Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. 2 januari 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8 I DU N 1892
för knappast en månad sedan uppgjordt ock lagligen
bevittnadt testamente skänkt staten att uppsättas
dels i den blifvande k. teaterns foyer, dels å Grips-
holm.
Det är vår afsikt att snarast återkomma till den-
na nu bortgångna, i Here afseenden märkliga syster-
krets.
Teater och musik.
Kungl. operan bar nu inflyttat i sin provisoriska
lokal, f. d. Svenska teatern, livilken nu blifvit
restaurerad och, hvad salongen beträffar, för närva-
rande företer en ganska tilltalande anblick. Själfva
scenen är så godt som helt och hållet nydanad och,
ehuru åtskilligt mindre än gamla operans, för-
satt i ett ganska lämpligt skick. Elektriskt ljus är
infördt, så att salongen nu är betydligt ljusare och
i alla afseenden hemtrefligare än förut. Parkett-
logerna å vänstra sidan bafva omdanats till kungl.
loge. Hvad de akustiska förhållandena beträffar, så äro
de visserligen ingalunda så goda som i det gamla
operahuset, men dock i alla händelser bättre, än
man haft skäl förmoda.
Den provisoriska operan öppnades annandag jul
på middagen med det traditionella uppförandet af
»Värmländingarne». Egendomligt nog skedde detta
endast inför halft hus. De närvarande tycktes emel-
lertid så mycket mera belåtna. I Annas roll fort-
satte fröken Thulin med framgång sin debut och hr
Lundmark var som vanligt en i alla hänseenden bra
Erik. För öfrigt förtjäna hrr Holmquist och Hen-
riksson att framhållas som resp. Löparnisse och
Anders.
På aftonen samma dag lyckades emellertid »Wil-
helm Teil» samla fullt hus. Operan gick på det
hela taget bra, om man ock kunde märka, att såväl
solister som kör ännu ej hunnit vänja sig vid de
nya lokalförhållandena.
Den rätta.
Berättelse från landsbygden
af Fanny Chrysander.
Prisbelönad vid Iduns stora pristäfling.
S
udstjänsten var slutad. Prästen stod på pre-
dikstolen och läste kungörelser, till hvilka
många af hans åhörare lyssnade med vak-
nare intresse än till hans predikan nyss. Auk-
tionskungörelserna afhördes isynnerhet uppmärk-
samt af kvinnorna, som därvid i hufvudet uppgjorde
en förteckniug på, hvad som kunde vara bra att
ropa in, under det pålysningen om stämmor och
meddelanden från k. befallningsh. fann största
anklang bland männen. Därefter kommo de min-
dre viktiga kungörelserna, under hvilkas upplä-
sande kyrkvaktaren gick omkring, utdelaijde bref
och tidningar.
I Valbybänken satt den förmögne hemmansäga-
ren Jan Ersson och lyssnade med stilla allvar till
beskrifningen af en bortsprungen gumse, då kyrko-
vaktaren med sin bref- och tidningspacke nalkades
och lemnade honom »Svenska veckobladet» samt
ett bref. Det förra lade Jan Ersson på bänkbrä-
det framför I sig, det senare tummade han helt
fundersam på; han såg på poststämpeln, men som
den var otydlig, fick han ingen upplysning om,
hvarifrån brefvet kom, ingen upplysning lemnade
heller - det stora klumpiga sigillet, som tydligen var
stämpladt med en fmgerborgsbotten. Nå ja, han
skulle ju få reda på hela brefvet, så fort han kom-,
mit hem. Så värst nyfiken var han då inte heller.
Och Jan Ersson gick hem i sällskap med några
grannbönder, hvilkas gummor följde stilla och små-
pratande efter med väl uppskörtade »kyrkkläd-
ningar».
Så fort de kommit hem, gick han in i »förstu-
gukammarn», satte glasögonen på näsan och sig
själf i skinnsoffan, bröt brefvet, uppvecklade det
försiktigt, såg först på öfver-, sedan på underskrif-
ten, mumlade för sig själf: — »De’ var konstigt,
hva’ kan han vilja»? — och läste därpå lång-
samt:
»Tofta den 22 juli 1878.
Käre Svåger!
Det var länge sedan vi hade några affärder ihop
och sen vi träffades och taltes vid, men jag vill
nu låta er mina kära släktingar veta att vi intill
denna dag lefva och ha hälsan och att vi önska
eder samma goda förmån. Eftersom hälsan är
den bästa gåfva vi fått här på jorden. Men det
är något annat också, som jag vill fundera med
svåger om. Anna Stina å jag ha länge haft det
i tankarna, för se’ efter vi själfva inte ha några
barn är det liksom hustru min skulle ha litet kän-
sel för sin aflidna systers barn, fast hon för den
långa vägens skull så sällan får träffa dem. Nils
är väl fullväxt nu och har exerat från sej, han
var ju sjutton år när vi träffades i distingen för
sjuo år sen.
