Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 30. 24 juli 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1891 ! DU N 237
Inte var det väl en sä vådlig konst att
sköta ett hushåll, inte. Fastän Siggan i van-
liga fall höll sig för god för sådana plebejiska
sysslor. Hon, som ju skulle bli student i vår
och nog hade högre uppgifter i lifvet än att
koka gröt och steka potäter.
Men nu, när mamma och pappa skulle på
bröllop, nu var det just ett passande tillfälle
att visa, att man inte var så otymplig, som
en del inskränkta människor inbillade sig. När
man kunde lösa andra gradens ekvationer med
Here obekanta, så kunde man väl inte vara så
genomsyradt dum, menade Siggan.
»Hvad ska’ vi nu ha till middag, Asti»,
sade Siggan, när de kommit in i matsalen.
Hon hade tagit på sig ett af mammas blå-
randiga hushållsförkläden och stod och svängde
med nyckelknippan med en viktig min.
Asti kände sig djupt genomträngd af situa-
tionens vikt. Hon var bara 13 år och tog
allt med ett heligt allvar. Ty hon hade inte
ännu som Siggan hunnit lära sig att höja på
axlarna åt allt det betydelselösa i det usla
jordelifvet.
»Inte vet jag», svarade Asti och plirade
mot solen med sina runda, ljusblå ögon. Hon
såg så innerligt rund ut, hela varelsen, att man
nästan kände lust att rulla henne som en boll.
Rundklippt hufvud, runda, fräkniga kinder,
runda ögon och en figur, där hvarje spår af
slynålderns kantighet var bannlyst.
»Vi måste besluta fort», sade Siggan och
satte sig ned vid bordet. »Jag har ännu pro-
blem och teorem i långa banor till min mate-
matiklektion».
»Bevare mig väl! Är det fröken Sigrid som
skall sköta hushållet!»
Det var en impertinens i tonen, som gick
Siggans värdighet för när. Med en förkros-
sande blick mätte hon Ida, köksan, från topp
till tå.
»Så råkar det händelsevis vara. För mamma
sade, att du skulle få gå till din sjuke pappa,
som du i går bad om, i fall vi reda oss utan
dig. Och det göra vi utmärkt med lilla Lena
till hjälpreda».
Alla människor voro då riktigt rosenrasande
befängda! Och det var bara för det att hon
var djupt inne i alla tidens frågor och hyste
ett öfverlägset förakt för de kvinnor, hvilkas
hela lifsgärning bestod i att stoppa strumpor
och koka mat. Men hon ämnade inte slösa
bort sin kraft och sin begåfning för att till-
fredsställa- andras materiella intressen. Nej, hon
hade högre vyer, hon!
»Nå, men hvad ska vi ha, Asti då», frågade
Siggan otåligt och gungade fram och tillbaka
på stolen.
»Kan du laga risgrynsgröt?» frågde Asti
halft tvekande.
»Kan? Man måste väl ha gått i hushålls-
skola för att kunna det, tror du? Men inte
vill jag ha gröt, inte. Man behöfver väl inte
gödas heller», tilläde hon med en blick på
systerns rundade former.
Astis kinder blefvo blodröda. »Hvad vill
du då ha?» frågade hon.
»Äggröra, tror jag.»
Asti stod och spelade en marsch på mat-
salsbordet.
»Äggröra! Men inte blir man väl mätt af
bara äggröra», inföll hon bekymradt. »Och
inte är ju äggröra någon middagsmat.»
»Det rör mig så litet», snäste Siggan. Hon
var inte van att bli motsagd af sin yngre
syster.
»Ja, men jag vill ha gröt, och jag kokar
gröt», slängde Asti fram i stigande diskant.
Hon hade blifvit retad af systerns anspelning
på hennes fetma. Ty den var nu en gång hen-
nes lifs stora, otröstliga sorg.
»Bevars, gör hur du vill, min ängel. »
Siggan svängde sig om på klacken med sin
oefterhärmliga nonchalans. Och så gick hon in
i pappas rum för att lösa sina eviga problem.
När Asti efter en stund sprang genom salen
till pappas rum för att fråga, om det inte re-
dan vore tid att göra upp eld i köksspiseln,
fann hon henne djupt nedlutad öfver en bok,
som hon gömde bland sina häften.
Den långa, slanka gestalten hade sjunkit ihop,
som om den saknat ryggrad. Det bleka, regel-
bundna ansiktet med kisande, närsynta ögon
och veck mellan ögonbrynen hade något af
backfisch och något af djupsinnig grubblare,
som verkade oemotståndligt komiskt. Allt, ända
till de kantiga rörelsernas slängande nonchalans,
bildade en skarp kontrast till den klotrunda,
rullande lilla systern.
Asti höll inne med sin fråga, för att se
hvad det var hon läste.
Äh — det var visst igen en af de där ro-
manerna, som hon aldrig ville visa åt henne.
En gång hade hon kommit öfver en, som såg
rysligt rolig ut, men den hade Siggan strax
tagit ifrån henne och sagt, att småflickor kunde
hålla sig till Aleott och »Stora, vida världen».
Hon betogs af en sådan kittlande nyfikenhet.
Om hon bara kunnat se, hvad det var!
Men då såg Siggan upp, och hennes bleka
kinder blefvo blossande röda.
»Eld i spiseln, säger du? Åh, de barnen!
Gå i frid och lek med dina dockor ett par
timmar ännu.»
Och Siggan böjde sig ned och ritade upp
några för Asti obegripliga krumelurer på ett
papper.
