Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 52 A. Julnummer. 24 december 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1891
I
430
Jag tänker, att några af dem, som hörde
honom, i all tysthet torkade bort en tär. Det
var godt och ljufligt, att någon velat komma
och göra dem glädje. Människors oväntade
godhet har makt att lätta den förhatliga börda,
som trycker den sorgsne och olycklige. De
sägo, att det ännu fanns de, som satte värde
på dem, ännu egde de kvar mänga goda och
glada minnen att fröjda sig åt.
Dä den gamle mannen slutat spela, blickade
han ut öfver trädgården med dess blommor
och trädgrupper.
»Detta är det vackraste jag vet,» sade han.
Det kunde de nog tro. De kunde med
ens förstå, hvad det varit för honom att få
lemna slitet och släpet hemma i sin stuga och
komma dit på de stora festerna. Där hade
han haft lust och glädje omkring sig, såsom
hans hjärta behöfde. Dansande ungdom, ly-
sande blommor, ljus, vin och skämt hade
omgett honom under långa nätter. Där hade
han hört dem, som voro längre komna än
han i musikens härliga konst, spela förunder-
ligt sköna saker på fiol eller piano. Den
gården hade varit hans paradis.
Där hade de gjort honom godt. Därför
kom han nu och spelade för dem, då det
gick dem illa.
Han stannade där hela dagen, och de gjorde
honom hvad glädje de kunde: spelade för ho-
nom och talade med honom om de gamla
tiderna.
När han var gången, förstodo de, hvilket
underbart tecken detta varit. Den gamle
hade nog sett och hört, att det snart skulle
vara slut med deras välde på den gamla
gården. Han hade kommit för att säga far-
väl till de glädjens stunder han njutit där.
De sade det nu högt till hvarann, för första
gången: »Vi måste bort, vi måste sälja.»
Men det var, som om tankens bitterhet var
borta. Det var nog sannt, att de nu ej kunde
motsvara tidens kraf, men de hade dock ej
lefvat ett så dåligt lif. Det var ej alldeles
förspilldt; det hade gifvit ögonblick af lycka
åt en fattig stackare.
Ah, den gamle spelmannen, han hade gjort
många glada! Många lätta fotter hade svingat
efter hans polskor, månget leende brudpar
hade han ledsagat med brudinarschan, men
aldrig hade hans toner haft sådan förmåga
att lyckliggöra, som då han spelade för de
sorgsna människorna på den gamla gården.
Många stora konstnärer finnas, hvilka, kunna
röra människornas hjärtan, och det blef ej
hans lott att räknas som en af dem. Men
hvilken af de store mästarne skulle ej velat
byta bort något litet af sitt världsrykte för
att hafva fått sitta och spela på denna sol-
belysta trappa och skänka bedröfvade sinnen
frihet och ljus?
Selma Lagerlöf.
En gratispresent
af synnerligen högt värde, som hvarje år
kommer alla Iduns prenumeranter till del,
är det rikhaltiga och omvexlande julnumret.
Såsom synes innehåller detta års julnummer
ej mindre än 28 bidrag på vers och prosa af
lika många pennor eller dubbelt så många
som andra de rikhaltigaste i jultidningarnas
långa skara. Därjämte äro i texten inströdda
28 teckningar och vignetter, de flesta af våra
båda mest framstående artister på detta
område, Jenny Nyström och Viktor Andrén.
i D U N
i.
är vår. Blommor och barn
-ilWiTiSF göra täc^a> brokig8- inslag i den
grönskande parkväfnaden kring
Linné, å den åt hans minne helgade prome-
nadplatsen.
Där står en liten parfvel på ostadiga ben.
Han bär en fotsid, gul kragkappa och en
puddingformad, broderad mössa i samma färg.
I ena handen har han en målad bleckhink
och i den andra en träsked, hvilka föremål
likväl ej för tillfället sysselsätta hans tankar.
Det rosiga ansiktets uppspärrade ögon fixera
en annan liten en, som passerar, åtföljande
en tjänstflicka, hvilken med sömnvandraremin
bär en ännu mindre på armen. Den lille,
som går för sig själf, är iklädd en fotsid blå
kappa och i samma färg äfven en pudding-
formad, broderad mössa. Han far i sin tur
syn på den lille gule, och under inflytande
af å ena sidan vanans attraktion till barn-
jungfrun, å andra sidan intressets dragnings-
kraft till den gule, beskrifver han kring denne
en halfcirkel och kommer allt längre ur barn-
flickans spår.
