Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. 29 januari 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
38
fyllda bokskåp, sina byster och taflor och
den gedigna mahognymöbeln; det var just ett
sådant arbetsrum, som en bildad man med
fint utprägladt konstsinne och en solid för-
mögenhet skulle inrätta åt sig till daglig
vistelseort.
Han såg sig om med dröjande tankfulla
blickar -— hvad grubblade han öfver? —
Steg där kanske fram i minnet bilden af en
liten pilt i lappad blus och utgångna skor,
som sällan fick äta sig mätt, men som lik-
väl envist utstod allt för att girigt hänga
öfver gamla, lånta skolböcker. Den gossen
skulle nog trotsat en värld, om den velat
tvinga honom att »blifva vid lästen» i stäl-
let för att genom tistlar och törne bana sig
väg till vetandets höjder.
I den lille parfveln skulle visserligen varit
svårt att spåra den blifvande professorn, man-
nen, hvars namn hade en så utomordentligt
god klang inom den medicinska världen, men
så var det likväl, och han, som nu stod där
och såg sig om i det vackra skrifrummet,
hade säkert, då han kämpade emot brist och
nöd, icke vågat drömma om den lifvets kom-
fort, som nu omgaf honom.
Det ryckte till i det stränga ansiktet —
de gamla minnena borde ju äfven berätta, att
det var hans eget trägna arbete, hans järn-
flit, som drifvit honom framåt till hvad han
nu var — ja väl — men fanns där då icke
något mer att förtälja, något om välvilliga
beskyddare, som understödt den kunskaps-
törstande ynglingen, om hjälpsamma händer,
utsträckta i den .yttersta nöden; den egna
kraften har dock sin gräns, det måste han
veta af egen erfarenhet.
Nå, nå, hvad skulle alla dessa tankar
tjäna till, hvart ville de föra honom? Pro-
fessorn satte sig åter vid bordet, tog fram bref-
vet under marmorpressen och läste det upp-
märksamt ännu en gång, sedan började han
skrifva och bar ännu samma kväll, högst
egenhändigt, ett bref på posten.
Några dagar senare förbluffade han vid
middagen sin gamla hushållerska genom att
helt tvärt be henne göra i ordning gårds-
rummet till den följande aftonen för en ung
student — en aflägsen släktning — som han
beslutat gifva fritt kvarter under höstter-
minen.
Jungfru Fina, som var den personifierade
punktligheten och helt och hållet ovan vid
alla surpriser, höll på att tappa stekfatet i
golfvet af häpnad. När hennes husbonde
gaf en liten middag eller såg några vänner
på supé, var det alltsammans aftaladt dem
emellan flere dagar förut, så att hon hade
god tid för sina förberedelser, men nu slog
den märkvärdiga nyheten som en bomb ned
på henne, att professorn — professorn, som
alltid rynkade ögonbrynen åt »pojkglopar»,
skulle taga en student i sitt hus, ty efter-
som gården var hans, måste väl rummet där-
nere äfven tagas med i räkningen. Hon var
så öfverväldigad, att hon icke förmådde i ord
uttrycka sin förvåning, utan blott helt pas-
sivt förmoda, att den unge herrn äfven skulle
äta vid professorns bord.
»Det är inte så afgjordt,» svarade denne
emellertid något kort och med en stel blick,
och med en liten nervös snörpning kring mun-
nen sväfvade jungru Fina ut i köket för
att grubbla öfver, om jorden fått någon knuff,
eller om det var hennes husbonde, »som hade
en skruf lös i hufvudknoppen».
I alla fall lät den samvetsgranna kvinnan
ingenting förhindra sig att med borste och
tvål göra allt som göras kunde för det tarf-
I DUN
liga gårdsrummet, men när hon vände sig till
professorn och frågade, huru det skulle möb-
leras, befallde han henne helt barskt att bä-
ra ned från vinden en gammal säng, ett ran-
kigt bord och några ledbrutna stolar — mera
behöfdes ej, en fattig gosse fick lof att vara
nöjd med minsta möjliga.
Jungfru Fina tryckte läpparne hårdt till-
sammans, som om hon varit rädd att låta
något ord undfalla sig, men inom sig tänkte
hon: »Professorn har säkert ångrat sig, en
ungdom här i huset är så emot alla hans
vanor.»
I denna tro styrktes hon ytterligare, då
hennes husbonde vid middagen gaf några
mycket bestämda order angående den främ-
mande. Morgon och kväll skulle hon få
bära ned skummjölk och bröd, middagarne
fick studenten äta på ett enkelt matställe i
närheten — det skulle professorn ställa om.
»För resten,» slutade han, »får Fina inte
börja med något fjäsk och spring för att be-
tjäna honom därnere ; unga herrar bli bara
bekväma och egenkära, om man passar upp
dem, kom ihåg det!»
Professorn såg så barsk ut därvid, att hus-
hållerskan helt förskräckt knäppte ihop hän-
derna och suckade: »Gud hjälpe fattigmans
barn, som måste lefva på andras nåd.»
Hade’ professorn verkligen ångrat sig?
Den frågan gjorde han sig själf, när han om
kvällen satt och väntade på sin unge gäst,
som skulle anlända med aftontåget. Ångrade
han att med de få raderna, i hvilka han ut-
lofvade fri bostad och litet hjälp i öfrigt,
möjligen hafva ingifvit den medellöse studen-
ten några högtflygande förhoppningar på den
rike släktingens bistånd! På dessa frågor
fann han intet svar, men inom honom stod
det fast att genast från början låta den un-
ge herrn förstå, att han hade alls inga an-
språk; skulle det gå honom väl, skulle han
hafva en framtid, måste det bero på hvad
han själf dugde till och därmed basta. —
Det var icke lumpen snålhet, som föranledde
hans karghet gentemot denne okände yng-
ling, det var hans piinciper; därför beslöt
professorn också att förhålla sig så passiv
som möjligt och intaga en afvaktande, skarpt
iakttagande hållning.
