Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. 15 januari 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20
I sockenbud.
Af Ellen Bergström.
|@J|rosten var icke spelare, men hade i unga
år sysslat med matematik och behöll
is frän den tiden ett visst intresse för
whistens små förvecklingar. Den gamla kort-
leken, husets enda, kom likväl icke fram
oftare, än när socknens två kaptener, båda
ungdomsvänner till prosten, gästade hos ho-
nom. Man spelade icke högt, ty gubbarne
fasade en gång, då »differensen» befanns ut-
göra tretton »styfver», som man då räknade,
ty det, vi nu tala om, passerade just icke i
går, utan var ett af fasters äldre minnen.
Ute var oväder, det hade tagit till och
arbetade sig nu till snöstorm. Det drog till
och med genom prosthusets gamla väggar,
och den omtänksamma prostinnan hade gått
ned i källaren efter litet »starkt», som hon
tyckte just kunde behöfvas i ett väder af
detta slag. Och in kom hon nu med en bu-
telj på en bricka och två glas.
»Kusin Erik brukar icke hafva något mot
ett glas godt vin,» sade hon hjärtligt.
Och hvilken butelj sedan! Den var sned
och vanskaplig och af mörkgrönt glas, och
halmstrån och damhärfvor hade liksom vuxit
fast vid den. Emellertid var det verklig,
ohycklad ålderdom, sådan, som man söker
imitera, för att gifva kredit åt innehållet.
Men hade den gamla buteljen halft skäl att
skämmas inför en modern medbroder med
flerfärgad och förgylld etikett, skulle den se-
nare ohjälpligt kommit på skam, om båda
samtidigt blifvit öppnade. Den sneda gröna
buteljen innehöll gamma äkta vara, som för-
modligen legat till sig under de många år
hon slumrat i prostens källare. En doft af
tin essence spred sig i rummet, då den upp-
slogs, och medförde som en hälsning från
Madeiras solbelysta sluttningar, hvilka aldrig
kylts af någon snö.
En ny brasa ökade de gamla herrarnes
trefnad, som genom kontrasten till den ry-
tande stormen där utanför kändes än mera
liflig.
Då knackade det hårdt på dörren.
»Stig in,» ropade herrarne.
Några stampningar hördes ute i förstu’n,
dörren öppnades, och in trädde en gumma i
stöflar och karlrock med piska i handen.
»Hvad vill mor Jansson så här sent?» frå-
gade prosten, under det den tilltalade på van-
ligt bondmanér spejande såg sig omkring i
rummet.
»Jo, det är på det viset,» svarade gum-
man, »att gamla Erik Lars’ gumma ligger
och själas. Jag var till gumman i förmid-
dags, och då sade hon, att hon gärna ville
skrifta sig och få nattvarden, förrän hon
ginge hädan. Jag kunde icke laga mig af
förrän aftonvardsdags, och nu är jag här
och frågar, om prosten vill fara till gumman.»
»Kära bror,» sade den ene af kaptener-
na, »icke kan du resa i sådant väder. Be-
sinna, du har dina sjuttiofem på nacken!»
»Icke lär vår Herre göra något åt gum-
man,» sade den andre, »för du inte far ut i
sâ’nt vargaväder. Stanna du hemma, så få
vi en »robbert» till, och prostinnan bad oss
redan vid kaffet ligga kvar hos er.»
Ett mörkt uttryck af ogillande for öfver
prostens ansikte, och båda kaptenerna tego.
»Prosten gör efter sitt samvete,» sade bu-
det vid dörren. »Erik Lars’ gumma hade
väl förtjänt att få sin sista önskan uppfylld,
! DU N
för hon var alltid en Guds människa och
har gjort väl åt många.»
Prosten gick i dörren och ropade: »Mina,
säg till Jakob, att han sätter för! Plan kan
gärna taga båda två de bruna, för vi få
kanske kafva oss genom snödrifvor i kväll.»
De två gästerna sutto handfallna vid bor-
det; den ene ville åter tala något om det
svåra vädret, men teg genast för en ny mörk
blick från prosten.
Han hade erinrat sig den gamla, till hvil-
ken han nu ärnade sig för att göra henne
till viljes i en önskan, som för prästen blef
ett oafvisligt pliktbud. Han erinrade sig
henne i fjärde bänken på fruntimmerssidan i
kyrkan, där hon hade sin gifna plats, från
hvilken hon uppmärksamt blickade upp till
honom, när han talade, och huru mången
gång hennes gillande ansiktsuttryck gifvit ho-
nom styrka och tillförsikt, så att han en gång
sagt sig själf, att hon hjälpte honom att pre-
dika. Han mindes ock, att hon i kraftigare
år tagit till sig föräldralösa barn och för
dem varit en blid moder, hvilken gjort dem
till dugliga människor. Flere af hennes skydds-
lingar voro gifta i bygden, ett par tjänade.
Hon hade tidigt blifvit änka och ägde ett
litet halft hemman.
Äfven gamle Jakob tycktes vilja göra in-
vändningar mot resan, såsom förenad med åt-
skillig risk, men han kände sin husbonde för
väl för att våga lägga sig i, hvad som hörde
till hans kall. Och så bar det i väg
på öfversnöade vägar, genom drifvor och
hinder. Stundom visste man icke rätt,
hvar man var, åtminstone icke hvart den fläck
hörde, på hvilken man befann sig på vägen.