Denna vänder sig instinktlikt om och får
i det samma syn på ett nästan tomt säte i
närheten af den urspårade samt slår sig ned
där med den lilla i knäet. På andra ändan
af sätet sitter en mer till åren kommen, stic-
kande tjänstkvinna, hvars soliditet i dräkten
och öfverlägsna trygghet i minen utvisa, att
hon tjänar hos förnämt folk. Den blick hon
stundom riktar på den gule utvisar äfven,
att hön är dennes besoldade skyddsande. I
anledning af detta förhållande 1er den blås
skyddsande mot henne på ett mera inbjudande
än säkert sätt, hvilket leende besvaras med
en ganska artig, men reserverad rörelse af
ena mungipan, sedan den solidas blick öfver-
farit den ungas fattiga klädsel, och de stanna
på hvar sin sida af sätet med herrskapens
rang lika tydligt som osynligt mellan sig.
Emellertid få småttingarne hållas.
Den blå har tvärstannat i -sin cirkelgång,
i sin tur med utspärrade armar och ben stir-
rande på den gule. Därpå vända båda plöts-
ligt hvarandra ryggen och strutta åt hvar sitt
håll likt två kautschukbollar, som hålla på
att stanna. De stanna också och vända sig
om mot hvarandra, hvarpå den gule struttar
undan, tills båda stanna på en gång och den
blå, nyfiken, men med tecken till stor miss-
tänksamhet, ser sig om. Då han märker, att
den gule står alldeles stilla, får förtroendet
likväl insteg i hans hjärta, och han rullar
fram mot den gule, som i sin tur tar några
steg mot honom till mötes.
Därvid komma de så nära hvarandra, att
de efter en stunds oaflåtligt stirrande kedjas
fast vid hvarandra genom den gules hink,
som den blå fattar tag i, sägande: dä!
Men den gule håller fast i den med ett
uttryck af grubbel i sitt ansikte, tills båda
förlora jämnvigten och befinnas sitta i sanden
midt emot hvarandra med hinken emellan
sig, hvilket högst förvånande faktum fram-
kallar ett nytt allvarligt stirrande.
Den gule får emellertid en idé, lägger sig
på knä och kryper fram mot den blå, ösande
en sked sand i hinken. Den blå ger till
ett litet skratt och guppar till med hinken,
så att sanden flyger ut, samt säger: dä! Den
gule 1er i sin tur och öser en ny sked i hin-
ken, sägande: dä! Den blå guppar på nytt,
och den gule öser på nytt. Men då får den
blå en ny idé, lutar sig fram och griper efter
träskeden. Den gule stretar emot och säger:
nä! — men får syn på den ovaktade hinken
och släpper träskeden för att återta den.
Detta utbyte förvånar dem på nytt, och de
försjunka åter i en stunds begrundande. Den
blå tycker likväl tydligen, att man orättfär-
digt ingripit i hans eganderätt, hvarför han
reser sig och vacklar fram till den gule för
att draga hinken till sig. Den gule stretar
emot och griper i sin tur i träskeden; den
blå mister balansen och kommer öfver den
gule, som faller baklänges, medan båda sätta
i ett skrik.
Gulkappans skyddsande ser hastigt upp
från sin stickning och ilar till den besegrades
bistånd, reser honom, torkar sanden ur hans
ögon, sätter honom åter i besittning af hans
tillhörigheter, kastar på den blås skyddsande,
som, väckt ur sin dvala, närmat sig med den
lilla på armen, en blick, som säger »patrask»,
och aflägsnar sig i diametralt motsatt riktning
mot den blå, som äfven fått mössan på sig
och den rätta stödjepunkten under sig, och
som dras ifrån den gules närhet af tjänst-
flickans slappt nedhängande hand.
Men den lille blå går baklänges för att
hålla ögonen på den gule, som i sin tur är
färdig att vrida nacken ur led för att ha den
blå i sikte.
Och så slukar folkvimlet dem, och de äro
skilda.
Men då de möta en annan fotsid liten rul-
lande kappa, glider ett ljust leende öfver deras
små rosiga anleten, och de strutta fram mot
den, slående med armarne och ropande: dä, dä!
II.
Det är ett faktum, som inte längre kan
bortresonneras, att Gert trampat ut småbarns-
skorna, och att det är tid för honom att börja
skolan och beträda den knaggliga stråten till
lärdomens högre sfer.
Man fattar mod, och en vacker dag vandra
mamma och han den grönskande gatan framåt
till ett sådant där hus, där man lär sig läsa.
Solen skiner och gatans planteringar lysa vac-
kert med sina höstblommor; men i fyra vackra,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
