Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. 22 januari 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
30
byggningen, följd af sin hustru, som hotade
att kväfvas af hostan. Så klirrade en krossad
ruta, det var allt.
Mannen, som stigit in genom fönstret, syn-
tes åter på tröskeln till en dörr, där hustrun
väntade honom. Båda stego in oeh bommade
för ingången. De smögo sig till köket, tände en
lampa oeh sågo sig omkring. De sökte hvar-
ken skafferiet eller källaren, men väl platsen
för veden. Kvinnan rafsade samman kolen i
sin söndertrasade kjol, mannen belastade sig med
ved, oeh ända till randen fyllde de spiseln i
matsalen därmed. Ändtligen skulle de kunna
värma sigl
O, denna kosteliga värme, som så småning-
om spred sigl Hon grät af glädje öfver den,
och han skrattade. Hopkrupen framför eld-
staden, hvars murar hon smekte med sina
händer, mumlade den gamla kvinnan : »Hur
ljufligt varmt det är Is-
Men han svarade: »Skada, att man inte
har något att tugga på, annars skulle vi ha
haft ett härligt kalas.»
Hon snyftade.
»Bah,» fortfor han skämtande, »den som
sofver, han äter. Sätt dig bredvid mig, min
kära gumma 1»
Han drog en länstol till närheten af elden,
hjälpte henne att sätta sig bekvämt däri och
kysste henne rörd på pannan.
Hon log, redan halft i sömn, och hviskade:
»Min Gud, hur skönt det ärl»
»Inte sant?» sade han. »Yi moja oss som
millionärer. Men jag skall också ha mig en
stol bredvid din. Du tillåter väl, gumma?»
Hon mumlade, nästan somnad : »Ja, bred-
vid mig, mycket, mycket nära, som ...»
»Som förr, när vi ännu voro unga, när
man ännu kunde arbeta och åt hvarje dag.
Hur vi älskade hvarandra dål»
Hon stammade: »Men nu äro vi gamla.
Hur fort den goda tiden gick öfver! . .. Jag
är så hungrig,» tilläde hon sakta.
»Så sof dä,» svarade han.
Men hon fortfor: »Finns då här alls intet
att äta eller dricka?»
»Men, min gumma, vi äro väl ändå inte
några tjufvarl... Väck inga onda tankar hos
mig. Äfven jag är hungrig . . . min Gud, du
vet, hur hungrig jag ärl» Och han lutade
sin öppna mun mot eldeo, som ville han dric-
ka den framströmmande värmen. Då skalf
hela hans kropp, men hustrun hade somnat
djupt in.
»Ändtligen,» sade han. Och nu reste han
sig långsamt och gick med lätta steg genom
rummet. Det var väl stängdt, och tunga gar-
diner hängde för dörrar oeh fönster. Så gick
han tillbaka till spiseln oeh drog spjället för;
en tjock, frän rök vältrade fram, utbredde sig
långsamt och fyllde rummet. Och den olyck-
lige lutade sig åter tillbaka i sin länstol, bred-
de ut sina lumpor på den med gyllene arabe-
sker sirade purpursammeten och lutade sig
nära intill sin sofvande hustru, som han be-
traktade med en stelnad, hård blick. Men
han tänkte icke tillbaka på det lif, som han
skulle lämna. Han föreställde sig i sitt inre,
hvilken uppsyn villans ägare skulle göra, då
de en vacker dag komme hem och funne de
stelnade, förfärliga liken. Det skulle helt sä-
kert harma dem och störa deras aptit i denna
koketta sal, där silfverservisen glänste bakom
buffetens spegelrutor. Och han tänkte sig,
huru han skulle göra sin ursäkt, stryka af sin
mössa och säga: »Förlåt, mitt goda herrskap;
men när man vill dö oeh inte hemma har,
hvad därtill kräfves, så får man väl lof att
låna, eller hur? Vi ha brutit oss in hos er,
IDUN
det är sant, men det skedde i den goda af-
sikten att befria det ärade herrskapet, som inte
bekymrade sig om oss, från två onyttiga va-
relser, hvilkas blotta åsyn är oangenäm i en
så vacker oeh rik stad, där hela världen dan-
sar, leker, skrattar och roar sig. Hvarför
finns det ingen afgrund, i hvilken alla männi-
skor, som sakna bröd, kunde få störta sig?
