Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 3. 15 januari 1892
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1892 I DU N 21
arme.» Äfven där satte akademien, men nu
utan att ana det, »en ros vid grafvens rand».
Fru Wettergrund, allas vår Lea, af hvars täcka
och glada penna vi senast denna jul sett några
nya prof, vore värd sitt eget kapitel; men
det är ju redan af annan hand skrifvet
i Idun.
* *
*
»Nåå, är detta allt?» utropar nu kanske en
läsarinna. »Skulle akademien ha förbigått det
största kvinnliga snille, som lefvat i vårt land
efter 1786, hon, hvars dikter vi ännu i dag
läsa med samma förtjusning, som våra mor-
mödrar läste dem för hundra år sedan — vår
odödliga Anna Maria Lenngren?»
Nej, visserligen icke. Men som hon ej fal-
ler under någon af de angifna kategorierna —
pristagerskornas eller de utom täflingen pris-
belöntas — så hafva vi ej ännu fått tillfälle
omtala henne. Ty det är alldeles särskilda
hedersbetygelser, akademien ägnat henne —
hedersbetygelser, som icke sammanfalla med
dem, någon annan författarinna åtnjutit från
samma håll.
Att vår snillrikaste skaldinna också var vår
blygsammaste, känna vi af literaturhistorien.
Bland de täflande i akademien syntes hon ej ;
sina bästa dikter, dessa mästerstycken af be-
stående värde, har hon skrifvit anonymt i den
af hennes man redigerade tidningen »Stock-
holmsposten», och till att samla och utgifva
dessa dikter kunde hon aldrig förmås. Först
efter hennes död utkommo de under den an-
språkslösa titeln »skaldeförsök». Akademien
hade nog under Here år sökt ett lämpligt sätt
att hedra denna ovanliga kvinna, hvars skygg-
het för offentligheten emellertid försvårade
hvarje sådant steg från akademiens sida, då
omsider 1797 man genom en öfverrumpling be-
redde sig tillfälle att visa henne en utmärkelse,
enastående i sitt slag. På högtidsdagen nämnda
år i närvaro af konungen och drottningen
samt en talrik och lysande åhörareskara, bland
hvilken äfven fru Lenngren befann sig, riktade
till henne en af akademiens ledamöter grefve
Gyllenborg en hyllning, som började med orden :
»Fåfängt trädens skugga väljes
Af en blygsam näktergal,
Stämman känns, ehvar hon dväljes,
Af de ljufsta toners val.»
Den öfverraskade skaldinnan besvarade några
veckor senare akademiens artighet med den
fina och kvicka dikten »Dröm», som af Leo-
pold upplästes i akademien den 11 januari
1798, och som återfinnes i fru Lenngrens
tryckta diktsamlmg. Då 1799 en pension
å 150 rdr specie blifvit af konungen ställd
till akademiens disposition för att förlänas nå-
gon författare utom akademien, skyndade
man att tillägga fru Lenngren densamma.
År 1801 öfverlämnade akademien till henne
sina handlingar, nya upplagan, och hon betrak-
tades, för att begagna Franzéns ord, såsom
»akademiens osynliga ledamot.» Är 1803 lät
akademien två af sina ledamöter vid ett för
ändamålet aflagdt besök hos fru Lenngren un-
derrätta henne om »det nöje, hvarmed aka-
demien skulle se i allmänhetens händer en
samling stycken, som med bifall mottagits och
som röjde snille, talang och en lycklig smak.»
Hennes svar blef artigt undvikande och aka-
demiens framställda önskan utan påföljd. Då
fru Lenngren 1817 afled, kondolerade akade-
mien genom två af sina ledamöter och utta-
lade då till hennes efterlämnade make »sitt
hopp, att den aflidnas förträffliga skaldestycken
måtte samlas och utgifvas» — något som äf-
ven omsider skedde 1819. Redan året efter
fru Lenngrens död präglade akademien öfver
henne sin skådepenning — en ära, som akademien
ej visat någon annan kvinna — och Franzén skref
den dithörande minnesteckningen, 1853 reste aka-
demien en minnesvärd på hennes graf å Klara
kyrkogård i Stockholm, och slutligen ägnade
Bottiger hennes minne den sköna sång, som
på akademiens högtidsdag 1859 upplästes.
Rättelse. I afdelning II af denna uppsats
bar strax i början ett tryckfel insmugit sig; där står
nämligen att Svenska akademien sedan sin stiftelse
utdelat 19 mindre pris, hvilket härmed rättas till
den verkliga summan, som är 192.
Ett möte.
Utkast af
Cecilia Bååth-Holmberg.
f
(Forts. o. slut fr. föreg. n:r.)
vag kände er genast, då ni mötte mig där-
nere »Unter den Linden», sade han, »men ni
såg mig ej; jag stannade bredvid er framföi
blomsterfönstret, men ni blickade så främ-
mande pä mig — jag ville bli säker på min
sak, och så följde jag efter er hela vägen hit
— portiern sade mig namnet — det är ett
annat nu,» och han fäste blicken på de båda
släta ringarne på min hand, »men jag kände
det dock, jag har mor och syster hemma i
Sverige, och genom dem får jag ständigt un-
derrättelse om er alla — jag var för öfrigt
viss om, att jag ej misstagit mig, jag kunde
ej göra det», tilläde han lägre och med rörd
röst, »och tack för det ni velat vänta på
mig här!»