A det är just på honom vi tänkt, Anna Stina
å jag. — I vår socken finns en flicka, se, som
skulle passa så bra till hustru åt honom, om han
ingen annan tänkt på förut, förstås. Fadern är
häradsdomare å en riktig storbonde med flera hem-
mansdelar och mycke pengar utlånta. Nu är det
så, att han har två döttrar, men den äldsta vill
jag inte rekommendera, för hon är så stursk och
storsint af sej å vill för resten inte veta af någon
friare. Fadern är förargad på henne för det, ty
han vill gärna ha en bra måg till huset som kunde
hjälpa honom sköta gården så han slapp ha mer
än en dräng, han har ett par statare dessutom
förstås. Nu har jag hört att den ena drängen ska
flytta i höst och alt han ska ha en ann. Men
det var ej detta vi skulle tala om, utan om yngsta
dottern, som gick å läste i fjol. Hon är af annat
humör, snäll å glad och fager i ansiktet. Nu tyc-
ker Anna Stina att Nils skulle passa på innan
nån annan tar bort henne. Rikare och snällare
och vackrare flicka kan han inte få på eran ort,
det är jag säker på. Han kan ju göra sej ärende
med att -hälsa på släkten nåra dar å under tiden
går vi till häradsdomarn å språkar med honom.
Nils är ingen måg att förakta han, ensam son som
han är på svågers galanta hemman, Fundera nu
med honom om saken å har han ingen flicka förut,
så är Jan Anderssons Sofi den bästa han kan
vända sin håg till. Hon är ung förstås, men med
brölloppet kan ju väntas ett år eller så. Anna
Stina hälsar så mycket till svåger å till Nils å till
lilla Greta samt äfven så mycket till gamla far-
mor om hon lefver. Och mest varder du hälsad
af din vän och svåger
Sven Svensson.
Jan Erssons magra och långlagda ansikte hade
under läsningen fått ett betänksamt uttryck och
sedan han slutat, lade han ihop brefvet omsorgs-
fullt i dess veck, ref några tag bakom örat och
mumlade: »Ja — ja — hm. Det är inte så
dumt uträknadt, bara Nils vill gå in på’t »
Under middagen, som han åt tillsammans med
sina barn, sin gamla mor samt husets tjänstfolk,
satt han tyst och tankfull, utan att lyssna till den
fjortonåriga Gretas glädtiga småprat eller farmors
vänliga uppmaning att äta eller sonens tal om
skörde- och väderleksförhållandena.
»Hvad funderar ni på, far?» sporde Nils, sedan
de stigit upp från bordet.
»Kom, ska’ vi gå ut åt gärdet en stund så få
vi språkas vid» — var faderns svar.
Och därpå följdes far och son ut åt ägorna.
»Säj mej uppriktigt, om du har nå’n flicka, du
tänker på?» sade så plötsligt fadern efter en stunds
tyst vandring.
Sonens öppna, litet allvarliga blick och bestämda
skakning på hufvudet var lika nekande, som hans
sakta, men bestämdt uttalade: — »Nej, det har
jag inte, å ni får inte försöka öfvertala mig, att
jag ska’ ta’ nå’n heller, för ännu har jag inte
sett någon, som jag skulle vilja ha till hustru.» —
»De’ kan nog hända de’, att det inte finns nå’n,
som passar dig här i socknen, men kanske det
är utsedt, att du ska ha en från en annan ort» —
menade fadern. »Inte tänker jag tvinga dej, det
vet du, men si här har jag fått ett bref i dag,
som ä’ till fundera på.» Han räckte Nils brefvet.
— »Du kan ju sätta dig ner på sten här, medan
du läser de’.»
Allt efter som den unge mannen läste, öfver-
göts hans ansikte af en mörk rodnad. Ett djupt
veck lade sig mellan ögonbrynen, och då han åter-
lemnade brefvet, sade han med ovilja:
»När min egen far aldrig lagt sig i eller bråkat
med mig om giftermål, så tycker jag, att moster
och morbror, som jag för öfrigt knappt känner
igen, inte behöfva göra det heller.»
»Men du förstår väl, att härvidlag kan ju ingen
tvinga dig. — De tala ju bara om, att det finns
en snäll,- vacker och rik flicka, som skulle passa
dig bra, ifall du inte har någon annan förut.»
»Passa», upprepade Nils förtrytsamt. — »Huru
kunna de veta, om hon passar åt mig eller jag
åt henne! De känna mig ju inte. Nej, på det
sättet kommer jag aldrig att taga mig en hustru,
och ingen riktig flicka vill väl heller på det viset
ha en man. Skrif i denna dag och hälsa dem,
att jag vill själf afgöra, hvilken som passar mig
eller ej.»
