nöjer sig med litet, kan man dock al-
drig med vett och vilja förneka, att den för-
nöjsamme är lyckligare än den oförnöjde.
Den som t. ex. hvarje afton, dä han lägger
sig, gläder sig ät, att han har en god bädd
och ej behöfver hvila pâ en halmkärfve, är
väl lyckligare än den missnöjde, som kno-
tar, för det han icke har den yppersta resår-
madrass, den mjukaste dunbädd. I de mest
moderna, »stilenligt» möblerade, med de mest
dyrbara gardiner förmörkade rum kan man
få se missnöjda miner — om ej annat, så
blir det minsta fel mot den en gång fast-
ställda, öfver sig eleganta ordningen till en
olycka. Däremot är det icke Bällsynt, att i
något hem, ännu kvarstående sedan den tid,
då man rättade sina inköp, icke efter andras
tillgångar, utan efter sina egna, och där
möbleringen aldrig varit och aldrig kan bli
»stilfull» och följaktligen allt annat går på
samma ton — där är det icke sällsynt att
finna glada ansikten och en innerlig tack-
samhet öfver att »man har det, som man
har». Så mången har sämre och man är
nöjd med sin lott — det vill säga: man är
lycklig.
Men huru har man blifvit det? Ja, det
är den stora frågan.
Förnöjsamhet är en dygd — det vill säga,
den måste inplantas, den växer icke af sig
själf. Eller åtminstone måste plantan upp-
dragas, ifall fröet därtill redan finnes i ka-
raktären. Och detta måste börjas i tid —
eljes går det aldrig. Barnet måste lära sig
nöjas med hvad det får, och man måste göra
sig till regel att aldrig öka på en portion,
aldrig förbättra något redan gifvet, gjort
eller bestämdt, blott för att den lille icke är
nöjd därmed. Det är icke allenast därför,
att det alstrar missnöje, utan också därför,
att sådant äfven i andra afseenden skadar
karaktären, som man aldrig bör gifva efter
för dylika yrkanden af barnen. Den själf-
beherskning, som nödvändigt måste utöfvas,
för att man må vara nöjd med det man får,
när man ville hafva mera, är en karaktärens
grundläggande hörnsten, som är af mycket
stor betydelse.
Och förnöjsamheten, det vill säga lyckan
i det timliga lifvet, grundlägges också, genom
att man uppgör och följer denna enkla
regel: »gif barnet nog, men icke öfvernog ;
vänj det att nöja sig med litet af allt det,
som icke hör till lifvets oundgängliga behof;
vänj barnet vid största möjliga enkelhet, ty
då blir äfven en liten gåfva därutöfver till
stor glädje.» Detta allt gifver karaktären
för framtiden sin bestämda riktning, och de
barn, som uppfostras så, skola som vuxna
kvinnor och män älska enkelhet och trifvas
i ett enkelt hem ; glada och förnöjsamma
skola de utan afund hetrakta andras mera ly-
sande ställning och präktigare yttre omstän-
digheter; de skola lära att bedöma tingen
efter deras rätta värde och sätta sin ära i
att efter bästa förmåga uppfylla de plikter,
som komma på deras del, obekymrade om
de yttre omständigheter, under hvilka deras
lif förflyter. »Jag talar icke i fåvitsko», ty
jag har sett försöket .göras, och jag har sett
resultatet.
Mathilda Langtet.
Halfårsprenumeranter
och
kvartalsprenumeranter
å
Idun o. Iduns Mode- och Mönstertidning
uppmanas att ofördröjligen förnya prenume-
rationen, enär upplagans storlek i god tid
måste bestämmas och senkommande löpa
risken att bli utan ett eller annat af kvar-
talets första nummer.
Prenumerationspriset ställer sig som kändt
på följande vis:
För Idun ensam;
halft är
kvartal–.
kr. 2: —
» 1: 20
För Idun med Modetidning:
Utan kolorerade planscher:
halft år.......... kr. 3: 25
kvartal.......... » 1:85
Med kolorerade planscher:
halft år...... kr. 4: —
kvartal.......... » 2: 25
Canitueeia.
Novell
af
Matilde Serao.
Frän italienskan för Idun af E. N.
(Forts. o. slut fr. föreg. n:r.)
(HJasparre brydde sig ieke om den öfver-
gifna lilla flickan, utan hon tillvaratogs af
Pasqualina Zampa och hennes bror Crescenzo,
i hvars hus hon sedan växte upp. Men
hennes bleka ansikte och ljusa hår påminde
beständigt om hennes mor, la rossa, och Pas-
qualina, den gamla kyska magra gumman,
med sina knotiga, röda bänder, sina gula
tänder och kolsvarta ögon, hon, som icke ve-
lat gifta sig, därför att hennes bror, Cres-
cenzo, nekat ge henne någon hemgift, dar-
rade af rättvis vrede vid tanken på Maria
la rossa’s vansinniga kärlekshistorier och såg
med misstänksamma ögon på Canitueeia.
