Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. 22 januari 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1892 I DUN 29
den gaf anledning, höra Here berömda namn,
såsom exempelvis frih. J. G. N. S. Åker-
hielm, grefve R. de la Gardie, herrar P. von
Ehrenheim, C. Treffenberg och professor Rib-
bing. Den sistnämnde framkom härvid med
påståendet, att den filosofiska gradens absolve-
rande »liksom i allmänhet vetenskap i ordets
strängaste bemärkelse för kvinna helt enkelt
är omöjlig». Erfarenheten har sedan visat,
att denna den filosofiske professorns sats ej
hållit streck. Allehanda farhågor och förslag
uttalades i riksdagen under denna frågas be-
handling. En ledamot af prästeståndet ansåg,
att den ogifta kvinnan borde försörja sig ge-
nom handarbete, och ville därför höja tullen å
fruntimmersprydnader. Andra befarade, att
samtliga statens ämbeten skulle råka i hän-
derna på kvinnor. Frågan förevar flere gån-
ger hos stånden, men stötte på motstånd, sär-
skildt hos prästeståndet. Slutligen löstes den
dock så, att rikets ständer anhöllo, att k. m:t
ville vidtaga åtgärder, hvarigenom kvinnan
skulle få rätt till anställning i lämpliga tjän-
ster och befattningar samt rätt att aflägga de
kunskapsprof, som fordras för dylik anställning.
Det var den sista ståndsriksdagen, som på
detta sätt, tack vare Carl Johan Svenséns ini-
tiativ, sökte värna om kvinnans medborgerliga
rättigheter. De praktiska resultaten af detta
beslut kommo visserligen ej genast, men otvif-
velaktigt står det i ett nära samband med re-
geringens beslut af 1869 och 1873, genom hvilka
kvinnan erhöll rätt att aflägga såväl student-
examen som flere akademiska examina.
Naturligtvis hade Svensén under sin politi-
ska bana hunnit syssla med mångahanda andra
ärenden. Hans anföranden och förslag gingo i
afgjordt liberal anda och han stack ej under stol
med hvad han tyckte och tänkte. Inom riks-
dagen blef han, ehuru många hånade honom
för hans verksamhet till kvinnans bästa, an-
sedd, och 1868 var han en af dem, som del-
togo i stiftandet af det s. k. nyliberala partiet.
Svensén hade nu nått ett mål. Hans lif-
liga natur nöjde sig dock ej därmed. Sedan
han nu ordnat kvinnans medborgerliga rättig-
heter, blef det hans uppgift att söka gifva
henne en ställning inom äktenskapet. Han
väckte i detta syfte förslag i fråga om gifto-
mannarätten. Dessa förslag, hvilka afsågo, att
myndig mö icke skulle stå under giftoman,
väcktes vid 1868 och 1869 års riksdagar, men
synas ej hafva blifvit behandlade af riksdagen.
Åtminstone var detta fallet 1868. Den korta
motivering, som åtföljde Svenséns 1869 förnyade
förslag, är så; karaktäristisk för hans sätt att
tänka och uttrycka sig, att vi här anföra den
fullständigt :
Då människans rättigheter allt mera göra sig
gällande, vore det en protest mot helgden af dessa
rättigheter att hindra kvinnan att vid en af de vik-
tigaste handlingarna följa sin öfvertygelse eller vid
ingåendet af äktenskap. I alla civiliserade länder
har man bestämt en viss ålder för kvinnan, då hon
förklaras myndig icke allenast i afseende på sina
ekonomiska angelägenheter, utan ock i fråga om
hennes rätt att välja make.
Om dessa Svenséns förslag sålunda ej direkt
uträttade något, hafva de indirekt ingalunda
varit utan verkan. Äfven denna fråga blef ej
genast löst, men löst blef den i alla fall. År
1872 utkom den kungliga förordningen, som
gjorde Carl Johan Svenséns förslag till en ännu
gällande lag.
