Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 32. 7 augusti 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1891 ! DU N 255
ja, ofta blott upprätthållas genom konstlade me-
del, liksom en svag person som endast kan
lefva med tillhjälp af morfin och andra tvif-
velaktiga styrkemedel.
Ja, till och med under det »vänskapen» är
som bäst, pågår ofta en stilla och ihållande
strid mellan sådana vänskapliga familjer, som
tillfället har kastat i armarne på hvarandra.
Jag är säker på, att mycken ofred, många
brytningar mellan människor kunde undgås, om
de blott icke ville göra alla sina bekanta till
sina vänner.
Det är en mycket allmän åsikt hos de fle-
sta människor, att när man icke är »vänner»
är man »ovänner», och däri ligger det stora
misstaget. Ovän skall man helst icke vara
med någon. Dem, som behandla en som ovän,
skall man undvika och själf så vidt möjligt
är undgå anledningen till att göra folk till
sina ovänner.
En sak är att tänka och tala vänligt om
människor, att gärna vilja hjälpa och tjäna dem,
om man kan, och en helt annan sak är att
ha dem till sina vänner. Man skyller hvem
som helst, som man möter, om ock endast fem
minuter på en järnväg, all höflighet och bered-
villighet, — men att taga någon till sin vän
är något helt annat. Det skulle visa sig, hur
mycket lättare umgänget mellan människor blefve,
om man litet oftare och litet rikligare
komme andra till mötes med ett vänligt sinnelag
och litet försiktigare inginge vänskapsförbin-
delser.
Det första vilkoret för vänskap är ömsesi-
dig sympati, och jag tror, att en verklig, öm-
sesidig sympati är en sällsynt sak. Det finns
personer, som kunna besitta alla möjliga goda
egenskaper, om hvilka man tror och vet allt
möjligt godt, och hvilka dock alldeles icke äro
en sympatiska.
Sympatien är en hemlighetsfull sak. Den
kan icke förklaras, fastän jag är öfvertygad
om, att den är lika djupt rotfästad i oförän-
derliga naturlagar som alla starka instinkter.
Sympatien är lika omöjlig att förklara som att
förklara, hvarför en person föredrar en blom-
mas vällukt och en annan person absolut tycker
bättre om en annan.
Jag har hört personer gräla riktigt passio-
neradt om, huruvida liljekonvaljer eller violer
dofta bäst, och jag har sett människor bli för-
närmade öfver, att jag tycker om jasminlukt.
Denna innersta personlighet hos en blomma,
som ger sig uttryck i dess vällukt, har något
motsvarande i människors väsen. Det är en
sammansättning af en hel mängd ting, så kom-
binerade och så luftiga, att man omöjligt kan
förklara dem, som skapar detta offattliga, som
kallas sympati.
Hur kan det annars komma sig, att ett vac-
kert ansikte med ett godt uttryck kan lemna
en alldeles oberörd, under det plötsligt något
i ett fult ansikte alldeles kan förtjusa en.
Men det är ieke blott ansiktsuttrycket. Det
är otaliga småsaker i hela fenomenet, som väc-
ker sympati. En enda liten gest, ett tonfall
i rösten kan på en gång ställa en männi-
ska i ett nytt ljus. Och om alla dessa små,
synbarliga obetydligheter väcka min sympati
mer och mer börjar jag tro, att denna männi-
ska och jag kunna bli vänner.
Kärleken är ju något oförklarligt. »Hvarför
just hon? eller han?» fråga vi så ofta vid an-
dras val.
Vänskapen har också Dågot oförklarligt till
grund. Naturens sympati är något oförklarligt,
men därför icke mindre sannt och verkligt än
naturens öfriga hemligheter.
Jag har sagt det många gånger förr, men
jag säger det ännu en gång, att sympatien vi-
sar sig däri, att den person, för hvilken man
hyser sympati, icke stöter en med sina fel.
Vi ha alla fel, men det beror på hvilka fel
man kan härda ut att se, och hvilka man icke
kan stå ut med.
En hvar af oss har en stark afsky för vissa
fel och svagheter, — om man kan säga en
»stark svaghet» för vissa behagliga egenskaper.
Det finnes vissa brister, som man icke
kan undvara, vissa andra, som man knappt
märker.
Ju mindre en människa har det slags fel,
som stöter mig, dess mer har jag sympati för
hennes person och natur.
De naturliga instinkterna äro alltid de san-
naste, och därför tror jag mera pä denna oför-
klarliga sympati för en människas natur än på
mitt förstånds förklarliga beundran för en män-
niskas karaktär.
Ty värr äro människornas natur och karak-
tär två högst olika saker. Deras natur har
Gud gifvit dem, karaktären ha de gifvit
sig själfva, och som bekant äro de ting Gud
har skapat bättre än de, som människorna
fabricera. Därför tror jag också, att en män-
niskas natur är hvad som gör starkast intryck
på en. Det är det ursprungliga, meningen med
dem, de löftesrika möjligheterna, hvilka de
själfva ofta ha användt och missbrukat på ett
både lättsinnigt och tarfligt sätt.
De människor, som äro en sympatiska,
kunna ofta öfverraska en med stora och smärt-
samma fel i sin karaktär, fastän deras små
fel icke stöta en. Under lång tid hade
människor den föreställningen, att genien icke
skulle dömas som andra människor, ja, det
ansågs nästan som ett ytterligare tecken på
deras genialitet att de hade stora felsteg och
synder på sitt samvete.