Följande dag, då hon fruktade, att Cani-
tuccia åter skulle förlora Ciccotto, band hon
ett snöre med ena ändan om Ciccottos ben,
den andra kring Canituccias lif, så att de
icke skulle skiljas åt. Och så haltade den
lilla grisen efter flickan för att ledas ut
på bete.
De tillbrakte hela dagen tillsammans ute
på fälten för att söka upp det späda gräset.
Ibland drog Canitueeia Ciccotto med sig till
någon fläck, där hon sett något gräs, som
han skulle tycka om, ibland slet Ciccotto
Canitueeia med sig till något grönt och loc-
kande fält. Yid middagstiden åt Canitueeia
en bit bröd. Och sedan flackade de båda
omkring i den varma våreftermiddagen, ända
till dess skymningen föll på. De lemnade
hvarandra icke förrän på aftonen, då Cic-
cotto fördes till stian för att sofva och Ca-
nituccia, efter att ha ätit en tallrik soppa
med kalla bönor, några ärter eller en hit
späck och bröd, gick, äfven hon, och lade
sig. Säkert är, att Pasqualina hvarken var
snålare eller elakare än andra bondkvinnor, men
hon var själf icke förmögen och åt bara en
bit kött om söndagarne. Ibland slog hon
Canitueeia, men icke mer än de andra bru-
kade slå sitt eget tjänstfolk.
Senare på sommaren voro Canitueeia och
Ciccotto ännu längre tillsammans. De gingo
ut i daggryningen för att söka majskorn el-
ler nedfallna fikon och äpplen, ty Ciccotto
hade blifvit stor, stark och fet, medan Cani-
tuccia förblef mager och svag. Ibland sprang
Ciccotto allt för fort för flickan, och hon
kände sig dragas med alldeles utmattad i den
brännande solhettan, på den torra, ojämna
marken.
»Vänta litet, Ciccotto, vänta lilla vän!»
ropade hon alldeles andfådd.
Så lade sig Ciccotto att sofva, och flickan
sträckte ut sig på marken bredvid sädessky-
larna, med slutna ögon, under hvilkas ögon-
lock hon ännu kände solens glödande strålar
bränna. Men efter en stund reste hon sig
åter, helt förvirrad, med blossande kinder
och plågad af en brännande törst. Numera
behöfdes intet rep, ty Ciccotto hade blifvit
mycket lydig, utan Canitueeia hade endast
försett sig med en lång gren, med hvilken
hon pekade vägen åt Ciccotto och hindrade
honom att komma under hjulen på vagnarne,
som passerade på landsvägen. De kommo
hem sent på kvällen. Ciccotto lunkade lång-
samt efter, Canitueeia en smula framför,
drifven af en omätlig hunger, som plågade
henne. En gång hade hon försökt stjäla
några rönnbär i Nicola Passaretti’s åker,
men rönnbären voro sura, och Nicola gaf
henne stryk, som om hon varit en riktig
liten tjuf. Och sedan berättade Nicola sa-
ken för Pasqualina Zampa, som också slog
henne. Därpå gick Canitueeia ut på fälten
med Ciccotto, grät och anförtrodde honom:
»Pasqualina har gett mig stryk, för att jag
är en tjuf!»
Men Ciccotto svarade bara med att ruska
på hufvudet och lugnt börja beta. Bestän-
digt, när någon tanke rann upp i Canituc-
cia s slutna sinne, talade hon om den med
Ciccotto. När de återvände hem om kväl-
larne, förde hon för det mesta följande sam-
tal med honom:
»Nu gå vi hem, och Ciccotto går i sin
stia, och sedan ger mor Pasqualina soppan åt
Canitueeia, som äter upp allt, alltihop!»
Och på morgonen lät det så här:
»Om Ciccotto inte springer sin väg, utan
går snällt bredvid Canitueeia, ska’ han få gå
till Montagna Spaccata, och hon ska låta
honom äta så många, många äpplen, medan
Canitueeia äter sitt bröd ! »
När hösten kom, hade Ciccotto blifvit myc-
ket tjock och tung. En gång knuffade han
omkull Canitueeia med en stöt af hufvudet,
hvarpå Canitueeia reste sig, aflägsnade sig
ett stycke och hämnades med att kasta en
sten på honom. Men det var deras enda
tvist.
Canitueeia åt allt mindre och mindre, och
Pasqualina blef med hvar dag allt hårdare
mot Maria la rossas flicka, ty skörden blef
klen och den stränga gamla gumman hade
fattats af en ryslig misstanke — att hennes
bror Crescenzo var kär i Rosella Nocelletto;
så hade två ostar och en skinka försvun-
nit ur skafferiet, och slutligen hade Crescenzo,
vid marknaden i Sessa, köpt en guldring för
tre lire. Pasqualina blef allt ilsknare och
snålare i sitt hus. Hon råkade i gräl med
Teresa, tjänstflickan, med Giacomo, trädgårds-
mästaren, med Canitueeia, — med alla.
I Sista söndagen hade presten icke velat ge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
