Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 45. 6 november 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
358 IDUN 1891
i alla modulatiouer. Åh, man skulle fä se,
Sverige skulle fä sin Rachel, sin Ristori.
Hon skulle bli något förmer än Emelie Hög-
qvist, den läDga, skrangliga figuren med det
lilla hufvudet, som mera därade med sitt le-
ende och sina toaletter, möjliggjorda genom
frikostig, furstlig hand, än genom verklig
tragik. Någon hade visserligen sagt, att hos
Emelie Högqvist var det ett älskligt, okonst-
ladt väsen, ett utomordentligt naturligt behag
och den äkta konstnärsnaturen, som grep och
tjusade; men detta var ej tillräckligt. Det
är ej nog med att tjusa, menade vår Emelie,
man skall uppskaka, väcka ett sargadt med-
lidande, och om naturen, äfven i den mo-
derna tragiken, ej räcker till för de djupa
psykiska utredningar, som utmärka den, sä
måste konsten användas och tillgripas.
Sä invecklade sig den unga flickan i ett
hölje af konst och onatur, hvilket än mera in-
verkade på hennes drömlif och gaf en viss
nervositet åt hennes karaktär.
En dag fick fadern ett nytt slagaafall med
stark utgjutning i hjärnan, och läkarne för-
klarade slutet vara nära. Den unga flickan
mottog nästan endast halfmedvetet denna un-
derrättelse. Och då fadern, utan att hafva
kunnat vidare meddela sig med henne, drog
sin sista suck, grät hon visserligen, men hon
erfor ej den djupa smärtan af, att någon
sträng gick sönder i hjärtroten. Så var det
verkliga lifvet för henne blott ett skenlif, en-
dast i drömmen lefde hon.
Då hennes närmaste släktingar, bland dem
hennes farbror som förmyndare, en större
godsegare, några dagar efter begrafningen
sporde Emelie, hnru hon tänkte sig det för
framtiden, ljöd hennes bestämda svar, att
hon skulle gå in vid teatern. Man sträfvade
emot. Ingen i familjen hade förut valt det
yrket, mot hvilket vissa fördomar rådde, de
kunde vara oberättigade och ogiltiga, men de
funnos dock, och det var ej bra för en flicka
af familj. Hon var dock obeveklig. Hon
hade fått sin uppgift här i världen, det visste
hon, och hon skulle gifva ära åt sin familjs
namn, det kände hon för visst. Och det var
ju för öfrigt hennes egen sak, det gällde,
öfver den borde hon ock själf få råda.
Nå, hon fick hållas, och farbrodern gaf
henne penningar till att taga den första un-
dervisningen i plastik och deklamation. Lä-
rarne prisade hennes anlag och menade, att
det kunde göras något af henne; hon hade
»gnistan», men särskildt den figur, genom
hvilken gnistan skulle tända eld i mången
åskådares hjärta, då den adlats af plastiken.
Och en tid fick Emelie anställning vid en
teater, där man gaf litet af hvarje, tragedier
och komedier, skådespel och lustspel, dramer
och farser om hvartannat.
Men Emelie gick i den högre stilen, det
var blott de stora skapelserna, som anstodo
henne, och då direktören likväl gaf henne en
och annan roll af icke tragisk art, brydde
hon sig ej om att arbeta sig in i den och
dana sitt eget material efter rollens karaktär,
utan hon påtryckte den prägeln af sitt eget
konstlade lif. Kritiken fann henne hafva
mindre vanliga anlag för scenen, men beskyll-
de henne för onatur och tråkighet vid
flere tillfällen. Då teaterdirektören fäste hen-
nes uppmärksamhet därpå, gjorde hon blott
en axelryckning, som om hon velat säga, att
det förstodo de där tidningsherrarne sig icke
riktigt på. De kunde ju ej känna som hon.
På detta sätt fastnade Emelie alltmera i
manér, och hon lade tragik i allt, äfven om
rolleu kräfde käckhet, direkt lifskraft i sval-
lande handlingsbrus, och därigenom blefvo
hennes sceniska skapelser ett slags oting, nå-
got hybridiskt.