Man fick öfverlämna kosan åt hästarnes bättre
instinkt, och efter flere motigheter, men utan
olycka såg man framför sig en liten stuga,
ur hvilken blänkte ett inbjudande ljus. Hä-
starne fick Jakob leda in att sämjas med
hemmanets två kor; han lade försiktigt täc-
kena. öfver dem och hjälpte prosten att slå
snön af hans vargskinnspäls, som gifvit sock-
nens landthandlare ämne till kvickheten, att
prosten var ett får i ulfvakläder. Därpå in-
stego båda i stugan, där Jakob stannade;
prosten gick in i kammaren, där den döende
låg.
Det såg torftigt ut i den stilla kammaren,
där allt af ålder och rök hade en viss brun
färg. Bohaget var det i bondstugorna van-
liga: en kort liggsoffa, några omålade trästo-
lar och en stor byrå med de kungligas por-
trätt ofvanför. Här och där sutto »taflor»
ur den heliga historien, och ett och annat
bibelspråk talade om ägarinnans sinnesrikt-
ning.
Den gamla låg där, tärd och blek, men
nästan vacker i sitt snöhvita hår. Prosten
och hon hälsade hjärtligt på hvarandra, och
som han fann, att ingen tid var att förlora,
började han genast sin heliga förrättning.
Gumman reste sig till hälften i sängen och
åhörde andäktigt skriftermålet.
Prosten kom sig icke för, han visste ej
hvarför, att fråga henne, om hon hade något
på samvetet. Det var ett uttryck af frid,
som motsatte sig den fråga af detta slag,
han hade på läpparne; att han icke skulle
öfverraskas af någon af dessa hemska bekän-
nelser, som prästen understundom får höra i
»sockenbud», och som kunna förstämma ho-
nom i veckor, därpå var han säker. Han
kände den gamlas rena vandel.
I dess ställe frågade han, om hon haft nå-
gon sorg, som tryckt henne, och fick därpå
till svar ett tydligt ja.
1892
»Vill I säga, hvilken den sorgen varit?»
frågade prosten.
»Ja», svarade den gamla, hvilkens krafter
synbarligen nu voro alldeles medtagna. Hon
hämtade sig likväl och svarade:- »Vår Herres
pinohistoria —- låg — jämt — för — mig,»
och därmed sjönk hon tillbaka i bädden. Hen-
nes ansikte hade nu antagit ett förklaradt ut-
tryck. Med tårade ögon betraktade prosten
henne och stod en stund lutad öfver henne
som öfver en förklarad syn. Det var, som
lyfte sig taket öfver honom, och den torftiga
kammaren förvandlade sig till ett tempel. Un-
derbara orgeltoner böljade under dess hvalf;
allt det, som kvalt den gamle herden på hans
bekymmerrika post i församlingen, fläktade bort
som en lätt dimma, och alla de motsägelser,
han rönt, den bitterhet, han erfarit, den smä-
delse, han fått uppbära, smälte hop till ett
enda långt välljud.
»Gack in i din Herres glädje!» hviskade
han åt den gamla.
Plötsligen vände han sig ut åt stugan och
ropade: »Jakob, spring efter hennes piga!»
Tjänstflickan kom in; de ödesdigra rosslin-
garna hade börjat. Prosten stod kvar, och
flickan snyftade stilla. Äfven Jakob hade
trädt fram till bädden. Allt var snart slut.
Prosten satte sig ned en stund med hopknäppta
händer, stod så upp, och Jakob gick ut och
satte för.
Huru prosten och Jakob kommo hem,
kunde aldrig någon af dem berätta. Jakob
påstod, att det varit som i sagan, där snön
på skogsandens befallning delade sig, och utan
minsta hinder kommo de fram. Hästarne
trafvade modigt och gladt, och när Jakob såg
åt prosten, hade dennes ansikte i stjärnljuset
liksom ett skimmer öfver sig. Båda tego.
De voro snart vid prostgårdens trappa, och
Jakob lämnade sin husbonde, ännu mera
fylld af vördnad för honom, hans nit ocb hans
heliga mod.
Våra författarinnor
inför
Svenska akademien.
En liten revy för Idun
af H. H.
III.
land medel, som Svenska akademien har i sin
hand till vittra författares uppmuntran, bör
slutligen också nämnas det s. k. literära an-
slaget. Alltsedan 1864 har nämligen akade-
mien att årligen afgifva förslag till fördel-
ningen af ett statsanslag å 6,000 kronor, af-
sedt att af kongl. maj:t disponeras »vare sig
till tillfälliga honorarier åt vittra författare af
utmärkt förtjänst och som af dylikt understöd
kunna vara i behof, eller ock samt företrä-
desvis till understöd åt yngre obemedlade per-
soner, som visat mera framstående anlag för
literär verksamhet». Af detta anslag har på
akademiens hemställan kongl. maj:t två gån-
ger lämnat understöd åt författarinnor, hvar-
dera gången med 500 kronor, nämligen dels
1888 åt fru Victoria Benedictsson, född Bru-
zelius (signatur: »Ernst Ahlgren») och dels
1891 åt fru Josephine Wettergrund, född
Kjellberg (signatur: »Lea»\ Den förras för-
tidiga och sorgliga bortgång, som bröt en
ovanligt lofvande författarebana redan året ef-
ter det akademiens utmärkelse hunnit henne,
minnas alltför väl alla vännerna af »Pru Mari-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