Då denna förordning utfärdades, tillhörde
Svensén ej längre riksdagen. Efter det nya
representationsskickets första treårsperiod drog
han sig tillbaka till hemmet, där han tillbragte
de närmaste sex åren, tills han 1876 än en gång
inträdde i svenska folkets representation. Åren
började nu taga ut sin rätt, och härtill kommo
ändrade politiska förhållanden, för hvilka Sven-
sén att börja med åtminstone kände sig främ-
mande. Han anslöt sig så småningom till
landtmannapartiet, ehuru det, sanningen att säga,
ej finnes mycket gemensamt mellan detta prak-
tiskt nyktra parti och den sangviniske entusi-
asten Carl Johan Svensén. Hans håg Tmrjade
dragas till andra ämnen och intressen, hvar
jämte han flitigt deltog i riksdagsarbetet. Än
en gång ville han dock kämpa en dust för
kvinnans frigörelse, denna gång i ekonomiskt
afseende, och det var i sådant syfte han 1877
frambar ett förslag om gift kvinnas äganderätt.
Den gången blef Svenséns arbete utan resultat.
Lagutskottet afstyrkte obarmhärtigt förslaget, och
i den korta diskussion, som i andra kammaren
föregick förslagets förkastande, hade Svensén
förargelsen höra sin egen bänkkamrat Nils
Peterson i Runtorp tala emot förslaget. P.
använde därvid det för båda parterna ganska
betecknande uttrycket, att Svensén »i något
förtjusningens ögonblick» åtagit sig faderskapet
för motionen (förslaget härledde sig ursprungligen
från Föreningen för gift kvinnas äganderätt i
Stockholm).
Detta var inom riksdagen Svenséns sista
dust för kvinnan. Riksdagens uppmärksamhet
och tid togos i anspråk af andra större frågor.
Själf började Svensén draga sig undan från
det mera ansträngande riksdagsarbetet. Hans
hälsa var ej den bästa; kanske tyckte han sig
märka, att en ny anda, som var främmande för
honom, kommit in i riksdagen. Lifligt intres-
serad för sin sak höll han dock ut till det
sista, och han kvarstod ännu såsom representant
för sin valkrets, då döden d. 28 sept. 1883 bort-
kallade honom.
Af de många, som arbetat för kvinnofrågans
lösning, har ingen praktiskt och positivt fört
den framåt såsom Svensén. Något torde väl
berott på den gynnsamma tidpunkten, men detta
faktum kan ej förringa Svenséns förtjänst, hans
nit i arbetet och hans intresse för sin sak.
Detta arbete saknade ingalunda sina törnen:
stickord och speglosor från motståndare eller
från dem, som ansågo dylika ämnen alltför
obetydliga. Dess mer må hans minne aktas
och hedras, och säkert skola ej ens hans forne
motståndare draga sig undan, då det nu gäller
att gifva detta minne en fast och varaktig form
genom en vård på den nitiske kvinnokämpens
graf. Skulle några af Iduns läsarinnor med
ett aldrig så litet bidrag till detta minnesmärke
vilja hedra den varme förkämpen föi deras kön,
så kan anteckning ske å Iduns byrå, där i
detta syfte oek en lista finnes framlagd.
H. L. Victorin.
Vinter.
H. L. Viciorin.
Af Georges de Peyrebrune.
Ofvers. för Idun.
llje fröso förfärligt i sin vindskammare i
sjätte våningen, som låg så nära under
taket, att snön på takpannorna liksom
tryckte på deras skuldror. Mannen sade: »Om
vi skulle gä ut?»
Hans hustru, som åren och kölden gjort
loj, svarade: »Hvarför det? Vi ha det inte
bättre på gatan. »
Men den gamle mannen, som ännu var lef-
nadskry, envisades: »Man kunde i alla fall
gå in på järnvägsstationen för att värma sig
och kanske också få några öre af hyggliga
människor utanför restauranternas dörrar. Så,
kom och låt oss försöka!»
