Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 45. 6 november 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1891 IDUN 357
kort aftonbön med psalmsång, hvarefter gummorna
åter sätta sig upp i vagnen och åka till sitt hem —
fattighuset.
* *
Vore det ej önskligt att litet mera intresse, per-
sonligt intresse för fattighusen, hystes äfven i Sverige
af dem, som ega tid och förmåga därtill? Det kan
ske med så enkla medel; litet tillsyn, litet vänligt
samtal, läsandet af en lämplig bok — det kostar så
ofantligt litet, men gör så godt och ger så mycken
glädje 1
Många kunna göra det, och om nu några kände
sig manade därtill, skulle ingen vara gladare — näst
»fattighjonen» — än
Anna Fleetwood-Derby.
-àïà
Indlskreta frågor.
S
i människor göra oss ofta i vårt umgänge
med vår nästa skyldiga till små takt-
lösheter, livilka, utan att vara afsiktliga, kunna
förorsaka ganska smärtsamma sår. Det är,
gudbevars, ej vår mening att såra någon alls,
det händer till oeh med, att vi äro alldeles
öfvertygade om, det vi genom ett muntligt in-
gripande i vår nästas enskilda angelägenheter
visa honom ett kärleksfullt intresse, för hvil-
ket han eller hon bör vara högst tacksam.
Jag syftar på alla dessa närgångna frågor,
som stundligen så tanklöst kastas fram, som
icke sky något område, icke hafva medlidande
med några själens tysta kval och som hänsyns-
löst pocka på svar. Det är möjligt, att svaret
utehlifver, men frågan eller frågorna hafva dock
lyckats att verka på samma sätt som ett
skarpt, frätande gift eller som en stöt med
en finspetsig stukatklinga. En dylik indiskret
fråga är tillräcklig att hos den, till hvilken
den riktas, utsläcka munnens leende oeh sänka
en slöja öfver ögonens glans; det behöfs ej
mera för att väcka för stunden slumrande
smärtor eller bekymmer till, lif och det går
kanske icke så lätt att åter få dem vaggade
till ro.
Skulle den lättsinnige frågaren forska i sitt
eget hjärta, månne han skulle finna människo-
kärlek och sinnesömhet vara grunden till hans
intresse för nästan och hennes angelägenheter?
Åhnej, det händer icke så ofta. Någon all-
varlig orsak finnes icke alls. Det är blott den
tanklösa nyfikenheten, begäret att prata och
den dumma inbillningen, att den, med hvilken
man för ögonblicket sällskapar, skall känna sig
både smickrad och rörd af att för en halft
främmande individ fä bikta sin inre värld.
Den ringaste grad af’ finkänsllighet borde dock
säga, att man med dylika närgångna frågor
söker våldgästa i en annans själ. Man be-
gagnar ej dyrk för att träda in genom en stängd
dörr, man väntar, till dess att den öppnas in-
ifrån.
Denna brist på finkänsllighet är ett lyte, som
vidlåder såväl det kvinliga som manliga släktet,
men det torde väl knappast kunna förnekas,
att det bjärtast framträder hos det kvinliga.
Det är kvinnans stora behof att meddela sig,
som ofta drager de indiskreta frågorna med
sig i släptåg, och i sin ifver märker hon icke,
att hon är inne på »fridlyst område». Hon
tycker ej om en stängd dörr eller ett nedfäldt
draperi, om hon där bakom anar en hemlig-
het, och en annan människas frampressade suck
eller slutna tystnad väcka ögonblickligen hen-
nes hela intresse, som gifver sig uttryck i ett:
» Hvarför» ?
Nu finns det verkligen godt om stackars
människobarn på denna planet, hvilkas lif ej
C. w.
är en beständig dans på rosor, och för hvilka
det »soliga, lifgifvande hoppet» ibland ter sig
lik en riktigt gråduskig höstdag med surmulna,
afmejade träd, mellan hvilka bladen fladdra
kring, icke olika vissnade förhoppningar; och
det kan hända, att dylika människor ej äro
så muntra af sig och icke heller så meddel-
samma. Det är dä frågorna måste fram — sak
samma huru ömtåligt ämnet än är, vare sig
det gäller det äktenskapliga lifvet, ett uppsla-
get parti, en långvarig förlofning eller de sor-
ger, som alstras af kampen för tillvaron, eko-
nomiskt betryck oeh ruin ■— den fina dolken
sonderar såren allt djupare och djupare, det
rycker i offrets bjärtnerver, men hvad gör det.
Det är ju blott af »varmt intresse» man frå-
gar, och man är öfvertygad om, att ett då och
då medlidsamt, på lämpligt ställe inpassadt:
»Stackars ni!» eller »Så synd det är om dig!»
skall utgöra ett läkande plåster på såret.
Hur ljuft vore det ej att få vara i fred med
sina sorger — äfven de äro heliga. Det kän-
nes godt att anförtro en smärta åt den verk-
lige vännen, det kännes som ett friskt, sval-
kande regn att få gråta ut vid ett trofast
hröst, i hvars djup sorger och hemligheter för-
varas under ärans och kärlekens säkra lås;
men den lidande känner sig söndersliten och
sargad, då den taktlösa nyfikenheten profant
våldgästar och lik en detektiv spejar i hans
hjärta.
Man vill ej exponera det enskilda lifvets an-
gelägenheter inför den förstkommande, som be-
gagnar sig af »väninnas», »väns» eller »be-
kants » rang, heder och värdighet, för att, sedan
hon eller han tillstulit sig nyckeln till en själs-
smärta, kanhända skynda om gathörnet till en
annan bekant att utarbeta kommentarierna till
»hela historien» under sentimentala »ack!»
och »o!» Mellan frågvisheten, skvallret och
förtalet är gränsen ytterst hårfin, och obemärkt-
hetens lugn, den vida slöja, hvari sorgen och
bekymret så gärna insvepa sitt böjda hufvud,
blir bortryckt af allt annat än mjuka, kärleks-
fulla händer.
