Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 30. 24 juli 1891
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
236 ! DU N 1891
Efter studentexamen aflägges först medicinsk
filosofisk examen, till hvilken förarbetet kräf-
ver minst ett år. Denna examen måste afläg-
gas i Upsala eller Lund, men studierna för
densamma kunna till stor del skötas vid Stock-
holms högskola.
Medicine kandidatexamen tager i medeltal
4 år och kan efter behag aflaggas vid Karo-
linska institutet i Stockholm, vid Upsala eller
Lunds universitet.
Samma frihet i afseende på val af ort för
examens afläggande gäller äfven den sista eller
medicine licentatexanien. Förberedelserna där-
till äro dels tjänstgöringar â sjukhus, som
måste göras såväl vid ettdera af universiteten
i Upsala eller Lund, som ock vid Karolinska
institutet i Stockholm, dels instudering af
ämnena. Till denna examen åtgå ock i me-
deltal 4 år.
Således i medeltal icke mindre än 9 års
studier, efter maturitetsexamens afläggande.
Och för mången blir studietiden väl ännu läng-
re. Men så åtnjuter också den svenska lä-
karen högt anseende för grundlig bildning i
sitt fack.
* *
*
Är det en lång och svår och i ekonomiskt
hänseende dyrbar väg till läkarerättens utöf-
vande, så skänker denna också i regeln sin
samvetsgranne utöfvare en god inkomst.
Det är nu 21 år sedan k. m:t beviljade
kvinnan rätt att blifva läkare.
En af de första kvinnor, som begag-
nade sig af rätten till medicinska studier
var en dotter till den bekanta, nyligen
aflidna och i Idun sympatiskt skildrade
s. k. »Lundakvinnan». Fröken Hedda An-
derson, så är hennes namn, började sina
studier i Lund 1879 eller 1880 och det
är till henne A. U. Bååth skrifvit den dikt,
hvarur jag citerat ett par verser. Fröken
Anderson har, om jag ej misstager mig, efter
aflagd med. kan. examen öfvertagit sin mors
praktik i Malmö, en privat läkeanstalt för
yttre åkommor.
Men den första — och hittills enda —
kvinna i Sverige, som efter aflagda full-
ständiga examina offentligen praktiserar som
läkare, är doktorn, docenten i gynäkologi vid
Karolinska institutet fröken Caroline Vider-
siröm här i hufvudstaden, äfvenså på sin
tid i ord och bild skildrad i Idun.
Doktor Viderström, som naturligt nog gjort
till sitt specialområde kvinnosjukdomar, är
mycket eftersökt och har en vidsträckt praktik.
Det kan väcka förvåning, att vi efter 21
år ej hunnit längre. Men steget var så nytt,
så djärft, vägen så tung och lång. För när-
varande bedrifva emellertid Here kvinnor
medicinska studier vid de därför afsedda läro-
verken, och det skall sannolikt icke dröja
ännu 21 år, förr än vi hafva kvinliga prak-
tiserande läkare å många orter i vårt land,
till glädje och välsignelse för mångtaliga kvin-
nor, som bäfva för att tillkalla mannen-
läkaren, i fall där kvinnan-läkaren är den
naturligaste.
Och kvinnan-läkaren behöfver ju ej in-
skränka sin verkningskrets endast till sina
lidande systrar. Öfverallt kan hon skrida
in, ty det är sannt, som den nyss citerade
skalden sjunger i samma sång:
»Intet som två kvinnoögon
Mäktar signad frid att lysa
Ofver bädd, där anden flämtar,
Medan lemmar feberrysa.
Men när samma kvinnoögon
Genom känslors tåreslöja
Skarpt med blickar tankeklara
Ofver plågad sjukling dröja;
När de spåra giftets gångar,
Finna bot, för kropp som dignat,
Då en dubbel frid de lysa,
Deras kall är tväfaldt signadt!
Hélène Vacarescu.
v/Åte
Öfver heia Europa har tidningspressen lik-
som det allmänna intresset under den senaste
tiden synnerligen lifligt sysslat med en hjär-
teroman från det rumäniska hofvet, hvilken
i många drag påminner om en historia, som
ligger oss särskildt nära.
Kronprins Rudolf af Rumänien har fat-
tat en varm böjelse för den unga, snillrika
fröken Hélène Vacarescu, en af drottningens
hofdamer. Han framhärdar i att offra allt,
sin ställning, sm rätt till tronföljden, för att
vinna sitt mål. Modern drottningen, den furst-
liga skaldinnan Carmen Sylva, står saken
bi; kungen och regeringen lägga sig allvar-
ligt emot. Detta är sakens korta, allmänt
kända sammanhang. Hvad lösning de ungas
roman kan finna, sväfvar ännu i vida fältet.
