Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. 5 februari 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
44 1892
des där vid borden: officerare, jägmästare, ju-
rister och andra.
Bäst jag satt där och skar i en chateau-
briand, kom en familj in i lokalen, herre och
fru med son och dotter. Föräldrarne voro
inemot 50-talet båda två, dottern såg ut att
vara en 16 år, sonen vid pass 10. Troligen
var det någon godsägare — hvarför ej också
högvälboren och f. d. militär — från huf-
vudstadens grannprovinser, en ståtlig man
med präktig hållning och nobless i hvarje
åtbörd, skarpa ögon, yfviga mustascher, håret
något grånadt. Frun en liten blid kvinna
med hjärtvänliga ögon och en viss skygghet
att komma in bland alla de stojande her-
rarne, dottern fullväxt, smärt och rank, med
djupa, mörka ögon, hvars blickar du gärna
skulle velat fånga, gossen tafatt med slyn-
gelaktiga fasoner.
Det saknades plats vid småborden i resta-
uranteD, hvarför familjen efter någon tvekan
slog sig ner vid det stora bordet i matsalens
midt, där fruntimmer eljes ogärna sitta —
man exponerar sig där så obehagligt! Upp-
passaren bugade sig för de nykomna gästerna
och fick genom godsägaren, jag älskar att
kalla honom så, reda på de resultat, det ge-
mensamma studiet af matsedeln gifvit uppslag
till. Ungmön var intressant nog med sina
vackra ögon, som hon i smyg förde omkring
till grannborden för att spionera på den eller
den gästens smak eller sätt att äta; gossen
hade fått tag i ett par tandpetare, dem han
mycket samvetsgrannt tuggade ut till fina trå-
dar, medan far och mor med låg röst sam-
talade om någon angelägenhet.
Till sist kom då maten ändtligen in, man
åt, godsägaren betalade det hela, stolarne skö-
tos undan — då, medan samtliga gästers
ögon voro fästade på gruppen för en sekund,
då kysste flickan och gossen fadern och mo-
dern på hand till tack för maten, alldeles
som om de varit hemma hos sig på ägen-
domen. Man riktigt kände, huru sorlet ögon-
blickligt tystnade, huru känslorna vällde i
hårda eller veka ungkarlshjärtan —• det var
då också ett ovanligt uppträde i matsalen,
detta!
Familjeu gick, och snart började middags-
konversationens surrsurr lika käckt igen, men
vid ett af småborden satt där en herre på
ett 50-tal år, som ej rörde knif och gaffel
på en god stund, utan blott såg ned mot tall-
riken — —- det ryckte litet nervöst i mun-
vinklarne, och jag tyckte han mumlade: »den,
som ändå hade någon af de gamla kvar i
lifvet att kyssa på hand eller hade några
barn, som kysste mig på hand, när målti-
derna ändas!» — — Till sist upphörde emel-
lertid den »barnslige» herrn med sitt dröm-
meri, de flesta andra hade nog redan glömt
hela händelsen; det var ju också blott ett
en-passant-motiv ur restauranternas skiftande
panoptikon.
Hugo Samzelius.
Jfc
Små kulturbilder.
Af Ave.
I.
Ï
denna den lömskt smygande, hemlighets-
fulla farsotens tid kommer man —
synnerligen om man bor i en större stad —
att studera den moderna kulturen, sådan som
den visar sig vid bår och graf. Och när vi
IDUN
äldre aktgifva på den nya tidens företeelser
på samfundslifvets olika områden, då tvingas
vi också till att göra jämförelser emellan den
tankegång, som skapat och uppbär flydda
dagars seder och bruk, och den som fostrat
och bär vår tids uppfattning af hvad som
skall kallas ett höfviskt sätt emot vår nästa.
Därför är det dock ingalunda sagdt, att vi
äldre i allt gifva »den gamla goda tiden»
företräden.
Meningen med dessa små kulturbilder är
helt enkelt att framlägga några af äldre dagars
seder bredvid nutidens till en yngre generations
benägna påseende.
När man på landsbygden genom något till-
fälligt bud eller med det ordinarie postbudet
erhöll ett stort kuvert med breda svarta kanter
och svart lack, då visste man, innan brefvet
bröts, att det innehöll bud, att någon så kal-
lad ståndsperson inom kretsen af ens umgänge
eller bekantskaper aflidit. Dessa »sorgebref»
utgjordes antingen af ofantliga biljetter, eller
ock var det sedvanliga tillkännnagifvandet
tryckt på första sidan af ett helark ; i båda
fallen afslutades notisen med antingen: s. b. u.
(sorgens beklagande undanbedes) eller ock med
s. b. ö. s. (sorgens beklagande ökar saknaden).
Det är dock föga troligt, att dessa vinkar
efterkommos ; kanske voro de ej heller så all-
varligt menade, ty jag minnes, att herrar och
damer plägade tala om, att de »varit på kon-
doleansvisit i sorgehuset». Bland bondeståndet
så väl som bland de mindre besuttne folk-
klasserna fanns icke mången person, som var
så ohöfvisk i sitt uppträdande, att han icke
skulle ha sagt sitt halfhöga: »Beklagar sorgen»,
då han träffade en bekant, som genom döden
förlorat någon anhörig.
Dödsannonser i tidningar voro på 1840-talet,
liksom »sorgbref» och begrafningsbiljetter,
dessa senare icke sällan utsirade med en graf-
vård och en tårpil samt försedda med sitt
oundvikliga o. s. a (om svar anhålles), ett slags
privilegium för ståndspersoner. Dödsannonserna
voro dock helt enkla och innehöllo blott, att
N. N. stilla aflidit, sörjd och saknad af så
och så många anhöriga. Stundom afslöts
dessa tillkännagifvanden med hänvisning till
en eller flere psalmverser.
