Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. 15 januari 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18 IDUN 1892
Inga ärestoder Mellan tärefloder,
Kvinnans dygder vinna: Heter hjälten kvinna,
Men där böner brinna Heter segrarn moder.
j3. jî. /Aalmström.
^W^^WWWWWW^WWWWWWWWWWWWWWWWWWWWWWWWWW^W^^WWWWWWWW^WWWWWWW^WW^WWWWWWW^WWW^WWWWWWWWWW^WWWWW^
ken sedermera ytterligare genom praxis ut-
vecklats.
Den ovanliga förmåga, fröken Lundin vid
fullgörandet af dessa sina uppdrag lagt i
dagen, gjorde henne ock själfskrifven, när den
9 januari 1885 behofvet ansågs kräfva ut-
nämnandet af en särskild slöjdinspektris
för hufvudstadens folkskolor.
Det ypperliga undervisningssystem, som se-
dan under årens gång alltjämt utvecklats och
småningom nått den höjd, att det långt utom
Sveriges gränser väckt uppmärksamhet och er-
kännande, tillämpas nu under namnet »Folk-
skolans» vid alla stockholmsskolorna. Det
är på intet vis någon slafvisk efterbildning af
de tyska förebilderna, utan på dessas basis
en själfständig produkt af vidgade vyer och
vunnen erfarenhet.
Yi kunna ej bättre ge Iduns läsarinnor
ett begrepp om densammas innebörd än ge-
nom att bedja dem vara oss följaktiga på en
liten visit under pågående lektion i en af
Stockholms folkskolor.
Vi komma in i en handarbetsklass. Det
är tydligen skolans yngsta disciplar. Vi råd-
fråga kursindelningen. Riktigt! Det är för-
sta kursen. Sjuåringarne med sina små, knub-
biga, otympliga barnafingrar inöfva under sin
första termin uppläggning och rätstickning.
Huru snart tillägna sig icke dessa små fing-
rar de rätta greppen, så att de föra sina
stickor helt oklanderligt. Barnen äro öfver
sig förtjusta att kunna åstadkomma något
så nyttigt som strumpeband. Visserligen blif-
va ej alla dessa några mästerstycken, men
sättet för arbetet är hufvudsak, produkten
ännu så länge bisak.
Vi passera klass efter klass. Öfverallt
råder flit. Gossar och flickor synas vara
ungefär lika duktiga. Man har tillfälle att
göra samma iakttagelser med afseende på
gossarne som Mark Twain, att de helst vilja
hålla nålen i vänstra, tråden i högra handen,
vid den viktiga iträdningsproeessen. Och
hade de ej sina garnnystan så ordentligt i
livar sin påse, att ett sådant missöde som
att tappa nystanet knappast kan komma i
fråga, skulle man troligen få se samma egen-
domliga, mot flickornas konträra knärörelser
för att fånga det i flykten.
Vi komma in i en klass, där några arbe-
ten på hamptyg pågå. Vi taga dem i när-
mare betraktande. Det är små Ijusstaks-
mattor. På dessa bibringas barnen sin första
idé om stoppning. Vi få höra, att man på
denna kurs gjort en liten afvikelse från den
strängt progressiva grundsatsen af hänsyn
till gossarne, som efter tredje klass öfvergå
till träslöjden. Dessförinnan vill man emel-
lertid gärna bibringa dem ett litet begrepp
om stoppning, och så har stoppen i sin enk-
laste form upptagits på ett jämförelsevis ti-
digt stadium. Måhända kommer flertalet af
gossarne aldrig att draga så stor fördel af
sina lärospån i den kvinnliga slöjden; de ha
dock förskaffat sig en viss händighet och bö-
ra kunna reda sig själfva med både ett och
annat. Låtom oss i alla händelser hoppas,
att de fått aktning för och idé om vikten af
det kvinnliga arbetet.
Komma vi så in i en klass, där sömnad
eller ömtåliga arbeten försiggå, tilltalas ögat
helt angenämt af att se alla flickorna ikläd-
da skära, välsittande sitsförkläden. Materia-
let till dessa skänkes, och barnen sy dem,
innan de få öfvergå till linnesömnad. De
få dock endast begagna dem i skolan un-
der handarbetstimmarne för att skydda öm-
tåligare arbeten från att nedsolkas,
I en klass har man tillklippning. Genom
teckningar och förklaringar åskådlig- och tyd-
liggör lärarinnan arbetet för eleverna. Där-
efter går det löst med saxen för alla dessa
tolf- à trettonåringar. Man blir helt häpen,
öfver att dessa gröna ungdomar lössläppas
på ett så ansvarsfullt arbete. De gå emel-
lertid på helt raskt och obesväradt, och efter
en stund uppvisas inemot trettio oklanderligt
tillklippta linnen. Därefter tillklippes en ny
uppsättning, och man upplyser oss om, att
barnen icke allenast klippa till för egen räk-
ning, utan äfven för yngre kamrater, som än-
nu ej anses mogna för ett så pass maktpå-
liggande värf.
I öfversta klassen håller man på med en
lektion i klädsömnad. Beklagligtvis hafva
leden glesnat i de öfre klasserna, emedan
mången måst afbryta sitt skolarbete för att
redan gifva sig ut på egen hand i lifvet.
En första pröfning af klädningslifvet pågår.