Skall den innerliga känslan segrande öfver-
vinna alla hinder; eller skall den betänksamma
statsmannaklokheten ännu en gång behålla
sista ordet, om ock därvid tvänne hjärtan
krossas ?
Vi bringa i dag våra läsare Hélène Vaca-
rescus porträtt. Som skaldinna och som Car-
men Sylvas medarbetarinna har den unga
damen sedan länge varit bekant i vida kret-
sar. En mindre diktsamling af henne: »Chants
d’Aurore», är prisbelönt af franska aka-
demien. Fröken Vacarescu, dotter till f. d.
polisprefekten i Bukarest, numera rumäniskt
sändebud i Rom, har uppvuxit på fadrens i
Dimbowitza-dalen belägna gods. Mellan tre
och fyra hundra sigenarfamiljer bo i denna
trakt, och fröken Vacarescu har alltifrån barn-
domen varit förtrolig med detta folk och lyss-
nat till dess sånger. Folket såg med ovilja
att sångerna upptecknades, och så snart nå-
gon tog fram papper, vardt sången förstum-
mad. För fröken Vacarescu, hvilkens föräl-
drar ofta inbjödo zigenarne i sitt hus för att
lyssna till deras improvisationer, lyckades det
emellertid att uppteckna dessa. Den unga
damen hade redan då genom egna dikter, i
synnerhet genom den ofvan nämnda diktsam-
lingen, ådragit sig drottningens uppmärksam-
het. Då nu fröken Vacarescu — år 1888
— visade drottningen sina i Dimbowitza dalen
upptecknade folksånger, så insåg Carmen Syl-
va deras stora värde och räddade åtskilliga
af dem undan den förintelse, hvilken den unga
skaldinnan sjelf tillämpat dem. Drottningen
öfversatte dem till tyska, och »Sånger från
Dimbowitza-dalen» utkommo i bokform.
I förordet till sin tyska öfversättning sä-
ger drottningen: »Dessa underbara sånger
äro ett dyrbart fynd, de äro epokgörande inom
den tänkande och diktande världen. Under
fyra års tid har den unga skaldinnan med
aldrig sinande tålamod samlat dem på fa-
derns gods, ur bondkvinnornas och lutspelar-
nes munnar, vid skördetider och jordafärder,
vid barnens vaggor, i krogarnes stim. De
uthärda jämförelse med allt det som Indien,
Arabien och den höga norden alstrat i denna
riktning ; i sin barnsliga renhet äro de i san-
ning upphöjda samt utgöra en tröstebok för
alla lidande på jorden.»
Sedan boken utkommit och väckt allmän
häpnad i Bukarests literära kretsar, började
en folkvandring till Dimbowitza-dalen, men
nu tego de landtlige barderna. August Bun-
gart har satt musik till de flesta af dessa
Dimbowitzasånger. Drottningen, hvilken så-
som bekant äfven är sångerska, utför dem med
förkärlek på sina soaréer, och de utgöra hen-
nes broders, fursten af Wied, älsklingsstycken.
I dessa dagar, då sympatierna för Frank-
rike här hemma tagit sig så entusiastiska ut-
tryck, kan ju särskildt intressera, att det gal-
liska landet äfven i Hélène Vacarescu eger
en hängifven beundrarinna. Det ofvan nämnda
arbetet »Chants d’Aurore» inleder hon med
en tillegnan till Frankrike, som vi här i öf-
versättning meddela våra läsarinnor:
»Från fjärran kommen, sköna Frankerland,
Jag blyg dig räcker här med tveksam hand,
Hvad jag förnam i hoppets, tviflets stund,
Den första, svaga stamning från min mund.
Om strängt min djärfhet någon klandra vill
Och ej med mildhet vända sig härtill. —
Att jag dig älskar, svarar jag, och fri
Från skuld en tjuguårig kärlek är.
O du, så vördnadsbjudande, så kär.
Tag huld emot mitt blyga rimmeri.
Och blir jag äldre, skall jag nog en gång
Uppstämma — dig till lof — en bättre sång!»
När Siggan skulle sköta
hushållet.
Skiss för Idun
af Alvar Sten.
>>criVom nu ihåg att vara snälla, barn», fdr-
-Lt manade mamma och satte sig tillrätta
c5Ä i schäsen.
Alla, barnen trängde sig omkring för att se
på affärden.
Asti räckte upp resväskan och schalen, Per
dansade omkring på ett ben i glädjen öfver att
få åka med ett stycke, och Mea och Tea sprungo
fram och tillbaka och inbillade sig vara nyttiga.
Blott Siggan höll sig litet värdigt på afstånd.
»Låt nu se, Siggan, att barnen få ordentligt
mat», ropade mamma, när schäsen med en kort
knyck satte sig i rörelse.
»Åh, var lugn bara», ropade Siggan till svar
och svängde sig om på klacken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:35:44 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1891/0244.html