Den sed, som nu mångenstädes öfvas, att i
tidningar bekantgöra en afliden anförvandts
religiösa ståndpunkt, d. v. s. att genom annons
tillkännagifva, att N. N. dött i tron på Kri-
stus, är en tämligen ny sed, och den skulle
i äldre tider ha väckt anstöt inom alla klasser,
såsom varande ett vanhelgande af så väl kri-
stendomen som af familjelifvet.
Man hade i dessa tider föga begrepp om att
»häfda personligheten»; därför kucde man nog
fä se tillkännagifvet, att hustrun till herr N.
N. aflidit, liksom äfven, att en son eller dotter
till herr N. N. och hans hustru gått hädan ;
men aldrig drömde man i den tiden om, att
somliga af oss skulle få upplefva den dag, då
»personlighetsprincipen» blifvitsågenomdrifven,
att vi numera ej sällan få se, hur tre- och
femåriga barn, i egna namn, annonsera om
sin fars eller mors frånfälle.
Sådana märkvärdigheter få vi åtminstone
stundom nu mera bevittna i landsorten, lik-
som också att sådana små föräldralösa, i eget
namn, inbjuda begrafningsgästerna, naturligt-
vis medels biljetter och annonser.
Begrafningskransar voro på 1840-talet på
sätt och vis okända, och det kan förklaras
däraf, att blomsterodlingen då ännu låg i sin
linda. Då utgjorde icke, såsom nu är förhål-
landet, denna del af trädgårdsskötseln en god
inkomstkälla för ett icke ringa antal svenskar,
och ej heller funnos i den tiden sämfärdsmedel
med södern, hvilka möjliggjorde en blomster-
handel, som öppnat en ny utsikt till förvärf
för några af våra städers kvinnor och män.
Det är dock en gammal sed att gifva den
döde blommor och grönt med sig i grafven.
Ståndspersonerna klädde en afliden ungmö i
myrtenkrona; ynglingen fick en myrtenslinga
kring sin bleka panna, och i bådas högra
hand sattes en blombukett. Den fattigare
delen af landtbefolkningen, den som ingen
blomsterträdgård hade, fick buxbomskvistar
från storbondens trädgårdshäckar^ och det var
hos rik och fattig allmän sed att beströ en af-
lidens sista hvilobädd med gröna kvistar.
Om odalbonden i den tiden ej anlitade tid-
ningarna för att tillkännagifva, att döden gästat
hans hem, så lämnade han dock ej sina vänner
i okunnighet därom. En sorgklädd tjänare —
dräng eller piga — bar dödsbudet till släkt,
gilles- och byalag, och på samma sätt bjöds
också till begrafning. Utom gillelaget stå-
ende, men i samma by boende personer in-
bjödos äfven, men blott till »att följa N. N.
till jorden». Ville dessa senare gäster riktigt
visa sitt deltagande för de efterlefvande, så
gick man klädd i mörk dräkt till sorgehuset,
äfven om det låg afsides från kyrkvägen, be-
traktade med stilla vördnad liket, erhöll Dågon
förfriskning och slöt sig till de eftersta leden
i »likfärden».
Det var en i dubbel bemärkelse tung van-
dring för många af männen, ty likvagn var
för menige man en nästan okänd sak. Lik-
kistan bars på en tung bår, hvilken hvilade
på bärarnes skuldror, och ett ständigt ombyte
af bärare gjorde, att färden blef långsam.
Annorlunda var det naturligtvis i städerna,
där likvagnar då för länge sedan undanträngt
båren och — afskaffat seden, att kvinnor
gingo med i likfärd.
Men såväl i stad som på landsbygd höll
sig en sed uppe, och den seden var att visa
vördnad för dödens majestät. Ingen man,
ingen kvinna, ingen yngling, flicka eller något
barn var i den tiden så ohöfvisk eller så oupp-
tuktad, att icke åsynen af en likfärd aftvang
dem skyldig ödmjukhet. Hvem var väl så
taktlös, att han eller hon själfvilligt gick för
att möta och beskåda sörjande medmänniskor,
hvilka följde en af sina kära till grafven?
Stilla drog man sig in i hus eller gård, i
skjul eller koja, medan likfärden gick fram,
och såg man sig tvungen att ute på kyrkvägen
möta den, så gick man med böjdt hufvud ut
på dikesrenen. Ingen, ingen borde få anledning
till att tro, det man ville bekika bleka an-
sikten och skälfvande läppar. Därför voro
också de hemska, spökaktiga sorgeslöjorna en
obehöflig vanprydnad för sörjande kvinnor.
Nu, då seden tillåter, att damer i moderna,
färgrika dräkter trängas med likföljet vid
kyrkogårdsport, vid grafkapell och vid den
öppna grafven, nu torde mången förgråten
maka, moder och syster välsigna den männi-
ska, som genom att uppfinna den hemska sorge-
slöjan erbjöd något skydd mot girigt nyfikna
och spanande blickar.
Och om någon äldre människa, som i sin
barndom lärt sig att bära vördnad för död
och sorg, finner det underligt, att nutidens
människor uttrycka sitt deltagande för sör-
jande bekanta genom att låta sig i likfärden
representeras af en tom vagn eller af en vid
sitt visitkort häftad grafkrans, så bortfaller
säkert denna undran, när vi äldre se, hur unge
män i grupper leende göra anmärkningar öfver
deltagarne i sorgetåget, samt hur barn ur alla
samhällslager kila in emellan de sörjandes led,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