Jag berättade leende den förnimmelse jag
haft af att vara följd af någon eller något
välbekant och dock främmande, och huru öf-
verraskad jag blifvit af hans kort: »ty hur
skulle jag väl kunnat tänka — kunnat igen-
känna — —»
Jag afbröt mig halft tvekande, medan min
blick öfverfor den eleganta, manliga gestalten
framför mig, hvilken så tydligt bar prägeln
af världsvana och en mycket god samhälls-
ställning.
»— — den forne trädgårdsdrängen och
Seminaristen,» ifyllde han med ett glädtigt
skratt och en skälmaktig min, som äfven kom
mig att le.
All förlägenhet var nu med ens liksom
bortblåst. Då han satte sig midt emot mig
i en länstol, måste jag beundra hans lediga,
fina sätt, så fritt från allt tillkonstladt, och
fritt och gladt flöt samtalet om gammalt och
nytt.
Min historia från den dag, jag förlorat ho-
nom ur sikte, var snart berättad, och hans
egen — — —
»Jag kunde ej bli skollärare,» berättade han,
»hvarje själfständig känsla förkväfdes i semi-
nariet, jag höll på att bli en narr, ett dum-
hufvud, en trång själ —- jag ville bli fri
igen, och så gjorde jag mig fri. Men upp
ville jag, till drängstugan ville jag ej återgå,
arbeta ville jag, det var inte det jag var
rädd för. Så gick jag i Danmark igenom
ett bokhålleriinstitut — det kunde ju alltid
bli godt för något — och på mitt examens-
betyg därifrån fick jag plats hos en landt-
handlande hemma i Sverige; där stod jag i
bod och vägde upp sill och salt, ja —
det syns inte nu,» sade han skrattande och
lyfte upp den fina handen, på hvilken jag
ofrivilligt fäst min blick, »men då sågo de
ut som saltadt kött» — han gnuggade händerna
— »jag frös och svalt, och så köpte jag mig
böcker och läste om nätterna, mest tyska., ty
något språk måste jag lära mig, —- det kunde
jag begripa, och upp ville jag —–––- »
Han reste sig från stolen, strök med han-
den öfver pannan och såg tankfullt framför
sig. Jag lade märke till, att det svarta, ännu
krusiga håret, som lockade sig kring den breda
pannan, vid tinningarne var starkt grånadt.
»— — Det var en tung tid,» fortsatte
han, »men jag arbetade, och så fick jag af en
händelse bättre anställning: det sporrade, och
inom ett par år hade jag kommit än längre
fram. Jag kände på mig, att jag dugde till
något mera än endast uträtta så att säga
drängsysslor också inom mitt nya yrke, jag
kände mig ha kraft att leda, att styra, att
vara hufvud och tanke — och så––––––»
Han satte sig åter ned midt emot mig; öf-
ver hans ansikte, som vid ögonen och pannan
fått lätta rynkor, låg ett uttryck af stark
energi, men det veka draget var borta; det
var en arbetets man, jag hade framför mig,
en man med vilja och med kraft att genom-
drifva denna.
»— — min principal hade af något skäl
uppmärksammat mig — han var chef för en
af provinsens största spannmålsaffärer med fi-
lialer i utlandet. En dag fick jag order att
om fjorton dagar begifva mig till London —
en stor aflärsuppgörelse anförtroddes mig. Här
var framtiden — hvad jag arbetat för och
väntat på, det hade kommit, och jag — jag
kunde ej ett ord engelska.
»Skulle jag nu åter förlora allt? Det var
mitt lif, min framtid, som stod på spel. Om
jag lyckades eller ej, ja, i alla händelser var
mitt öde nu afgjordt; men jag ville lyckas.
I fjorton dagar läste jag endast engelska, en
vän och kamrat skötte min plats utan min
principals vetskap, en annan gaf mig hjälp
vid språkets uttalande, jag lärde mig en hel
hop affärsfraser — och jag for; — en hel
förmögenhet, mitt eget och andras väl eller
ve låg i min hand, och jag var ung och oer-
faren och hade endast mig själf att taga råd
af — — —
Han tystnade åter en stund, böjde sig fram
i stolen, hvilade armarne emot knäna och
tryckte fingerspetsarna mot hvarandra.
»— — — men jag lyckades,» sade han,
lyfte upp hufvudet och såg på mig, »jag lyc-
kades då — och jag har lyckats sedan —
min principal gjorde mig till chef för sina
utländska transaktioner; jag har varit bosatt
i Ryssland, jag har varit detsamma i London
— i Hamburg — i Paris; nu är jag här,
min egen herre, och lyckan följer mig ännu
— ja, min bästa lycka har jag ju därhemma
— ni måste komma med till mitt hem —
till min hustru — hon känner er så väl, lik-
som hon känner allt det gamla — —-»
Hans röst darrade litet, och det veka dra-
get kring mun och ögon kom åter fram.
»— — Kom; i mitt hus är ni den käraste
gästen, neka mig ej glädjen att hälsa er väl-
kommen där, låt mig visa er mina barn, ni
skall få se, att jag ej glömt den gamla leken,
att jag ännu af en annan liten flicka blir be-
segrad i striden mot »Gustaf Adolf»–––––»
Jag lofvade komma, och när han reste sig
för att gå, kände vi båda, att den tid, som
låg mellan detta ögonblick och det, då vi
sist krattade löf sida vid sida, ej gjort oss
främmande för hvarandra.
På eftermiddagen tog jag en droska och
for till hans hem vid en af stadens finaste
gator och i andra våningen af ett elegant
hus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:05 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1892/0025.html