Flicka efter flicka profvar sitt lif. Måtten
visa sig så säkra, att knappast en ändring
behöfver göras. Således lära de icke endast
att sy en klädning, utan, hvad viktigare är,
tillklippa och profva densamma. De få lära
sig att konstruera upp lifmönster efter olika
mått, dels i naturlig, dels i förminskad skala,
och måste ovilkorligen vinna färdighet däri
till följd af den myckna öfningen.
Arbeten i mängd förevisas. Hela högar
af välstoppade strumpor — från de enklaste
rutstoppar till de finaste maskstoppar — yt-
terst välgjorda linneknappar, märkdukar, prof
på lappning, så väl gjorda, att man knappt
kan upptäcka lappen. Vid granskningen af
arbeten, t. ex. monogramdukarne, på hvilka
några enklare slag af brodyr inläras, måste
man förvånas icke allenast öfver, huru väl
arbetet är utfördt, utan äfven öfver den
»schwung» det utvisar. Huru drifvet och
utan »pet» är det icke! Det rent af syns,
att det är raskt utfördt. Huru märkvärdigt
fraicha äro ej deras hvita arbeten i allmän-
het! Man kan knappast se, att de äro vid-
rörda. Att förvärfva ett så lätt handlag är
oskattbart.
Hvad som under dessa vandringar i Stock-
holms folkskolor särskildt förvånar en, på
samma gång det gör ett angenämt intryck,
är det förunderliga lif och intresse, barnen
visa, och den utmärkta disciplin, som öfver-
allt tycks råda. Det är ej något slags dres-
syr, som kunnat åstadkomma detta. Det gör
intryck af att vara glada, frimodiga och öpp-
na barn, för hvilka det faller sig helt natur-
ligt att skicka sig väl.
När man på detta sätt med egna ögon
får bevittna de goda resultaten af metoden,
kan mari ju med allt fog sätta den högt.
Lägger man så härtill, att den utvecklats på
jämförelsevis kort tid — ett tiotal år —,
tvingas man att gifva sitt erkännande åt den
energi, kraft och genialitet, som satt i gång,
planlagt och leder det hela, men äfven den
sega kraft och uthållighet, som säkerligen
fordrats af de lärarinnor, som arbetat under
ett system, stadt i så rask utveckling.
Där metoden endast blifvit känd till nam-
net, har den ofta ganska många fördomar
mot sig. En bland de på visst sätt natur-
ligaste invändningarna är, att gångna gene-
rationer arbetat lika bra som de af vår tids
ungdomar, som kommit i åtnjutande af denna
metodiska undervisning. Kanske — men
åtminstone ej hvad dem, som åtnjutit folk-
skolans undervisning, vidkommer. Dessutom
— hvilken oändlig förbrukning af tid och
tålamod har ej varit nödvändig för att bi-
bringa dem deras mekaniska färdighet! Om
vi då endast betrakta metoden från den rent
praktiska, tidsbesparande sidan, är de3s när-
maste resultat, att i klasser på inemot 40
barn kunna alla samtidigt draga fördel af
undervisningen.
Mången tror, att ett ytterligt pedanteri ut-
märker metoden. Noggrannhet och precision
fordras, men pedanteriet beifras däremot mera
än vid den gammaldags handarbetsundervis-
ningen.
Tänker man så på systemets stora upp-
fostrande betydelse, äro fördelarne legio. Bar-
net vänjes vid ordning, precision, sparsamhet
och beräkning. Det tvingas till själfständighet
och eftertanke; det vet, hvarför det gör så och
så, icke allenast att det skall göra så och så.
De lyckosamma resultat, till hvilka man
genom den nya metoden kommit i Stock-
holms folkskolor, föranledde naturligen efter-
hand densammas införande äfven på andra
håll i vårt land. Från de kurser, som un-
der Hulda Lundins ledning allt sedan år
1885 anordnats för utbildande af slöjdlära-
rinnor, har en stab af energiska och dugliga
läijungar utgått att i allt vidare kretsar i
sin ordning främja saken. Vårt gamla
systerland på andra sidan Bottniska hafvet
har ock väckts att tillgodogöra sig de vackra
resultaten, och år 1884 hörsammade Hulda
Lundin en kallelse att i Abo anordna en
liknande kurs.
Men ännu längre har ryktet om handar-
betssakens lysande framsteg i vårt hemland
trängt sig. Utländske fackmän resa fjärran
vägar för att på ort och ställe studera dem,
och i den utländska pressen och fackliteratu-
ren återfinnas ofta erkännande ord om det
svenska systemet.
Utom de förut omnämnda resorna har frö-
ken Lundin, dels på egen, dels på statens
bekostnad, företagit mångfaldiga andra stu-
dieresor, till Tyskland, England, Skotland,
Belgien, Schweiz, Frankrike — alltjämt rik-
tande sina grundliga insikter med fruktbrin-
gande idéer, som rikt kommit hennes foster-
ländska verksamhet till godo.
I dessa dagar — då hon med stolt till-
fredsställelse öfver en dugande gärning kan
fira sitt tjugufemårsjubileum med folksko-
lan — är hon ännu vid sin bästa ål-
ders fulla krafter. Detta ger godt hopp om
en framtida verksamhet, hvilken så mycket
mindre kan stå den gångna efter, som hen-
nes nit aldrig vetat af återvändo eller hen-
nes energi af hinder. Svenska kvinnor lyck-
önska henne till långa, framgångsrika år!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
