Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 3. 15 januari 1892
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22
Då jag kom in i tamburen, ryckte han upp
dörren till en stor salong och ropade till sin
hustru därinne :
»Aline, Aline, här är — — —»
Och han nämnde mitt flicknamn, sådant
det uttalades i barndomshemmet på den skån-
ska slätten.
Till ett verkligt hem hade jag nu kommit,
och jag hälsades här som en länge väntad
gäst, en hedersgäst, hvars plats ej blott för
tillfället var främst vid bordet, utan som, det
kände jag, äfven länge varit mig förbehållen
i hans och genom honom i hans hustrus
hjärta, en obestridd plats såsom en vän från
fordom, alltid ihågkommen med trofast till-
gifvenbet.
»Lyckan följer mig,» hade han sagt. Den
hade följt honom äfven utom aflärerna.
Det var en rik mans hem och en bildad
mans hem, hvari jag nu stod, ett hem, för
hvilket konst och smak ej voro främmande,
hvilket en fin kvinnas hand hade ordnat. Än
mer, ett hem med vackraste ömhet och för-
troende, där minnet af det flydda ej var en
skam, utan en skatt, som omhuldades med
kärlek.
På det eleganta salongsbordet låg ett stort
album; han visade mig det; främsta sidan
fylldes af en rad fotografier, hvilka skulle
kommit mig att skratta, om jag ej med ens
känt hjärtat värmas af ökad aktning för man-
nen framför mig, så trofast och hederlig, så
god och genomfin. Det var en rad porträtt
af tarfligaste beskaffenhet, grofva, halft ur-
blekta; en gammal mörklagd gumma i bond-
dräkt, ett par yngre bondgummor — hans
mor och systrar — stela och raka och i
tvungen ställning, och så jag själf och mina
bröder som små och allt annat än fagra–––-
»Mor har hälsat på mig här,» berättade
han, »hon har varit hos mig både i Libau
och i London; jag skulle ej känna mer än
half lycka, om hon ej sett, hur godt jag har
det, — men bo hos mig för alltid, det vill
hon inte; hon vill dö därhemma i byn, säger
hon — jag har köpt ett litet hus åt henne
där — —D
Han började promenera af och an i den
stora salongen:
»––––minns ni — minns ni — minns
ni — —»
Och hans ungdomstids alla minnen, hvilka
i så mycket äfven voro mina egna, från by
och hage, från äng och park, mötte mig
nu åter från hans läppar, såsom de nyss
lefvat upp för mig själf under min väntan
på hans ankomst borta i hotellrummet; allt
det trofasta i hans natur bröt fram; trofast
var han, framför allt mot det bästa inom
sig själf: den sannt helgjutna personlighet,
som ur den gångna tidens slit och drängar-
bete tagit vara på allt det goda och glada
och fört detta med sig in i världsmannens
nuvarande lif.
Stoj och buller från närgränsande rum af-
bröto hans minnen; hack i häl efter hans hust-
ru, hvars klarblå ögon gladt logo emot ho-
nom, följde den lilla barnskaran, tre käcka,
mörkögda små, alla med flöjter och säckpipor,
blåsande och spelande.
Yi sågo ett ögonblick på hvarandra, han
och jag, så brusto vi båda i skratt.
Han sprang fram, tog en pipa från ett af
barnen och började blåsa:
Min fader var en millionär,
min moder född grefvinna — —
•lag tog upp den lilla flickan i mitt knä;
hon hade sin faders mörka ögon och sin mo-
I DUN
ders dunkelbruua hår; hon bar mitt eget
namn och svarade mig frimodigt på mitt och
sin fars eget svenska mål.
Han stod en stund halft allvarsam och
såg på oss; vi sprutto till vid ett ackord
från pianot. Det var hans hustru, som med
en menande nick åt mig började spela en
välkänd melodi.
»Ja visst»; ropade han gladt, »så skall
det låta!»
Och hans ansikte strålade både af rörelse
och af glädje, då de båda mörkhåriga små
gossarne med klara, ehuru, späda röster sjöngo:
Gå ej till stranden, Ring, med din maka,
Helst sedan stjärnorna sprida sitt sken — —
hans egen gamla visa från gossåren, hvilken
han så ofta sjungit för mig under trädgårds-
arbetet.