Fråga därför icke, så undviker man att
såra. Förtroenden gifvas, men få icke till-
tvingas, och blott dm har rättighet att gripa
in i andras sorger, som har vilja och förmåga
att gå en kärleksrik försyns ärende att hjälpa
och styrka och hela, där sådant är möjligt.
Medlidandet är en hjärtats dygd, men den får
aldrig vara påträngande. Tryck sorgens hand;
»hvad därutöfver är,» säger Hamlet, »är tystnad.t/
Må vi därför, hvar och en, i vårt umgän-
geslif vakta oss för »indiskreta frågor»,. Flyk-
tigt tänkt, synes det litet; stortj sedt, gäller
det ett blad i människokärlekens bok: Såra icke.
Den verkliga själsadeln gör det icke heller.
Adolf Hellander.
Några fruntimmersminnen.
Upptecknade
af
En gammal pennfäktare.
II.
Konst oeh natur.
3
^1en tidigt moderlösa Emelie hade af sin
gf ömme far, som var en högre ämbets-
> man, hvilken väl hade goda inkom-
ster, men äfven stora utgifter, ty han måste
lefva efter sitt stånd och »representera», er-
hållit en mycket god uppfostran. I synner-
het hade det lagts an på utvecklingen af
hennes estetiska sinne. Och dä kunskapen i
lefvande språk är pä sitt sätt nyckeln till de
flesta af de skatter af njutning, som världens
stora och små skapande sköna andar erbjuda
genom sina verk, sä hade Emelie äfven un-
dervisats i de tre, fyra lefvande språk, som
det tillhör en dam af värld att känna till.
Men hon hade ej stannat vid själfva språk-
bildningen som sådan. Den hade för henne
verkligen varit nyckeln, genom hvilken hon
kom in i de stora världsandarnes Eriksgemak.
Här gjorde hon särskildt bekantskap med
Shakspeares och andra diktares literärt stora
kvinnogestalter. Det var dock i synnerhet
med den britiske bardens, hon införlifvade
sig, och det så att hon ville vara både Julia
och Ofelia, både kärlekens fröjd och lidande,
förkroppsligade i dessa bägge gestalter.
Fadern, som jämte sitt afhållna parti på
sällskapet eller klubben hade nöje i att följa
sin dotter på teatern, såg gärna hennes esteti-
sering, ty, menade han, det finns ingenting
så tråkigt i sällskapslifvet som kvinnor, hvil-
ka ingenting känna eller tänka af högre art
och därför ej heller kunna säga något af in-
tresse, något som ligger öfver hvardaglighe-
ternas nivå.
Men en dag, efter en finare middag med
svårsmälta maträtter, upphetsande viner och
tvärdrag, fick den ansedde fadern ett slag-
anfall, som gjorde honom lam och tankeslö.
På grund af sin aktade höga ställning fick
han, fast oförmögen att vidare sköta ämbe-
tet, tjänstledighet från detta med bibehållande
af lönen; men han måste däremot lemna en
del enskilda uppdrag, af hvilka han haft
sina bästa inkomster.
Och då han hade betydande »omsättningar»
att verkställa i banker och kassor, där lian
lånat för den narraktiga plikten att repre-
sentera och plikten att honorera sina ung-
domsskulder, räckte lönen knappast till för
dessa operationer. Följden var den, att det
nästan var knalt om brödet och sofveln i
den nu lame ämbetsmannens fordom så yppiga
hem, där nu Emelie måste bära bördan. Det
gällde ock att vända på styfvern och sköta
litet af hvarje, ty man hade ej råd att hålla
mer än en tjänarinna, och hon hade efter
redan då gällande sed väl reda på gränsen
för sina skyldigheter, men icke så alldeles
för sina fordringar.
Emelies estetiska sinne led förfärligt, men
det skulle varit ännu värre, om hon icke här-
vid kommit in i ett slags drömlif, som gjorde,
att allt det yttre blef något blott mekaniskt,
hvari kroppen visserligen deltog, men liksom
mera drifven af instinkt än af inneboende
vilja och karaktärsriktning. Detta drömlif
var de sceniska gestalternas, med hvilka hon
andligen införlifvat sig, och då hon nu ej
hade råd eller tid att gå på teatern, utom
en och annan gång då hon inbjöds af släk-
tingar, gjorde hon själfva det kringvarande
till ett slags teater, där hon, medan fadern
sof eller låg tankeslö, utförde sina dramatiska
hjältinneroller, hvilkas antal alltmera ökades,
i det hon börjat svärma äfven för den mo-
derna nordiska dramatikens kvinnogestalter.
Härmedels vaknade och växte hos henne
äfven mer och mer begäret att blifva själf-
ständig, oberoende, en själfverksam medlem
af det mänskliga samfundet. Och då hela
hennes inre lif varit riktadt åt teatern, be-
slöt hon att ingå vid denna. Hon visste
med sig, att hon var vacker, hade en bril-
jant teaterfigur samt en mjuk och behaglig
stämma, hvilken hon för sig själf utbildade
1 STOCKHOLM,
/ 17 Norrlandsgatan 17.
SCHUMACHER f För Sveriges Spisbröd | Cakes o. Biscuits
Kmt-I. Hoflevcr’mtür. ) Husmödrar! försändes öfver bêla riket.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
