Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. 22 januari 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28 IDUN 1892
En förklaring.
I Iduns senaste julnummer var under
titeln »Pastorskans stora middag» intagen en
skiss af den högt skattade författarinnan fru
Anna Wahlenberg-Kjerrman. Denna skiss
synes hafva väckt ond blod hos åtskilliga
medlemmar af landets aktade folkskollära-
rekår, att döma af de skrifvelser, som
ingått till såväl Iduns redaktion som di-
rekt till författarinnan. Att det ej varit
författarinnans afsikt att med sin skiss det
ringaste förnärma någon eller att framstäl-
la de i skissen uppträdande skollärarne som
typer, vare sig i ena eller andra hänseendet,
för hela kåren, togo vi från början för gif-
vet och äro ännu mer öfvertygade där-
om efter vårt senaste samtal med henne.
Lika litet torde någon, som det allra min-
sta följt med tidningen Idun under dess
nu 4-åriga tillvaro och lagt märke till de
tendenser, som alltid fått göra sig gällande
vid tidningens redigering, kunna tillvita oss
att i elakt uppsåt och för att skada en
allmänt aktad och ansedd kår hafva intagit
skissen. Iduns utgifvare, själf son af en
folkskollärare och med många anförvanter,
som ägnat sig åt det maktpåliggande och
aktningsvärda, om ock ej alltid så tack-
samma, folkskollärarekallet, bör af dem,
som känna honom, ej misstänkas för dylikt.
Det enkla sakförhållandet här är det, att
författarinnan, hvars arbeten ju höra till
våra mest lästa och omtyckta, med sin
kända blick för det komiska och burleska
fått fatt i ett ämne, vid hvars utveckling
hon så mycket mindre kunnat undgå att
så som hon gjort teckna de figurer, hvilka
nu å vissa håll väckt anstöt, som hon grun-
dat sin skiss på en verklig tilldragelse i en
församling, hvars namn hon meddelat oss.
Och lika väl som det ej kan falla för-
fattarinnan och redaktionen in att bedöma
hela folkskollärarekåren efter ett par, tre
mer än lofligt grofva och ohöfliga skrifvel-
ser, som kommit dem tillhanda, så äro vi
ock öfvertygade om, att de allra flesta af
folkskollärarekårens medlemmar ej skola
bryta stafven öfver oss för hvad i denna
Sak passerat. JoV Iduns redaktion
Frithiof Hellberg.
Carl Johan Svensén.
dessa dagar har årets riksdag högtidligen
O öppnats. Yi ha ansett det vara en lämplig
tidpunkt att bringa våra läsarinnor bilden af
en man, som kanske i högre grad än någon
annan inom den svenska riksförsamlingen käm-
pat för häfdandet af kvinnans anspråk oeh rätt.
Det var en gång, då andra kammarens kal-
marbänk var något annorlunda, än den nu är,
då man därifrån hvarken hörde A. P. Daniel-
sons allvarliga eller Nils Petersons i Runtorp
torroliga yttranden om grundskatter och indel-
ningsverk, tullar och värneplikt, vägunderhåll-
ning och rösträtt. Den gången — det var
1867 års riksdag — sutto på denna bänk, som
alltid haft att framvisa en eller annan märklig
representant, Emil Key, den skriftlärde bland
landtmannapartiet, Jonas Jonasson i Gullaboås,
den store fredsvännen, och rektor Dahm, den be-
kante pedagogen och läroboksförfattaren. Platsen
Carl Jolian Svensén.
■> SS
mm
såsom representant för Aspelands och Hand-
börds härad intogs samtidigt af Carl Johan
Svensén, då 43 år gammal och ägare till ett
hemman i Tveta socken af Kalmar län. Det
var just Svensén, som bragte nya, icke minst
för den tiden ovanliga ämnen under riksda-
gens afgörande, och det var likaledes Svenson,
som, ifrande för humanitära, mindre materielt
gagnande, men därför icke mindre praktiska
reformer, ofta lämnade obeaktadt utlåtandenas
och siffrornas torra språk, med hvilket han
dock ingalunda var obekant, för att i kraftiga,
bevekande ordalag vädja till rättskänslan hos
sina kammarkamrater. Föremålet för hans in-
tresse, hans studier och hans vältalighet var
detsamma, som det varit under många föregå-
ende år, ända sedan han 1859 såsom ledamot
af bondeståndet inträdde i riksdagen: det var
kvinnan, och särskildt värnandet eller kanske
snarare utvidgandet af kvinnans medborgerliga
rättigheter.
Svenséns uppträdande eller kanske snarare
hans sätt att uttrycka sig var icke en bondes.