Jag satt i soffan med den lilla flickan,
min egen namne, i mitt knä; dagern i rum-
met dämpades af yfviga bladväxter och tunga
färgrika draperier — framför mig låg upp-
slaget albumet, hvarifrån de gamla skånska
porträtten blickade emot mig, minnen från ett
förflutet, så olikt det nuvarande som träd-
gårdsgossen var olik den fine mannen därborta,
och dock nära förbundet med allt detta vackra
och varma, som jag såg och kände omkring
mig. Det var detta, under alla lifvets skif-
ten bevarade kärnsunda, naturfriska, som, all-
tid gömdt såsom drifkraften i hans väsen,
lyft honom från drängstugan till salongen.
Han hade i sanning »kommit upp» och
det i bästa mening. —
Så återfann jag lekkamraten, hvilken så
länge stått utom min tankevärld; och då jag
senare på aftonen åkte hem till min bostad
genom världsstadens kvalmiga gator,tyckte jag
mig känna en fläkt från barndomshemmets
östersjöluft. — — —
. * *
*
En episod under en resa, ett tillfälligt
möte med en vän från fordom, en ringa till-
dragelse utan dramatisk spänning eller udd,
men likväl en ljusglimt af det bästa, lifvet
kan bjuda . ..
”Sotarn kommer!”
» Æiï,ret är långt,» säger ett gammalt ordstäf — och
cHJ* under detta »långa» år uppträda många olika
gäster i hemmet: somliga hälsa vi med den stör-
sta glädje, andra taga vi egentligen emot med in-
nerlig ovilja och obehag, gäster, hvilka vi helst
för alltid skulle vilja behålla i huset, och sådana,
hvilkas affärd är oss en hemlig tillfredsställelse.
Ofta äro också meningen och domen öfver gä-
sterna mycket olika hos familjens skilda medlem-
mar eller förändras vid tätare besök, men en gäst
stiger tid emellan in öfver hvarje tröskel, hvilken
öfverallt hatas och fruktas, och den vi med sann-
skyldig glädje åter se på ryggen, emedan han
städse vänder upp och ned på hela vårt husliga
lif. Och dock kunna vi på intet villkor umbära
honom; och skulle han utebli, gåfve vi oss ej ro,
förrän vi sändt bud efter honom. Vi syfta på
sotaren, denne faslige, svarte man, som icke blott
är de enfaldiga småttingarnes buse, utan lika myc-
ket den förståndiga husmoderns.
Vid blotta ordet: »Sotarn kommer» väckas inom
oss allehanda obehagliga minnen. Vi se i anda-
nom en förfärlig oreda i köket, i förstugan och i
matsalen, som om alla ordningsregler för dagen
vore aflysta. Vi vädra redan på förhand den ge-
nomträngande egendomliga lukten och tycka oss
här och hvar upptäcka svarta »tummar» på våra
manschetter, händer och näsor — och allt ha vi
sotarn att tacka för! Ja, till och med herrn i hu-
set delar vår antipati mot denne fruktade gäst,
ty han vet af erfarenhet, att på hans visitdag blir
middagsmaten mycket enkel ocb desslikes försenad,
1892
att hans lilla fru efter middagen ej har tid att
skänka honom någon språkstund eller öfver hufvud
alls inlåta sig med hans angelägenheter och önsknin-
gar, att han med ett ord ej längreär hufvudpersoneni
huset som rätt och tillbörligt, utan får vika för
— sotarn ! Och det är dock något för starkt, men
står ej till att ändra!
Men låtom oss nu på allvar résonnera om sa-
ken — svart på hvitt! Är det verkligen så nöd-
vändigt, att sotarns besök blir ett obehag för hela
huset? Oundgängligt är ju hans arbete, afvara
honom kunna vi ej, och när efteråt elden åter
muntert flammar och finner sin rätta väg genom
fejade rör och spjäll, så tänka vi tacksamt: skönt
i alla fall att ha det gjordt ! Hvarför då taga sa-
ken så viktigt? Något som måste ske, det bör
man med friskt mod genast gå till mötes och
tänka som så: nå, en gång är ingen gång. I dag
en smula extra stök och besvär och i kväll det
angenäma medvetandet, att det åter är lyckligt
öfver.
