Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. 29 januari 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
36 IDUN 1892
hända mången af de stridslystna unga män-
niskorna vilja spöija. »Nej förlät, det gör ni
inte! Ni ser er för det mesta försiktigt om-
kring, innan ni vågar tänka något, och så
tänker ni inte edra egna tankar.»
Jag vill icke ge er samma råd som Mark
Twain, när han talar om barnens förhållande
till de gamla. »Kom ihåg, att gubben och gum-
mau äro gamla! De ha sina fixa idéer, och
så länge de tala till er, kan ni ju låtsas, som
om ni trodde dem och ville göra hvad de säga’
er. Sedan, när ni kommer för er själf,
kan ni ju göra, som ni vill.» (Hvilken kvick
parodi på barns allmänna tänkesätt!) Detta
är, som sagdt, icke att rekommendera, men
hvarken föräldrars, lärares, kamraters eller
partichefers bifall eller klander bör vara be-
stämmande för er, förr än ni själf känner i
ert inre, att ni med full öfvertygelse kan vara
med därom. Föräldrars och lärares votum
har icke så afgörande makt nu, som det förut
haft. Kamraternas meningar och åskådnings-
sätt ha ett stort inflytande och partiledare en
utomordentlig. Så snart en ung man blir
vuxen, ja, redan långt förut, blir han vanli-
gen fångad af något parti, stämplad med dess
fabriksmärke och är sedan icke en fri män-
niska längre.
I stället för att en ung man länge och i
stället borde leta sina vägar själf och med
hjälp af sitt eget förstånd och sin egen känsla
göra sina egna upptäckter, sina egna misstag
och sina egna andliga eröfringar, så följer
han nu med kompaniet och tänker och kän-
ner efter de lagar, som chefen utdelar. Hvart
och ett af de partier, i hvilka vår moderna
tid är splittrad, är egentligen ett slags fräls-
ningsarmé. De betrakta hvart och ett sitt
program som det enda saliggörande. De fånga
och binda människorna och äro upphofvet till
personlighetens död och undergång.
Man behöfver endast se, hur människor
bära sig åt, när de för första gången se och
höra något, och så höra deras mening, när
de ha diskuterat saken med sina kamrater
eller ha fått läsa kritiker af de ofelbara
domarne, efter hvilka de rätta sin tankegång.
Vid en konsert eller ett skådespel kan man
redan iakttaga, hur de sitta och titta förstulet
på hvarandra för att liksom undersöka: »törs
jag tycka, att detta är bra? — Månne det är
bra? — Om jag nu klappar i händerna, är det
kanske på tok?» Och blott någon sällsynt
gång kunna verkligen sanningen och skönheten
i det, som presteras, så fullkomligt rifva dem
med, att de glömma sina skrupler och sin
försiktighet och hängifva sig åt ögonblickets
intryck. Ofta kan också denna entusiasm
blott vara följden af den smittande makten
hos en stor publik, som applåderar, då det
larm, som uppstår, drager alla med sig. Men
har man låtit hänföra sig, så komma tidnin-
garna och kritikerna, och så måste man draga
öronen till sig. Ack nej, man var egentligen
icke alls så vidare hänryckt! Man tyckte
egentligen icke vidare om det, nej, då allt
kommer omkring, var det egentligen bara
strunt. Samma förhållande är det med böc-
ker. Tala med en människa, strax efter sedan
hon läst en bok, och så sedan hon mött sina
kamrater i »frälsningsarmén». Man skulle icke
tro, att det vore samma sak, hon talade om,
så listigt och säkert har hon förändrat hela
sin åsikt. Detta bevisar blott, huru utom-
ordentligt få människor det är, som ha och
våga ha en åsikt själfva.
Det står i bibeln : » Hvarför tänken I ej
själfva,’hvad rätt är?» — och det är ett visst
ord. Hvarför tror ni mer på andras förstånd
än på ert eget, hvarför vill ni hellre känna
med andras hjärta än med ert eget?
Ingen vill eller kan förneka det stora in-
flytande, som omgifningarna utöfva på den
enskilde, men jag är säker på, att hvarest
det finnes en verklig, själfständig personlighet,
där låter den sig icke omskapas som vax i
audras händer.
Försök, ni unge, att helt stilla, utan öfver-
mod, utan lust att därmed vilja skryta
eller göra er bemärkta, att själfva bilda er
en åsikt om saker och tmg. Om något i
lifvet eller i konsten rör ert hjärta, så låten
det röras! Måhända är det icke alltid det
bästa, som griper er. Hvarje ålder har sina
behof och sin uppfattningsförmåga, och det,
hvaröfver jag grät, dåjag var sexton år, gråter
jag ej öfver nu, men jag erkänner gärna och
med tacksamhet, att det den gången grep mig.
Hör ni andra meningar om de ting, ni be-
undrar — eller ej tycker om, så hör noga
efter och öfverväg, hvad som blifvit sagdt,
men apa icke strax efter alla. Man hör
så väl på klangen, om ett yttrande kom-
mer direkt eller blott är en genklang, och
att repetera dessa dussinmeningar gör hvar-
ken klokare eller bättre. En sak ville
jag framför allt råda er till; när ni först har
låtit er röras af något, vare sig det gäller
förståndet eller känslan, så sök att göra klart
för er själf, hvarför det gör intryck på er.