Det är en brist hos en god regering. Man
skulle ge dem en sista tallrik soppa och så.. .
krasch ! Det vore den sista utvägen . . . Sof
godt, min gumma, min enda kära! Det är
vår sista natt . . . Hur vacker var du ej vid
tjugu år! — Minns du det ännu? . . . Det var
om våren, när äppelträden blommade . . . fäl-
ten .. . den gröna skogen . .. Hjälp, jag kväfs!
Du gode Gud, hvarhelst du finns . . . och ser
ned på 0S3 ...»
Den fräna röken steg och steg alltjämt.
Den omsvepte de båda gamla, som rosslade
något, men så blefvo tysta. Nu sofvo de hand
i hand med halföppna munnar, som ville de
le mot änglarne.
Misskända vänner.
En ropandes röst *
S
os vår hederlige skomakare såg jag en dag
ett litet inackorderadt barn af det slaget,
som icke får lära känna sina fäder. Den
lilla hade ingen lekkamrat, icke en gång någon
enda tarflig leksak, där hon satt ensam för sig
själf på golfvet. Då öppnades dörren, och en li-
ten pigg och treflig hund kom inrusande och sprang
genast fram till den lilla. Jag återtager mina ord:
den lilla flickan hade verkligen en enda lekkam-
rat och, som det syntes, en, som var snäll och
tillgifven. Det var ett nöje att se de två tillsam-
mans, huru Max lät misshandla sig af sin oför-
ståndiga kamrat, som ryckte honom i öronen, drog
honom i svansen m. m., korteligen fördrog en
behandling, som han bestämdt icke skulle tålt af
någon annan. Jag erinrade mig hafva sett dylikt
förut: fall, då hunden uppenbarligen förstått, att
det dels icke var illa menadt, dä man handskades
skäligen illa med honom, dels berodde på barns-
lig brist på eftertanke. Max och den lilla voro
vänner, som förstodo hvarandra.
Men en dag, strax på nyåret, mötte jag mästarn
med Max i koppel.
»Jag skall til] vet’rinären med Max,» upplyste
han.
»Är Max sjuk,» frågade jag.
»Nej, men jag har ej råd att ha honom längre,
de hafva saU upp hundskatten till 15 kronor.»
Det var så. Nu, i en tid af arbetslöshet och
dyrhet, har ett fåtal män, som, hvilka deras in-
sikter för öfrigt än äro, antagligen icke rätt be-
sinnat, att det gifves folk, för hvilka fem kronor
är en riktig summa, och att det finnes de, för
hvilka en hund är deras enda sällskap, utgifvit
en ukas af mycket nedslående innehåll. Den Stock-
holmsbo, som icke har hjärta att skilja sig från
sin kanske trognaste vän, skall därför plikta med
en i hans ställning måhända rätt betydlig summa.
»Hunden är människans största eröfring på jor-
den,» för att anföra en icke så alldeles förkastlig
auktoritet, Buffon; han står i pietetens tjänst, så
att förhållandet till hunden visserligen är ett för-
hållande till ett djur, men ett djur, som icke nå-
got annat, hos hvilket man tydligen spårar an-
satser till moralitet, till hjärta och kärlek. Huru
mycket kan ock icke »bara en femma» betyda för
den, som på öret har uträknadt, hvad som skall
räcka i månader, och för hvilken den opåräknade
utgiften har en särskildt rubbande och hushålls-
schemat förstörande makt. »Tål du det, så tål
* Vi ha ej velat neka den »ropandes röst» att
söka skaffa sig gehör i våra spalter, då den nog
torde uttala, hvad många i tysthet känt; men vi
kunna ej undgå att för vår del reservera oss en
smula till förmån för hrr stadsfullmäktige, som
nog också haft hvad man kallar sina »randiga
skäl och rutiga orsaker» för hundskattens höjande.
Red. af idun.
1892
du det med,» och så kan det pågå, tills all förmåga
att tåla är slut.