Allt arbete går bättre, om man villigt går till
det och oförfäradt griper det an. Vår förtänksamhet
bör dessutom förmå oss att vederbörligen rusta
oss till sotarns visit. Köket bör på förhand helt
och hållet utrymmas, bäst i korgar, som man stäl-
ler undan någonstädes, dit den svarte gästen icke
kommer. Om möjligt sörja vi äfven på förhand
för varmt vatten, som vi väl öfvertäckt sätta un-
dan för att efteråt genast ha till hands. Rundt
om spisen strö vi golfvet tjockt med sågspån.
Sot och aska, som oundvikligt då och då dras ut
på golfvet, blanda sig då med sågspånen och låta
lättare bortsopa sig med denna, utan att golfvet
alltför mycket smutsas. Sotet, som skrapas ned,
tillvarataga vi och kunna använda det i trädgår-
den som ypperligt gödningsämne. För en del
växter är det dock väl skarpt och i det hela
bäst, om man i en större trädgårdskanna rör ut
det med kallt vatten och så brukar det vått. Till
att rengöra köket tar man före allt annat varmt
vatten med något soda eller såpa, skurar först
spisen och gör så genast upp eld för att värma
nytt vatten, af hvilket man en sådan dag behöf-
ver stora kvantiteter, om rengöringen skall bli
grundlig.
De moderna köken äro för det mesta målade
med oljefärg. Tak och väggar tvättas nu snyggt
af ; man tillsätter bäst till det varma vattnet några
skedar salmiaksprit i stället för att taga såpa.
Ställen i taket, som äro allt för sotiga, gnider man
först in med något olja, då de lättare låta ren-
göra sig. Härefter komma lårar, hyllor, dörrar
och poster, ställ för kokkärl och naturligtvis bord
och stolar; till det omålade träet nyttjar man sand
och såpa, och till alltsammans spar man sig in-
gen möda, begagnar lämpliga redskap, borstar och
trasor, och gnider eftertryckligt. Under dagens
lopp får man naturligtvis besörja de löpande syss-
lorna däremellan och därvid ej låta kokningen
behandlas alltför bisakligt för att ej bringa herrn
i huset i misshumör. Man kan ju alltid ordna
matsedeln så, att kokandet tar så liten tid som
möjligt i anspråk och dock blir tillfredsställande,
man kan dagen förut ha gjort undan t. ex. soppan,
hämtat hött från slaktarn o. s. v.
Ännu felas dock mycket i en grundlig rengö-
ring af köket. Messings-, bleck- och koppargerå-
det skall putsas och skuras, så att det glänsande
kommer upp på sina platser, Spiselhällen får en
ordentlig borstning, så att den blir spegelblänk,
fönstren böra lysa genomskinligt klara, och allra
sist bestås en radikal skurning åt köksgolfvet,
hvilket man på morgonen blott provisoriskt tvät-
tat af, för att ej all soten må gnidas in och den
sista skurningen bli allt för mödosam.
Men när du så har alltsammans fint och fär-
digt, rent, klart och glänsande, då stannar du i
köksdörren och betraktar med förnöjelse dagens
verk och kommer i tysthet öfverens med dig själf,
att hela saken egentligen ej var så mycket att
tala om eller ta så högtidligt från början. Nu är
ju dock allt lyckligt öfver! Och när sotarn härnäst
gör sin visit, tager du mot honom med godt hu-
mör och villigt sinn och gör ej så stor affär däraf,
att man och barn och tjänstehjon pliktskyldigast
måste instämma, och att dagen hälsas som en
sannskyldig olycksdag!
M. H.
O, att tänka sig, att vi använda vår känne-
dom om hvarandra till att söka rätt på de öm-
tåligaste ställena, där de onda orden kunna
träffa! Och det kalla vi kärlek.
A. Kielland.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:05 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1892/0026.html