En tidningsredaktör hade en dag bedt mig
tillfälligtvis recensera ett stycke, hvari Emelie
till följd af sin skönhet, sin goda plastik och sin
vackra deklamationsförmåga skulle utföra huf-
vudrollen. Det var trots alla hennes bemö-
danden att åstadkomma något riktigt storar-
tadt en genom onaturen ytterst klen produkt,
som ej heller af publiken applåderades, fast-
än balscenen i sista akten tillät henne en
dräkt, som framhöll hela den yppiga harmo-
nien i hennes gestalt.
Jag tog i följande dagens kritik bladet
från munnen och sade, att den unga konst-
närinnan skulle gå under i onatur, att fram-
ställningen var genom den under kritikens
mått etc. Jag uppmanade henne att i tid
vända om, ifall hon ej ville snart försvinna
i den stora gemensamma grafven för alla de
tusental på scenen misslyckade varelser, som
af något gjort intet. Korteligen, jag gisslade
henne af all makt, slutande därmed, att jag
ej skulle gjort mig det besväret, om den
unga skådespelerskan ieke haft »gnistan»,
anlag som borde tagas vara på och ej för-
störas af ensidig, oriktig uppfattning om kon-
sten och dess kraf.
Aldrig förr hade hon så strängt behand-
lats, aldrig förr så hudflängts. Den gången
träffade också den andliga spöslitningen, så
att den stackars delinkventen grät af smärta.
Hon besökte mig, ställde först till en stor
scen i den larmoyanta genren, antog att
jag dömt på grund af andra skäl än kon-
stens o. s. v. Jag gitte i början ej att svara
henne, men därpå utvecklade jag mina skäl,
hvilka i korthet gingo ut därpå, att den
sceniska konstnären främst hade till uppgift
att så mycket som möjligt offra sig själf för
att uppgå i den karaktär, som skulle fram-
ställas. Det hade hon ej gjort. Karaktären
kräfde käckhet och lifsglädje, och hon hade
gjort den surmulen, som om den bure på en
inre sönderslitning, hvilken gjorde, att de
glada momenten blefvo i framställningen osan-
na, onaturliga och i följd däraf tråkiga, hvaraf
återigen hela stycket led. Jag tilläde, att
jag nästan befarade, att det var med den
unga damen själf på samma sätt.
(Ports.)
Kinesiska tänkespråk.
Människan lefver ej hundra år oeh plågar
sig med tusen års sorger.
Af vägens längd känner man hästens styrka,
och af tidens längd känner man människans
hjärta.
När hemmet råkar i torftighet, lär man
känna den gode sonen; när riket råkar i oro,
lär man känna den trogne undersåten.
När man kommit till ett brant ställe, är det
för sent att gripa till betslet för att hålla
hästen tillbaka.
Sedan båten kommit ut på den stora flo-
den Kiang, är det ej mera tid att företaga
dess erforderliga lagning.
När ni betalar er skuld, så tänk på den
tid, då ni var nödsakad att låna penningar!
Har ni blifvit rik, kom då i håg den tid, då
ni var fattig, men har ni blifvit fattig, så
tänk ej mera på den tid, då ni var rik!
Husmoderlig almanack.
November.
November borde med större skäl än oktober kal
las för slaktmånad — ty en klok husmoder dröjer
nog med slakten tills vintern nalkas; eljes har hon
ingen säkerhet för, att hennes möda blir belö-
nad, d. v. s. att korf och slaktkött stå sig nog
länge.
Förberedelserna till slakt — äfven om därmed
endast menas att köpa upp kött, fläsk och räntor
till insaltning och korfgörning — äro rätt många,
men alldeles nödvändiga, om arbetet skall kunna
utan afbrott fortgå, när det gäller. Skrockfulla mat-
mödrar laga så, att slakten sker i ny och ej i nedan
(likasom de baka äfven då, emedan brödet jäser lät-
tare och håller sig längre än eljes). Några dagar
förut synas alla träbyttor och bönas med enris. En
tillräcklig kvantitet med kryddor (hvit-, stark- och
kryddpeppar, kryddnejlikor, ingefära, koriander, mu-
skotblomma, salpeter etc.) stötas ; korfnät bindas, i
hvilka de tjockaste medvurstarne sedan upphängas
i rök ; korfstickor skäras ; allt segelgarn, som skall
användas, förvälles förut och torkas sedan ; alla kru-
kor till ister, sylta o. d. rengöras och ställas till
hands. Måste man företaga korfstoppningen i köket,
så borttager man alla mattor och beströr golfvet med
fin sand. YTäggarne skyddas, där stänkning kan för-
utses, genom tidningspapper ; köttknifvarne slipas ;
stora skifvor och hackbräden framsättas.