Det väckte därför uppseende, och det var så
mycket mera ägnadt att framkalla förvåning,
som Svensén aldrig fått någon omfattande bok-
lig bildning. En fattig bondson från Alems
socken (Kalmar län) hade han fått nöja sig
med de kunskaper, som kunde meddelas i
Ålems folkskola. Lyckligtvis intog denna skola
en särskildt gynnad ställning. Den var grund-
lagd af riksrådet Johan Skytte och ägde ända
sedan den tiden vissa privilegier. Det kun-
skapsmått, den meddelade, sträckte sig också
utöfver hvad som bestods i de allmänna folk-
skolorna. Men lika litet som det var tillräck-
ligt för en folkets representant, lika litet till-
fredsställde det Svenséns lifliga och energiska
lynne. Kroppsarbetet vid jordbruket lämnade
alltid någon stund öfver, och den använde
Svensén noggrant till att förkofra och vidga
sitt vetande. I eget hem fortsatte han seder-
mera att fullkomna sin bildning, och vid detta
arbete utöfvade otvifvelaktigt hans intelligenta
hustru ett ej obetydligt inflytande på honom.
Svenséns offentliga bana var densamma, som
flertalet före och efter honom vandrat. Den
började med en allt lifligare verksamhet i kom-
munens tjänst, och efter kommunens förtroende
följde snart valkretsens.
Vid 1859 års riksdag intog Svensén första
gången en plats i svenska riksdagen. Han var
då medlem af det hedervärda bondeståndet.
Hans kamrater i ståndet behöfde ej länge vara
i okunnighet om, hvars andas barn han var.
Redan samma riksdag väckte Svensén förslag,
om, att kvinna skulle kunna förordnas till att
innehafva för henne passande tjänstebefattnin-
gar (han nämnde därvid särskildt befattningar
i post- och telegrafverken samt klockare-, or-
ganist- och skollärarebefattningar). Kompetens
härtill skulle hon förvärfva sig genom examen
för den lärare eller vid det läroverk, som hon
fann lämpligt. Detta var Svenséns första för-
sök att bereda kvinnan en friare, framför allt
mera själfständig verksamhetskrets.
Såsom detta förslag förelåg, led det emel-
lertid af en oformlighet, den nämligen, att
kvinnan kunde förvärfva sig kompetens till
dessa platser endast på en krokväg. Svensén
själf torde nog hafva märkt denna brist, ehuru
han af sitt sangviniska lynne och sitt lifliga
intresse för saken förmåddes att framlägga för-
slaget. I den varmhjärtade motivering, hvar-
med han inleder sin motion, framhåller han
också med eftertryck den af ständerna förut
behandlade frågan om »kvinnans undervisning
och upptagande inom fosterlandets bildnings-
anstalter», och han betonar särskildt, alt, om
nu staten ej hade något att uppoffra för kvin-
nans intellektuella bildning, den åtminstone
kunde lämna henne tillträde till lämpliga tjänster.
Frågans första behandling tillkom det s. k.
allmänna besvärs- och ekonomiutskottet. För-
slaget blef i det stora hela ej ovänligt mot-
taget. Utskottet erinrade om, att kvinnor re-
dan förut kunde antagas till lärarinnor i folk-
skolor, och utskottet erkände tillika statens
plikt »att lämna utväg åt kvinnan att bereda
sig den förbättring i ekonomisk ställning, hvar-
till hennes anlag och insikter kunna berättiga
henne». Utskottet föreslog också, att kvinna
skulle få rätt att bekläda organistbefattningar
och tjänster vid telegrafverket. Men allden-
stund frågan om kvinnas användande vid tele-
grafverket just då var beroende på utredning,
nöjde sig rikets ständer och sedermera rege-
ringen med att lämna den begärda rättigheten
rörande organistbefattningar. Och detta blef
hela resultatet af Svenséns första försök.
Men han släppte icke sitt tag. Följande
riksdag 1862 framlade han ånyo ett förslag
om rätt för kvinna att antagas till befattnin-
gar i statens tjänst, särskildt vid post- och
telegrafverken samt vid allmänna sjukvården.
»Kvinnan måste frigöras i arbete och förvärf, »
förklarade Svensén, och han sökte visa nödvän-
digheten däraf, genom att anföra det faktum,
att den 31 december 1855 funnos i riket
111,096 flere kvinnor än män. Yare sig nu
denna hänvisning till siffrornas språk gjorde
verkan eller folkrepresentanterna tänkt när-
mare på saken, säkert är, att Svensén fick,
icke sin vilja fram, men i stället ett ampelt
erkännande för sina idéer. Rikets ständer
förklarade sig nämligen anse »tidpunkten vara
inne att utvidga kvinnans rätt till anställning
i det allmännas tjänst». Samtidigt anhöllo
ständerna, att regeringen måtte vidtaga åtgär-
der i denna riktning. Sådana åtgärder vid-
togos också i fråga om anställning i postver-
ket. Telegrafverket blef däremot stängdt för
kvinnan; åtminstone blef hennes anställande
därstädes beroende på telegrafstyrelsens pröf-
ning i hvarje fall.
Outtröttlig i striden för sina idéer återkom
Svensén redan riksdagen 1865 med ett förslag
till utvidgande af kvinnans medborgerliga rät-
tigheter. Han ville med detta förslag bereda
kvinnan rätt till akademiska examina samt rätt
till anställning vid statens järnvägstrafik och
till passande befattningar på den civila tjänste-
mannabanan. Inom riksdagen tyckes denna
fråga hafva framkallat åtskillig oro. Bland de
många yttranden och reservationer, till hvilka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
