Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. 15 januari 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18S2
IDUN 19
Stockholmska vinterbilder.
Af Anna Knutson.
I.
fijn januaristråle faller
^ på »Strömmens» fria bölja, där
hon, lekande med iskristaller,
protest mot alla fjättrar bär.
Med muntert sorl hon stranden hälsar,
där fiiten har sin upplagsplats.
Och vilsen drifvas tunga pälsar
hon styckar under glad seglats.
På måsens vingar frisk hon stänker
och gungar trotsig båt på båt.
Ifiskarns sänkta håf hon skänker
en gåfva, sprattlande och våt.
Och hon, som kraftigt bistånd gifver
åt dagens tusenfalcla gagn,
i kvällens lugn en spegel blifver
för lyktesken och Karlavagn.
Och uti månljus fint hon timrar
för aningar en strålebro.
Af oförgänglig fägring skimrar
en glimt i djupets blåa ro.
O, vintervåg, din bild må stärka
den föresatsen i min själ,
att liksom du i frihet verka,
ty endast så man verkar väl.
II.
Den vackra viken måst krypa
inunder ett silfverlock.
Det ligger så halt och frestar
en sorglös, yrande flock.
Så reds där en skridskobana
med granar i cirklad ring.
Kiosker, flaggor och ungdom,
som ilar hastigt ikring.
Här leker man bort minuten,
hår jagar man fier pris.
Här knyter man vackra kedjor,
kanhända — på toänne vis.
Och är det ej alltid solsken,
så har man elektriskt ljus,
om kvällarne skarpt och magiskt
bestrålar det nöjets brus.
Waldteufels toner ljuda
så trolskt i dansgemak
med golf af klara kristaller
och gnistrande stjärnetak.
Här stärkas unga senor
för kommande dagars id.
Och dans på stålsko härdar
för lifvets brinnande strid.
Ty finnes ett flärdens skimmer
kring detta såväl som allt,
så strömmar det likväl hälsa
igenom nöjets gestalt.
Det är ju en fjättrad bölja,
det halkande silfverlock,
och under lekande yta
där slumra krafterna dock.
Vrede.
8
ar ni någonsin tänkt, ärligt och samvets-
grant, på hvad ni erfarit, då ni skilts
från någon i vrede? Känt hvad det vill säga
att skiljas utan ett försonande ord, det ha vi
nog alla; men tänkt öfver saken, riktigt ran-
sakat våra egna känslor och vårt tillstånd vid
ett sådant tillfälle kanske ej!
Det är dock en god sak att så göra för
att ha det fullt klart för sig, om man än
en gång skulle glömma, att »ett mjukt svar
stillar vreden». Onda ord ha gifvits å bägge
sidor. Hela striden gällde kanske en obetyd-
lighet, men ett häftigt ord har fått ett häf-
tigt svar, man lågar upp, orden blifva allt
skarpare, rösterna kanske allt mera högljudda,
vredens föga klädsamma rodnad stiger uppåt
kinderna, den obetydliga anledningen är glömd,
sårande beskyllningar framkastas och besva-
ras. Snart säger man saker, som man för
några minuter sedan skulle blygts att tänka,
men hvilka under vredens inflytande synas
fullt berättigade, och till sist skiljes man, utan
att inse, hur djupt man sårat och sårat3.
Så kan det gå till. Anledningen till vre-
den kan ju vara så olika. Kanske gäller
striden ock ibland meningar, åsikter, dyrbara
för hvar sin part, måhända var det en annars
välbehöflig rättelse, som, framsagd i vredesmod,
upptogs på samma sätt. Likaså växlar sättet,
hvarpå tvisten föres, i det oändliga efter hvars
och ens temperament, uppfostran, ställning i
lifvet o. s. v. Men när den är slut, utan
att någondera »tagit tillbaka», när man skilts
åt, låt vara till en flyktig skilsmässa blott,
eller måhända till en, som innefattar dagar
och veckor, ja, månader och år, kanske för
alltid — hur känns det då?