Men när Asti rullat bort, tog hon igen fram
boken under en hög skrifpapper.
Hon måste nödvändigt ha reda på, om det
skulle sättas mjöl till äggröran. Och nu höll
hon på att studera »Småflickornas kokbok»,
som hon i sin flydda barndom brukat använda
till dock-kalasen.
Men det hade blifvit en ryslig skandal, om
den historien blifvit känd. Den hade hon nog
fått höra om af pappa i evigheters evighet.
Hvar kvarts timme kom Asti sedan regel-
bundet vaggande genom salen.
»Tror du inte, att det nu är tid, Siggan?»
Slutligen steg Siggan upp från skrifstolen
och sträckte på sin krokiga rygg.
»Är du då så rysligt hungrig, stackare?»
»Jag? Nej!» Asti blef pionröd af indig-
nation. »Men Per och småflickorna» —
Siggan log ironiskt. Jo, det var godt att
skylla på Per och småflickorna.
Siggan kände sig retlig. Hon hade ej fått
reda på någon äggröra i småflickornas kokbok.
Det bladet måste blifvit utrifvet. Och stora
kokboken var spårlöst försvunnen.
I köket hade Asti redan slagit upp båda skif-
vorna på det stora fällbordet och släpat fram
kastruller och stekpannor och spilkummar och
slefvar. Hon var så otålig att få börja, ty
det var något så spännande nytt.
Och snart voro de båda unga damerna i full
verksamhet med sina middagstillrustningar.
Siggan stod vid spiseln och rörde om sin
smet, så att vispstjälkarne flögo omkring. På
hvardera kinden brann en skarpt begränsad,
bjärt rodnad.
Hvad smeten såg misstänkt tunn ut! Aldrig
i tiden kunde det bli någon äggröra af. Det
var visst mjölet, som fattades. Huru skulle hon
kunna uthärda nederlaget, om det ingenting
skulle bli utaf.
Beslutsamt knep hon ihop läpparne. Med
mammas blårandiga hushållsförkläde lyfte hon
pannan från elden och slog smeten tillbaka
i spilkummen.
»Är du färdig redan?» frågade Asti oroligt
och afundsjukt.
»Nej, men jag har ändrat mig», kom det
kort, med en ansträngd röst, som hon försökte
göra likgiltig. »Jag lagar inte heller äggröra.»
»Hvad lagar du då?»
»Plättar.»
»Åh!»
Men Asti hann inte mycket förundra sig
öfver systerns förändrade beslut. Ty hon var
på allvar orolig för sin gröt, som inte på nå-
got vilkor ville börja koka.
Siggan var så nervös, att hennes händer dar-
rade, när hon stod och blandade i mjöl.
Klockan var redan 3, och klockan 4 skulle
hon ha sin matematiklektion.
Och nu höll den olycksaliga elden till på
köpet på att slockna. Och all ved, som fanns
inne, hade hon redan brännt upp, och lilla Lena
hade hon skickat ut på ett ärende.
Mea och Tea kommo inrultande och släpade
mellan sig en stor trägren med två utstående
kvistar. På ändan hade de bundit en trasa,
som skulle föreställa en duk.
Mea drog den energiskt från den ena utstå-
ende kvisten.
»Syndabocken inte varit snäll. Syndabocken
får stå i skamvrån».
Och så ställde hon sig själf framför den och
lyfte upp sitt runda, lilla pekfinger.
»Syndabocken inte komma bort!»
»Tea, hemta hit den där käppen», ropade
Siggan.
»Hvilken käpp?» frågade Tea med fingret
i munnen.
»Den där, som står i vrån begriper du väl.»
»Syndabocken», ropade Mea och Tea på
samma gång. Och tonfallet tolkade en hel värld
af häpnad och förtrytelse. Deras älskade syn-
dabock kallade hon helt simpelt en käpp.
»Hör du inte, Tea?»
Men Tea ställde sig trotsigt i försvarsposition,
beredd att till det yttersta kämpa för sin skatt.
Siggan sprang fram, tog Tea i armen och
kastade henne undan med en liten släng.
Och så tog hon ett omildt tag i syndaboc-
kens ena arm, slet af den duken, bröt den i
tu och kastade den i elden.
Mea stod först mållös af häpnad. Därpå
brast hon ut i ett indiantjut och kastade sig
raklång på golfvet.
Deras syndabock! Deras älskade syndabock!
Men Tea sprang fram, eldröd af vrede. Med
sina små händer fattade hon tag i Siggans kjol
och skakade den i vanmäktigt raseri.
»Siggan stygg, Siggan stygg», skrek hon af
full hals.
»Om inte Tea är tyst, så — — —»
Hon tog henne omildt i armen, drog den
tjiitande Mea upp från golfvet och stängde in
dem i barnkammaren.
Inte brukade hon vara stygg mot småflic-
korna i vanliga fall. Men i dag var det rik-
tigt nervretande, så som allting gick emot.
»Jag är så hungrig, Siggan, kom Per och
klagade halfgråtande. Inte får man väl middag
förr än i natt nu, när mamma är borta.»
Han hade passat på att smyga sig in i skaf-
feriet och hade fått ansikte och händer ner-
smetade med hallonsylt.
»Småpojkar ska’ inte vara näsvisa», snäste
Siggan och kastade åt honom en brödbit, som
om hon kastat ett ben åt hunden.
Så tiden gick! Aldrig hade hon kunnat tro,
att det skulle ta så lång tid att koka mat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