Vi hade sett ett barn, hvars enda förlustelse-
ämne var den lilla hunden; vi hafva också sett
gamla ensamma fruntimmer, hvilkas behof att
bredvid sig se någon lefvande varelse blifvit fylldt
af en stackars hund. Vi medgifva, att sistnämnda
slag af hundar icke förefallit oss synnerligen be-
hagligt, och om den ensliga gamla blifvit knarrig
och trumpen, därför att lifvet farit illa med henne,
har hennes dagliga sällskap så tämligen modelle-
rat sitt lynne efter hennes. Han är misstrogen
emot folk, som hon är det, och hennes antipatier
blifva också hans. Men hvad gör detta ? Bjäbbar
den lille hunden mot oss, då vi möta honom och
hans ägarinna, visar han med sitt uppförande, att
han i oss finner misstänkt folk, så är den saken
hjälpt med litet humor, ty saken låter väl se sig
från en lustig sida. Om Bob eller Tusse gör oss
den eller den förtreten, behöfva vi icke taga detta
så seriöst, allra minst hafva vi rätt att från ett
enstaka drag komma med allmänna slutled-
ningar.
Sven Nilsson berättar i sina Dagboksantecknin-
gar från en resa 1819, huru han, efter att ha fått
vada i land från en usel båt, sökte och fick tak
öfver hufvudet under sin sista natt i Norge. Själf
låg han på en träbänk, hans roddare på golfvet.
»Det var märkvärdigt,» fortfar den berömde natur-
forskaren, »att se, hur min hund vid detta till-
fälle mot all vana betedde sig. Han tyckte san-
nolikt, att jag kunde vara i fara i en så vild trakt,
ensap, blott omgifven af dessa främmande karlar ;
ty så snart jag hade lagt mig, kröp han upp och
lade sig vid mitt hufvud och blef liggande där
hela natten med vidöppna ögon, skarpt fästa på
min omgifning.» Vid sådana tillfällen kan man
få klart för sig den enorma anslutning hunden har
till människan. Vårt stockholmslif är visserligen
icke ägnadt att låta hundens alla goda sidor fram-
träda, men äfven här göra sig de bästa af dem
gällande, såsom hans , rörande trohet, hans tack-
samhet och tålighet. Och hvilken vet, hur många
inbrott och öfverfall han här årligen förekommer,
hvarom förbrytares bekännelser nog kunde bära
vittne? Men hvad vore t. ex. lappen utan hund,
och låtom oss själfva befinna oss i mark och vil-
lande skog, där vi hafva så mycken hjälp af hun-
den, och man skall icke motsäga oss, då vi på-
stå, att hans betydelse för människan är rent af
ett supplement, som så ansluter sig till vår natur,
äfven i dess högre afdelningar, att det gör honom
värd att kallas en vår vän. Unnom de små i
samhället och i hemmen, de fattiga och sjuka en
sådan vän !
N. K. S.
Inne och ute,
B
err och fru X—s våning strålade i rik
elektrisk belysning, valsens toner ljödo
hänförande och berusande, och par efter par
dansade lätt fram öfver det bonade golfvet.
Supén var serverad, vinerna hade flödat i rikt
mått, och stämningen var synnerligen animerad.
Oaktadt den långt framskridna tiden — klockan
hade redan slagit två —, kände de unga ej nå-
gon trötthet. Det enda som besvärade dem,
var den starka värmen, och innan kotiljongen
skulle begynna, måste man därför lufta något i
salen. Fönstren slogos således upp; det här-
ligaste månsken belyste den snöhvita gatan, där
släde efter släde stod färdig att hemföra de
balbesökande.
Därute besvärades man ej af värme. Tem-
peraturen hade där nedgått tilll — 17 gr.; och
både kuskar och hästar fröso grundligt. De
förre kröpo stundom in i täckslädarne, stundom
gingo de rundt omkring desamma, stampande
med fötterna och slående med armarne för att
därigenom söka i någon mån bibehålla kropps-
värmen. Men hästarne? Ja, de måste stå stilla,
skälfvande af köld i hvarje led. Bättre hade
för dem varit att med sina slädar tillryggalägga
en eller annan mil än att stå här timme efter
timme och frysa.
Kuskarne sågo med längtansfulla blickar upp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
