Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 30. 24 juli 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1891 IDUN 235
mig, förstår herr Olsson. — Nä, så ser den
ut! — Ja, den är ej så dum. — Men se pri-
set är för högt, herr Olsson. — Nä, den här
skrufven —Ja, lät mig nu själfundersöka. —»
»Min man köper soffan, ifall herr Olsson
tar var gamla mahognysoffa i afdrag pä be-
talningen. Det är en ovanligt solid möbel,
bildhuggeri pä fotterna och pä ryggen. Enda
orsaken hvarför min man vill skilja sig från
den är, att vi ha något bråk med sängklä-
derna; men eljes är det en galenskap
att sälja en möbel med en sådan massa tagel
i madrassen.
»Nå, käre Karl, vi våga oss väl ändå ej
på den där mekanismen, utan behålla vår
dyrbara tagelmadrass.
»Eller skola vi lemna den antika soffan åt
herr Olsson?»
»Ja, låt honom få den, när han så vill. —
Den här är tusan så intressant. — Men titta
här, herr Olsson ! Det här kan betydligt för-
enklas, och madrassen skall inte vara fast vid
ramen, utan den skall tagas lös, så att den
vid behof kan vändas. — Ja så, det fördyrar
saken. — Nå, det betyder mindre, blott jag
får allt, såsom jag vill ha det.»
III.
I Idas rum.
»Tusan till stilfull soffa, du Ebba.»
»Stilfullt pris också. — Jag vet, att det är
dumt och barnsligt, men vet du, att jag sak-
nar den gamla kära soffan. Här är rakt af
tomt efter den.»
»Tomt efter malboet! — Min själ, tror jag
du gråter öfver det gamla malätna eländet!»
»Ne-ej, det är inte för det jag saknar mal-
boet; men jag ville hellre fäkta mot ohyran
i hela mitt lif än kanske vara skuld till, att
du onödigtvis skulle lägga ut penningar.»
»Du skuld. Nej, var lugn, Ebba, jag be-
stämmer nog själf, hvad jag vill köpa! Och
det är billigt för en möbel med en så sinn-
rik mekanism.»
»Ja-a bevars, den är bra; men mahogny-
soffan var antik. — Kom skall du få se, hur
bra hon passar i pigkammaren.»
»Malboet?»
»Å, jag tänker att malörtspapper — Ock-
så, ser du käre vän, behöfver du ej mera
tänka på att skaffa någon ny säng åt Lena.»
»Nå, det är då för väl, att du tog skäl!
Jag sade dig ju genast, att det ej hade någon
fara med — malboet. »
Spinn, spinnI
»ff^pinn, spinn, dottern min,
i morgon kommer vännen din,
då. doftar åter linden;
då spelar fågeln åter skönt,
på ängen lyser det så grönt —
då sjunger åter vinden;
då klappar hjärtat åter kärt,
da far du allt, hvad du hegärt,
ty friarn står vid grinden!» —
»Spinn, spinn, moder min —
sjung icke mera visan din,
jag vet nog, hur det slutar-,
jag vet, hur tröstlös solen står,
snart ängen pryds med hvita hår
och lindens krona lutar;
ja, vinden snart bår kring det bud:
din dotters drömda bröllopsskrud
förbytts i svepningsklutar!» — —
»Spinn, spinn, dotter min,
och all din forna glädje finn
i drömmens kära armar;
glöm, att din lycka står så still,
glöm bort, att linden falla vill,
och glöm, att vinden larmar;
tänk hållre, du mitt hjärtegidd,
att friden, ännu lika huld,
sig öfver dig förbarmar.» — —
»Spinn, spinn, moder spinn!
Nu slocknar lilla lampan min,
som hoppet mer ej tänder;
min syn år blind, mitt öra döft,
och tron, som mig så länge söft,
sin afskedshelsning sänder. —
Nu brister hjärtat! O, min mor . . .
den sorgen blef ditt barn för stor!
Befall mig i Guds händer!»
William Stange.
Från kvinnans arbetsfält.
Studier från Stockholms horisont
af G. Gullberg.
V.
Kvinnan i sjukvården.
Läkaren.
»Svanhvit, ådrad hand är fager,
Bar en blombukett den binder
Eller gullomglimmad viftar
Svalka åt två friska kinder;
Men när leda sår den lindrar
Och den smärtans udd förtager,
Bäds ej rötan, darrar icke,
Då den varder mer än fager!»
Så sjunger den sydsvenska skalden i en
helsningssång till den första kvinliga medicin-
ska studenten vid det sydliga universitetet, och
i välklingande stanzer ger han ett fullödigt
uttryck för den meningen, om hvilken väl al-
drig bort kunna tvistas — att om kvinnan
är skickad till något yttre kall, det väl i
första rummet är som vårdarinna, läkarinna.
Hennes milda väsen ger ro, hennes hand
är lätt, hennes förmåga af tålamod är utan
gräns, och hennes hjärta kan klappa med den
lidande. I alla tider har också kvinnan in-
tagit första rummet som sjulcvårdarinna, men
det kom en tid, då man ville taga steget fullt
ut och icke låta kvinnan nöja sig med blott
vårdarinnans rol. Hvad hindrade i själfva
verket henne att taga ut detta steg, att träda
in i lärosalarne, i anatomirummet, i studer-
kammaren och en dag lemna dem som den
utbildade läkaren?
Oafs det icke ett länge kändt behof af kvin-
liga läkare? Fanns det icke tusen och åter
tusen kvinnor, som af falsk blygsel dröjde så
länge som möjligt — oftast till det var för-
sent — att kalla läkare till råd? Och skulle
icke utsikten för kvinnorna att kunna kalla
en kvinlig läkare till sin sjukbädd vara en
glädjande, befriande känsla?
Jo, och tusen gånger jo, men ännu har väl
knappast motståndet varit större vid någon
reform beträffande kvinnorna än här.
Man ropade på skandal, på skam. Skulle
kvinnan besudlas med allt detta grofva, låga,
som läkaren måste syssla med? Skulle hon
med djärf hand själf få gripa in i lifvets hem-
ligaste väsen och med dissekerknifven i hand
forska i materien? Och skulle icke allt det
kvinligt ljufva, det omedvetna, »das ewig weib-
liche» gå förloradt och besudlas genom
detta! ?
Så läto de gamla, ständigt nya klagovisor
från dem, som förvexla det naturliga med det
fula, det sanna, enkla med det dåliga, för-
dömliga.
Men, här som öfverallt segrade det förnuf-
tiga, och den 3 juni 1870 fick den svenska
kvinnan rätt att utöfva läkareyrket.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