Just då han hunnit så långt i sina grubb-
lerier, rullade ett åkdon nere på gatan, och
några ögonblick senare hördes raska steg i
trappan. Fina hade gått ut för att bära in
resefiekterna, men den främmande hade blott
en liten gammal läderkappsäck, som han själf
bar i handen, han ville visst ingalunda be-
svära någon annan därmed, sade han, i det
han höfligt och med ett behagligt leende häl-
sade på hushållerskan.
»Får jag kanske råka professorn redan i
kväll ? »
(Forts.)
Husmoderlig almanack.
Februari.
Eftersom dagarne småningom börja blifva längre
och husmoderns tankar ännu ej upptagas af träd-
gardsgöromål och vårstöb, företager hon nu en ra-
dikal granskning af sängkläder och sänglinne. — Om
pälsvaror genom begagnandet under vintern förlorat
sig något och behöfva uppfriskas till fortsatt bruk,
så sker detta enklast medels uppbettadt hvete- eller
rågkli, hvarmed man duktigt gnider och borstar
dem. samt därpå skakar och piskar dem. Het sand
gör ibland samma tjänst, dock borttager den ej det
filtiga utseendet, emedan den ej drar till sig fett
och smuts lika bra som kli. — I källaren låter man
en gång i veckan bortplocka den skämda potatisen.
1892
Rotfrukter läggas om i ny, torr sand, om så be-
höfves ; de, som möjligen börja gro, förbrukas först
eller rensas från de gröna skotten. — På landet
företager husmodern slakt och säpkokning, och den
som roar sig med vinberedning i hemmet, tappar nu
försiktigt sina sorter på andra ankare, så att all bot-
tensats (resp. jäst) kvarblir i de gamla kärlen. — Om
man bland äggförrådet påträffar ett och annat ägg,
som, utan att egentligen vara skämdt, ej luktar rik-
tigt friskt, kan man göra det användbart genom
att utställa det upptagna ägget några timmar i
friska luften — dock ej medan termometern är un-
der fryspunkten. — Vill husmodern redan syssel-
sätta sig med sin trädgård, kan hon upprita planen,
granska sitt fröförråd, plocka de insamlade fröar-
terna ur sina skidor och göra i ordning frönotan. —■
Före fastlagssöndagen ställer matmodern med den i
hennes trakt brukliga kosten — i alla händelser
bakar hon nu sina fettisdagsbullar *.
Stenia.
Fjärilen.
!|| trädgården, där augustisolens brännande
strålar försätta den upphettade luften i
dallring, längs efter blomsterrabatterna, hvil-
kas halfvissnade blommor försmäkta, utan att
gifva någon doft, jagar en liten flicka fjäri-
lar, med en tolfårings obekymrade glädtighet,
iklädd en tunn, rosafärgad sidenklädning, med
bara armar och ben och med det ljuslockiga
håret uppsatt under en hvit halmhatt.
I skuggan af en berså sitter hennes far-
far, en vacker gubbe på 80 år, en f. d.
kammarherre hos Ludvig XVIII, med ha-
kan stödd mot silfverknappen på sin käpp,
småleende och med halfslutna ögon, och öf-
vervakar barnets nyckfulla lopp.
Med en kattunges smidiga och lätta behag
följer den lilla flickan på tåspetsarne en smal
allé, som slingrar sig fram mellan tvänne
rosenhäckar, och gör sig i ordning att med
en flughåf af grönt flor fånga en vacker natt-
fjäril med röda vingar, betäckta af svarta
sammetsfläckar. Hon tar ett steg, men stan-
nar med utsträckt arm och återhållen ande-
dräkt och biter sig i läppen med sina fina,
hvita tänder. Ännu ett steg–––––––––
Fjäriln sitter på en ros, ett okunnigt offer, om
den hotande faran. Ett steg till — — —
— Redan sänkes håfven. Men en dallring
i luften, en plötslig skugga, har väckt fjärilens
uppmärksamhet. Han höjer sig och flyr un-
dan med osäker flykt.
Barnet störtar framåt under höga rop, och
förföljelsen börjar på nytt, vild, utan hänsyn till
hinder, tvärs öfver gräsmattor, midt ibland ra-
batter. Fjäriln flyger från blomma till blomma,
höjer och sänker sig under försök att undkomma
sin fiende. En stor fri yta visar sig för ho-
nom öfver den med snäckor prydda fontänen,
hvarifråu en plaskande vattenpelare uppstiger.
Han tror sig vara räddad och söker sätta
sig på en näckros. Men det nedstörtande, i
fint stoft fördelade vattnet fuktar hans vin-
gar, och våt och vanmäktig faller han ned
mellan de fuktiga och klibbiga bladen. Ska-
kande af en häftig rysning, försöker han hålla
sig uppe och kryper halfdöd framåt.
Den lilla flickan har bevittnat denna plöts-
liga olycka. Hon utstöter ett förtvifladt skri:
»Farfar, fort! Kom och hjälp mig! Fjärilen
drunknar!»
Och utan att invänta den hedersmannens
hjälp, hvilken skyndar sig så fort hans gamla
ben förmå bära honom, störtar hon fram till
* Fettisdagsbullarna och fastlagsmunkarna hafva
i den kristna symboliken afseende på svampen, hvil-
ken räcktes Jesus på korset; fastlagskringlorna på
frälsarens törnekrona.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