Potatis till bräckkorf ( = studentkorf, falukorf el-
ler potatiskorf) halfkokas dagen förut, och gryn till
grynkorf förvällas ; men den råa potatisen till den
sämre potatiskorfven skalas blott några timmar, in-
nan man tänker mala den och tillblanda korfsatsen.
När kött och fläsk blifvit isärdeladt, vattlägges
hackmaten, tarmarnas rensning pågår och den frisk-
aste lukt söker man gifva dem genom blötning i
dricka, saltvatten, lösning af öfvermangansyradt kali
eller friskt källvatten, hvari läggas en mängd selleri-
blad. Ister och mellanfläsk till skirning skäres i
täningar och vattlägges. — Andra morgonen kobas
hackmaten och korfköttet till sådana sorter, hvartill
man begagnar kokt fläsk. Fett och ister skiras;
af halskotor, lägg o. d. kokas en sorts ragu, som
genast redes med mjöl, ättika och sirup samt står
sig sedan i flere veckor ; äfven svålrullader kokas nu.
Under tiden skäres det råa köttet och fläsket till
korf samt males flere gånger på köttkvarn. Något
seniga, sämre bitar lägger man genast i ett tråg för
sig till den ofvannämnda råa potatiskorfven. Alla
fläsktärningarna skäras jämte talgen, där man bru-
kar ha sådan i köttkorf. Den kokta potatisen rif-
ves, och om man hinner, väger man på kvällen alla
satser i ordning. Dagen därpå börjar man tidigt
med blandningen och arbetandet af korfsmetarne
(mjölken till kött- och bräckkorf bör vara uppkokt
förut och kallnad) och stoppar korfvarne, helst med
korfstoppningsmaskin, som underlättar arbetet be-
tydligt. En sådan kostar endast 6 kronor och re-
kommenderas af erfarenhet; endast till hackkorfven
kan man ej begagna sig af maskinen, emedan denna
korf bör stoppas varm i tarmarne; och medan en
person värmer en liten portion i sänder, stoppar en
annan för hand. Till att »binda» korfvarne höra
ganska mycken vana och skicklighet — ty för hårdt
eller för löst kan skämma allt. Gryn, lefver och
hackborf förvällas samma dag och utläggas därefter
på halm.
När så allt korfarbete är öfverstökadt, skrider man
den fjärde dagen till insaltningen af skinkor, fläsk-
sidor, saltbött m. m. samt ställer méd surstekarne.
Har man köpt ett grishufvud, så lagas af ena hälf-
ten (tillsammans med kalfkött) pressylta, den andra
halfvan förvandlas till rullsylta, i hvilket fall alla ben
frånlösas ; eller ock saltar och röker man det. — Om
husmodern för bok öfver slakt-resultatet, har hon en
god ledning däraf till ett annat år; i alla händelser
kan det vara både roligt och nyttigt för henne att
jämföra, beräkna kostnaden m. m. (Om svinslakt på
landet hänvisas till Theas uppgifter i Hjälpredan
sidan 176) * Där gåsslakt bedrifves i större skala,
söker man förvara en del genom inkokning i ättika
samt genom rökning af gåsbröst. ■— Att koka såpa
och stöpa ljus förefaller mumera endast i landthus-
håll. Där god färsk sill kan fås, inlägger husmodern
kaggar med kryddsill. Förråden i källaren synas
flitigt och skyddas för frost. I trädgården sår man
några spenatsängar, af hvilka man kan vänta sig en
tidig skörd nästa vår.
Stenia.
* Det ofvanstående gäller för sådana hem, där hus-
modern är med från början till slut och reder sig
utan främmande bjälp, utom vid korfstoppningen,
där 3 personer samtidigt sysselsättas.
A. 2L.AMBSH.C-S BLappaffär
44 Vesterlånggatan 44, Stockholm.
Kekommenderar sitt stora och välsorterade lager af moderna Höst- och
Vinter-Dame-Kappor till här pä platsen lägsta pris.
OBS.! Särskildt framhälles mitt stora sortiment af Silkes plyschkappor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