Lyckligtvis har åsikten härom blifvit en an-
nan. Genierna äro de starka, de af naturen
starkt utrustade människorna, och orsaken till
att man kan tolerera dem, ja, hålla af dem och
älska dem trots alla deras fel är just den att
deras egen dåliga användning af sin natur
icke har kunnat l\elt och hållet tillintetgöra
själfva denna naturs kraft och skönhet. Det
är det urspungliga, icke det förderfvade i dem
som vi hålla af, och ingen skall kunna säga,
hur mycket härligare all deras begåfning skulle
ha utvecklat sig, om de själfva hade uppfost-
rat sin karaktär i jämnhöjd med den natur,
som de fiogo för intet. Denna tro, att en
rikt begåfvad människa har tillåtelse att göra
hvad hon vill, förde en tid därhän, att de
mindre eller icke begåfvade endast eftergjorde
geniernas fel — deras geni kunde de ju icke
göra efter — och hoppades att sålunda komma
baklänges in i något af den gloria, som om-
strålade de utvalde.
(Forts.)
Något om dagböcker.
allmänhet taget är det väl den kvinliga
ungdomen, som intresserar sig för dag-
böcker, och det är hufvudsakligen för denna,
som efterföljande rader äro ämnade.
Det är icke rådligt att allt för tidigt börja
med att föra dagbok, ja, det kan frågas, om
det ens är nyttigt. Dagarne gå, den ena lik
den andra. Hvad skall man skrifva? Man
antecknar besök, promenader, bref o. s. v.,
men allt detta tar så föga rum och är följande
dag så ointressant att alltsammans blir tråkigt.
Då och då försöker man sig på en naturskild-
ring. Men man måste ega ett rätt stort poe-
tiskt sinne och blick för naturen för att kunna
åstadkomma något verkligt.
Så kommer den dag, då man åt dagboken
anförtror sina hemligaste tankar och känslor.
Här ligger den faran nära, att man hängifver
sig åt osund sentimentalitet och bedrägligt svär-
meri. Det ögonblickliga intrycket förefaller
så nytt, så stort och öfverväldigande, att de
storartade fraserna ej räcka till; man plågar sig
med svuhtiga uttryck, sätter tankestreck, ut-
ropstecken och punkter i stor mängd och till-
sluter omsider boken utan någon lättnad.
Atta dagar senare skrattar man åt den
barnsliga öfverdriften, blyges inför sig själf
och ser snedt på dagboken en tid samt lefver
i ängslan öfver, att någon skall få se dess in-
nehåll.
Att bikta i en dagbok är en betänklig sak.
Det egna jagets förtjänster komma så lätt att
träda i förgrunden, ty det fordras en rätt god
dosis själfkritik och frihet från egenkärlek för
att skriftligen bekänna hvad vi i öfverilning
eller dåligt humör felat — och att urskilja
hvad skuld vi själfva ha i det eller det, som
varit ledsamt.
Unga flickor, som icke så mycket äro fallna
för känslosam svulstighet och obetänksam ytlig-
het, fela lätt åt ett annat håll. De befatta
sig mer än tillbörligt är med obetydliga hvar-
dagssaker. De berätta hvarje fel hos sina vän-
ninnor eller vänner mycket utförligt och med
den nödvändiga utsmyckningen samt tillfoga
egna reflexioner öfver saken. Men en sådan
dagbok blir dem senare till ingen glädje, när
de vid mognare år märka, hur oförnuftiga de
varit.
Ja, en dagbok är ingen lätt sak, men den
kan vara en trogen vän och angenäm följesla-
gare. Därtill äro emellertid följande saker
nödvändiga :
1) UppteekDa kort och klart händelserna
inom din familj, ifall de äro minnesvärda, men
akta dig att tillfoga din egen kritik, ty din
ungdom berättigar dig icke till att fälla någon
dom och du behöfver icke sedan rodna öfver
dina misstag.
2) Om något inom din umgängeskrets före-
faller beröm- eller tadelvärdt, så uppteckna det
icke genast som beröm eller tadel, utan tänk
än en gång öfver bevekelsegrunden till den
eller den handlingen.
3) Nedskrif de tankar, som under dagens
lopp komma öfver religionen, naturens skön-
het, människolifvets värde eller dagens plikter.
Sådana tankar äro själens och hjärtats för-
sta bildningsmedel, och till och msd misstagen
angifva här ett framåtskridande, emedan de
småningom rättas och föra närmare kunskapen.
4) Akta dig för att skrifva i upprörd sin-
nesstämning och åt din bok öfverlemna ögon-
blickets häftiga intryck. De skola alltid för-
blifva en skugga, som bedröfvar dig, när du
återfått lugnet.
5) Skrif endast, om du har något att skrifva,
och plåga dig icke med att finna ämnen för
din bok, endast därför att det är en dagbok.
På resor och främmande platser vinner du
snart igen, hvad du hemma förståndigt under-
låter.
Förd efter sådana grundsatser blir din dag-
bok en verklig bild af ditt lif, utan öfverdrif-
ven utsmyckning, en trogen bild af de flydda
dagarne och ett angenämt minne för fram-
tiden.
G. Å.
Mr-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