Ingenting ser nu så gladt och trefligt ut
som förut, ingen sysselsättning faller i smaken,
intet arbete går så bra som annars, små för-
tretligheter synas stora, stora bekymmer, mot
hvilka man nyss bemannat sig med mod, tyc-
kas nu outhärdliga. Vädret, som föreföll så
vackert och lockande till promenad, har för-
lorat sitt behag. Allt är grått och tungt.
De där orden, som fälldes, upprepas oupp-
hörligt i minnet. Intet af hvad man blef till-
vitad har man gjort, sagt eller tänkt, men
den där dofva aggande känslan, man har,
fanns ej förut, utan är på ett eller annat sätt
ett resultat af »samtalet», som man artigt
nog för sig själf benämner, hvad som borde
betecknas helt annorlunda. Så tänker man
litet — inte alls så mycket som på hvad han
eller hon sagt — på sina egna ord och finner
dem kanhända både sanna och träffande.
Dagen kommer och går med sina bestyr.
Väl är, om innan solen gått ned öfver vår
vrede, allt är godt igen, men om så ej är, så
vaknar man om morgonen med en otreflig
känsla af, att allt ej är, som det skulle vara.
Infinner sig då en liten tvekan, huruvida
man ej själf handlat lika illa som den andre,
är detta föregångaren till det svåra ordet förlåt;
försoningen kommer snart, och borta är med
ens tyngden.
Var det då så svårt, det lilla ordet? Ja,
ty värr för de flesta mycket svårt. Men när
det är sagdt, icke ett framtvingadt, utan ett
frivilligt, uppriktigt »förlåt», känner man sig
gladare, nöjdare än förut. Ju svårare det
var att komma fram därmed, ju mera till
freds är man.
Mången gång sägs det svåra ordet icke alls
eller låter vänta på sig mycket länge. Man
försvarar sig med, att man ej »börjat», man
har varit lugn och undfallande i det längsta,
och det dröjde, innan man blef ond öfver de
orättvisa beskyllningarna, de hårda omdömen
man blef utsatt för. Hur skulle man då
kunna taga första steget till försoning?
Jo, man kan det, och man bör det. Det
är ingen skam att vara den första att räcka
handen till godtgörelse, äfven om man varit
den förfördelade i striden. Och det är en
falsk känsla, som hviskar, att motparten skall
tro sig »ha rätt», om den förorättade skyndar
att söka återknyta det kanske förut goda för-
hållandet. Tvärt om skall han lättare inse,
hur förhastade hans ord varit. Måhända er-
känner han det öppet. Kanhända lyckas han
ej öfvervinna sig nog för att så göra, utan
behåller medvetandet om sitt större fel för
sig själf. Men om ej ens så är fallet, ja,
då återstår för honom ett svårt arbete, mycken
själfkännedom att förvärfva. Hvarken ned-
satt eller förödmjukad behöfver därför den
förlåtande parten känna sig. Ej heller gör han
det. Skuggan har vikit från hans väg, och
har försoningsförsöket misslyckats, återstår
blott smärta däröfver, utan bitterhet eller
samvetsagg. Du har försonat ditt vredesut-
brott och känner dig nöjd.
Dröj därför aldrig under något vilkor att
afbedja, hvad du gjort i vrede, ty kom ihåg,
att anledningen må nu varit aldrig den, föro-
lämpningen hur svår att. bära som helst, du
har vredgats, och du måste söka försoning,
genast, utan dröjsmål. Är du en kristen,
så vet du, att du måste vara din trätobroder
benägen till vänskap, medan du är på vägen,
och hvem eller hurudan du är, anser du nog
vreden till intet nyttig.
Sade icke redan Geijer: »Vrede vare fjärran,
ty med den kan ingenting vara välbetänkt.»
Och till sist, säger icke ditt eget hjärta, ditt.
samvete detsamma?
Isa.
Sen till, att Idun med Modetidning
finnes has alla edra bekanta!
k
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