Allt, som verkligen får makt öfver oss, har
en sanning till grund, och det är denna san-
ning vi skola göra klar för oss, så att vi
kunna gifva andra människor skäl för våra
åsikter. Dessa skäl och bevis äro vår
privata armé, de enda vapen, med hvilka vi
kunna bevara vår själfständighet, och med
hvilka vi kunna möta andra. Då är det
icke endast en nyck, ett tycke hos oss: »jag
tycker så, därför att jag tycker så», utan
man har de klaraste och naturligaste grunder,
hvarför man har den åsikten.
Det finns så få människor, som ha eller
kunna ge grunder för sina meningar om saker
och ting, att det fullkomligt förfärar en, ju
längre man kommer in i lifvet. Till och
med bland kloka, intelligenta, reflekterande
människor har jag ofta förgäfves sökt efter
en enda liten grund för de dcmar, hvilka de
uttalat. Jag har fått undvikande svar, otyd-
liga förklaringar, och så ha de flytt och räd-
dat sig för att undgå att svara på denna
enkla fråga: »hvarför?»
Man skall aldrig börja med att reflektera
öfver en sak. Det är just det lyckliga hos
ungdomen, att den kan störta sig i beskå-
dandet af något, såsom man en sommardag
störtar sig i hafvet. Men då man kommer
upp och börjar bli torr, kan man gärna svara
på frågan: »var det kallt eller varmt?» Var
icke så rädd för att ha en åsikt, äfven om
du skulle vara alldeles ensam om den i hela
världen. Egentligen hunna aldrig två män-
niskor tänka lika i ett och allt. Är du fjor-
ton år, skall du icke önska eller tro, att du
absolut skall känna detsamma som din mor-
mor, och blir du tjugufyra, så gör icke narr
af hvad du höll af, då du var fjorton år.
Hvarje ålder har sin egen uppfattning och
behöfver sin egen föda. Det gäller blott att
vara sund och naturlig och hafva litet mod
till att älska och beundra, hvad man själf
gripes af, och icke blott efterapa de andra.
Om någon frågar, skall man ha klart
för sig, hvarmed man vill försvara sin helge-
dom, och är det allvar med ens kärlek, till
hvad man dyrkar, försvarar man det icke för
att säga emot, utan emedan det är sanning
för en själf, och det är dock blott den per-
sonliga sanningen, som har betydelse.
Man behöfver därför icke tro, att detta är
det sista och absoluta, man skall komma till.
Ungdomen är blott begynnelsen af lifvet, och
om man icke förändrar sig helt och hållet,
så verkar dock utvecklingen en stor förän-
dring.
Till denna utveckling hör, att man väl
och noga skall lyssna till andras meniQgar
och yttranden, men man skall aldrig låta sig
öfverrumplas. Skall någon kunna öfvertyga
en, måste det vara därför, att det är något
i ens inre, som hemligt svarar den andre och
säger: »ja, du har rätt!»
Kökstgmnner.
För Idun af Maja.
ag gör helst allt själf.» Med dessa fem
ord tro vi oss hafva tillfylles betecknat en
hel klass fruntimmer, liksom den bekanta
satsen: »1’état c’est moi» (jag är staten) blifvit
ett utmärkande kännetecken på en viss klass
tyranner. Hvem kan förneka, att ett slags
öfverensstämmelse äger rum mellan alla tiders
och släktens oinskränkta regeringar? Den,
som ännu, oaktadt Elisabets af England och
Katarinas af Ryssland bevisade förmåga att
styra folk, tviflar på det kvinnliga släktets
herskaretalang, han må vända sin blick från
de krönta storheterna bland Evas döttrar till
de mindre bemärkta herskarinnor, som med
järnhand styra — lyckligtvis, skulle vi vilja
säga, endast — ett kök.
»Jag gör helst allt själf» är en riktig köks-
tyranns första tanke på morgonen. Med öf-
verlägset förakt skådar hon ned på den hus-
mor, som anförtrott frukostens tillagande åt
sin tjänstflicka och själf gladt språkar bort
morgonstunden med man och barn. »Hur
kan man på det viset öfverlåta sina sysslor
åt andra?» För den äkta kökstyrannen äro
alla tjänande personer varelser af lägre grad.
Hon är djupt öfvertygad om, att »sådana
där kräk» lägga sig till med kaffeböner o. d.,
och att deras samveten äro af rymligaste
slag. Därför måste alla göromål ske under
hennes ögon eller helst af hennes egen hand.
Jämt är hon sysselsatt och har aldrig ro att
sitta stilla. Då hennes man för henne vill
uppläsa någon nyhet ur morgontidningen, må-
ste hon ut i köket och späcka steken, och då
barnen komma till henne med sina små be-
kymmer, känner hon sig öfvertygad, att mjöl-
ken kokar öfver, och måste rusa ut för att
rädda densamma.
Hennes omgifning har kanske svårt att för-
stå och värderar så föga denna hennes jäk-
tande ifver. Men hvad gör det? Herskar-
innan finner sin lön inom sitt eget bröst.
Känns hon inte igen på den stolta blicken, som
säger: »Finns det ett sådant kök som mitt?
Har någon så blanka kastruller och hvita trä-
kärl som jag? Kan någon framvisa sådana
sylter som mina, eller ges det en enda, som
kan laga bättre mat än jag? Hvems linne
är så bländhvitt, så väl mangladt och så väl
struket som mitt?»
All detta är nog obestridligen sant. Det
vore ju en synnerlig lycka att få en tjä-
narinna från ett sådant mönsterhus. Försök!
Tillfälle att eröfra en sådan skatt erbjudes
ofta, ty märkvärdigt nog tyckas tjänsteflic-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