»Jag är trött och hungrig, låt mig stanna.
Ack, om jag bara finge dö i nattl»
»Dina önskningar äro bra anspråksfulla.
De stekta sparfvarne flyga en inte i munnen,
ens när man skall till att dö; man får allt
göra något därför. Det vore nog det bästa,
men för den saken behöfde man en kamin och
för tio öre kol, och just det felas oss.»
»Du gör orätt, min gubbe, i att tänka på
döden för dig själf. Du är ännu frisk. Om
inte precis som förr, då du arbetade i sten-
brottet, men då det blir töväder, behöfver man
gatsopare, och med litet tur kan du få arbete.
Du har ännu krafter nog att sköta kvasten.»
»Jag fryser,» huttrade mannen; »jag är nä-
stan naken. Se där, man ser ju bara skin-
net. Det är dock nedrigt, att man vid sjuttio-
två år, dä man släpat och slitit hela sitt lif,
inte skall kunna få dö i ro som en hund på
sin halm . . . Seså, kom med ; kanske ger man
oss en allmosa, om vi visa folk vårt elände ;
här svälta vi ju i hjäl utan hjälp. Nå, vill
du då packa dig upp och komma!»
»Jag kommer strax,» svarade hon gråtande;
»men det säger jag dig, hit upp kommer jag
aldrig mer.»
Det snöar. Glanskis betäcker trottoarerna;
gaslågorna lysa bleka bakom butikernas skylt-
fönster. Vinden piskar ansiktet som med nå-
lar. De få passerande ila förbi, inbyltade upp
till ögonen. På herrskapsekipagen klatscha
pälsbrämade kuskar med all fart på hästarne
och alla människor storma fram så fort för
att skydda sig för den isande blåsten, att de
två fattiglapparne ej ens hinna frampressa de
enda orden — »en slant!»
Sedan de en god stund fåfängt bidat, drar
den gamla kvinnan mannen med sig. En skä-
rande hosta söndersliter hennes bröst, men hon
hejdar sig ej, utan leder honom fram efter
välkända gator. Snart dyker Seines svarta
fåra fram ur den täta snöyran, likt en jätte-
lik katafalk infattad mellan höga lanternor med
gyllene sken.
Mannen har begripit; han viker tillbaka,
som hästen stegrar sig vid afgrundens rand,
och rosslar: »Nej, nej!»
»Hvarför ej,» frågar hon och omslingrar ho-
nom med sina armar, »det vore ju så fort
öfver. Hur skönt skulle vi icke sofva denna
natt, min gubbe 1»
»Hu, jag fryser,» säger han och gör allt
fortfarande motstånd, medan hans tänder klappra
mot hvarandra. Och han upprepar meka-
niskt, med stirrande ögon, en tanke, som
plötsligt tyckes upplysa mörkret inom honom:
»Nej, nej, icke så,» ropar han med ett hest
skratt, som klingar håligt i hans bröst. »I
dag skola vi skratta, min kära gumma! Vi
skola ha en lustig begrafningsfest. »
— — Det fryser på så skarpt, att man
måst inställa byggnadsarbetena, och detta är
äfven fallet i Passy, där bangården på den
ena sidan kransas af villor. Störda i sin ro
af dessa arbeten, ha beboarne för en tid läm-
nat sina lägenheter. De äro väl stängda, men
genom trädgårdarne lätt tillgängliga.
Kort före midnatt ströko två skuggor om-
kring ett af dessa öfvergifna hus. De gingo
så långsamt, så utmattade af hunger och köld,
de båda gamla, att de knappast syntes röra
sig. Nu knarrade en dörr, som, utan tvifvel
murken, gifvit efter för en lätt stöt, och djup
tystnad låg åter öfver det tjocka snötäcket.
De olyckliga befunno sig på en gård, och
mannen, som kände vägen, gick fram emot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