»Ja, du kan ju göra, som svåger skrifver, resa
dit och se dej för.»
Sonen reste sig häftigt. — »Men käre hjärtan-
des, det är väl inte frågan om att köpa en häst
eller ko heller. Skrif, som jag sagt, och säj dem,
att jag på inga villkor går in på sådana giftermåls-
planer.»
»Som du vill då,» sade Jan Ersson fogligt —
»men jag tyckte, jag skulle låta dej läsa brefvet.
Och i alla fall mena di väl, å efter du inte har
tycke för nå’n flicka här på orten, så kan det nog
ändå vara så utsedt, att hon, Sofi där, är den
rätta. »
Fadern och sonen talade ej ett ord mer om
denna sak.
Men ifrån denna dag blef Nils sig icke mer lik.
Allvarlig och stilla hade han alltid varit, men nu
gick han tystare och tankfullare än någonsin. Än
lät han arbetet hvila, under det hans drömmande
tankfulla blick skådade ut i rymden eller stirrade
ned på marken, än grep han tag i arbetet med
sådan ifver och fart, som om det gällt lifvet.
På söndagsaftnarne brukade han vanligen sitta
med sitt stora »dragspel» inne i köket, där då hu-
sets folk och mången gång äfven grannarne voro
samlade, hvarvid han än spelade koraler, till hvilka
de samfäldt sjöngo orden, eller ock spelade och
sjöng han själf sånger och folkvisor. Stundom lät
han äfven den ena glädtiga polskan efter den an-
dra ljuda till stor fröjd för Greta, som därvid
muntert plägade svänga om med de andra flic-
korna.
Den söndagsafton, som följde efter denna, satt
han där också med sitt spel. Men det började bli
kinkigt för Greta att hålla reda på melodierna och
takten, ty om han än, liksom för att själf rycka
sig lös ur sina drömmar, spelade upp en liflig
polka, dröjde det icke länge, förrän takten så små-
ningom ändrades och melodien öfvergick till sorg-
bundna, klagande fantasier, hvilka dock alltidslu-
tade med melodien till den lilla visan:
»Har du en vän, som du har kär,
var honom huld, var honom när
intill din död. I lust och i nöd
var lilla vännen trogen!»
Storskrattande sade slutligen Greta att det
både syntes och hördes, att Nils gick i giftastan-
kar; något som kom brodern att högt rodnande
lägga dragspelet ifrån sig och ila ut.
Men inne i köket fick Greta bannor af farmor,
för det hon så där retades med sin bror: hon
kunde gärna låta honom vara i fred.
Och nu var det fjorton dagar efter brefvets an-
komst. Och denna söndagsafton fick Nils vara
fullständigt i fred med sina tankar och mellodier.
Såväl Jan Ersson som Greta voro borta på ett ka-
las, dit Nils ej velat följa, tjänstfolket var äfven
ute, och i köket satt endast farmor i sin bekväma
stol och lyssnade stilla till de drömmande melo-
dier sonsonen framkallade. Slutligen blef det åter
om och om igen »Har du en vän» etc. Men så
slutade han tvärt och sade ifrigt och högt: »Far-
mor» !
(Forts.)
Från Iduns läsekrets.
Genom Idnn frambär jag en lika hjärtlig som öd-
mjuk tacksägelse för den präktiga lagerkrans, hvil-
ken, i egenskap af födelsedagsgåfva, skänktes mig
julafton af anonyma gifvarinnor. De vänliga ord, som
åtföljde kransen, förvissa mig om, att den krets, som
skickat mig en så betydelsefull gåfva, skall jag äfven
under 1892 träffa i Idun, och jag beder Er, snälla,
hjärtevarma kvinnor, vara öfvertygade om, att jag
gärna vill genom mina bidrag till vår tidning i nå-
gon mån söka gälda den glädje, Eder gåfva skänkte
mig och de mina.
Helsingborg 24/iz 1891. Ave.
Innehållsförteckning.
Sophie Adlersparre, född Leijonhufvud; (Esselde) af Ellen
Fries. (Med porträtt.) — »Lifvet är så kort» ; af Mathilda
Langtet. — Memento ; en nyårsdikt af Daniel Fallström. —
För all tid; skiss af Elena, bel. med hedersomuämn. vid
Iduns stora pristäfling. — En i sender; af Ave. — Ett möte ;
utkast af Cecilia Bdath-Holmberg. — Våra författarinnor inför
Svenska akademien ; en liten revy för Idun af H. H. — Kvin-
liga telegrafister ; med anledning af en f. d. telegrafists upp-
sats i n:r 50 för i fjor ; af E. — Ilusmoderlig almanack; af
Stenia. — Till balsäsongen; prisb. svar af V—y.—Smänotiser
från kvinnovärlden. — Teater och musik — Den rätta ; prisbel.
berättelse af Fanny Chrysander. — Från Iduns läsekrets.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
