Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. 5 februari 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1892 I DUN 45
springa öfver grafvarnas hägn, nedstampande
gräs och blommor, för att så skyndsamt som
möjligt förena sig med den skara fullvuxna
åskådare, hvilkas hela diktan och traktan går
Ut på att räkna, grafkransarne och läsa gif-
varnes namn pä visitkorten.
Vill man förstå en tids seder, måste man
lära sig fatta den tankeslrönming, som uppbär
dem.
I äldre dagar rådde oseden att offentligen
förevisa »finare lik»; det var de högt upp-
sattes »lit de parade», som efterapades enligt
råd och lägenhet i alla samhällsklasser. Seden
torde icke ännu vara rent utdöd, ty nyfiken-
heten i förbund med fåfängan att förevisa
en »grann likklädsel» äro starkare än fruktan
för smitta, där farsot härjar.
Däremot är nog seden att upphänga min-
neskransar i kyrkorna afskafläd nästan öfver
hela landet. Hemmen blifva nu, som till-
börligt är, förvaringsplatser for de »äreminnen»,
hvilka icke äro afsedda att följa med likkistan
eller att pryda den igenkastade grafven. Lagern
eller eklöfskransen i silfver hänges kring den
aflidne ryktbare mannens kabinettsporträtt öfver
hans forna skrifbord, och en del af vår lands-
befolkning låter göra ett slags glasskåp för
att däri, till efterkommande, förvara de kransar
af pärlor eller målad metall, som af korpora-
tioner eller vänner blifvit sända till sorgehuset.
Seden att i vax afbilda lefvande och döda,
de mest olika existenser, från de högsta i
samhället, från vetenskapsmannen, den själf-
uppoffrande människovännen till gycklaren,
stråtröfvaren och mördaren, är en helt ny
företeelse i vårt land, och då den ännu blott,
Gud ske lof, förekommer i vår hufvudstad,
får den endast skrifvas på dennas konto för
dålig konst.
Nog hände det i äldre tider, att nattliga
gäster af kött och blod smögo sig fram emellan
grafvarna, en och en, för att, lysta af månen,
antingen tvätta bort vårtor från händerna i
några droppar regnvatten, samlade i urbålk-
ningen på någon grafhäll, eller ock för att
låna en bit människoben, en handfull mull
och, i svåraste fall, lägga en lottsedel på en
väns graf under ödmjuk anhållan om en liten
vink för att fånga lyckan.
Detta var en stygg, mörk vidskepelse, hvem
nekar det; men vördnaden för de döda och
deras stad visade sig dock däri, att man icke
tvättade så mycket som ett finger på en graf-
häll eller tog ens en nypa mull från en graf,
utan att först ha tyst och stilla bedt slum-
raren om tillåtelse därtill. Och ve den, som
lånat ett människoben och ej på utsatt tid
återbar lånet! Hans samvete frammanade för
honom lika bullersamma och närgångna andar,
som någonsin vår tids spiritister orka kalla
fram med »vetenskapliga» medel.
Aldrig under min barndom och tidigare
ungdom såg jag barn leka och rasa på en
invigd kyrkogård. Gingo barn emellan graf-
var och fingo lust till en vildt växande tusen-
sköna eller akleja, så gick det först an att
plocka blomman, sedan man höfviskt frågat:
»Gode döde, får jag lof?»
Det är tydligt nog, att den tankeströmning,
som förr i världen uppbar slika seder, var en
annan än den, som nu gör det nödvändigt att
stundom postera poliskonstaplar vid kyrgogårds-
porteu för att upprätthålla en smula ordning
vid större begrafningar. Och icke är det gamla
liders tankegång, som affödt de så ofta före-
kommande blomsterstölderna från grafvar.
Väl var det styggt att se forna tiders natt-
liga kyrkogårdsbesökares mystiska färd; jag
tror dock, att himlens måne och klara stjärnor
blott logo vemodigt åt dessa halförskrämda
varelser, men åt den nya tankeströmning, hvil-
ken mångenstädes gör de dödas hvilostäder
till skådeplatser för illdåd och tygellöshet,
öfver den gråta Guds änglar och alla goda,
sedliga människor.
Om lifräntor.
Af Oskar Lundgren.
våra dagar finnes väl ingen, som icke
hört namnet lifräntor omnämnas. Många
veta att det ordet betecknar någonting godt,
men alla hafva ej klart för sig, hvad som egent-
ligen menas därmed. Ett ord med samma
betydelse, som vi lånat från främmande språk,
har vunnit större burskap hos oss. Det är
ordet pensiou.
Lifräntor äro ett slags pension. Att sådana
lämna tjänstemännen stora fördelar genom att
bereda dem en tryggad ekonomisk ställning
under ålderdomen är ett välbekant faktum,
men att dessa vunnits genom årliga insatser
i pensionsanstalter, erinrar man sig sällan.
Än mindre tänker man på, att numera hvarje
omtänksam medborgare för sig och de sina
kan vinna samma förmån genom insättning
af penningar i de s. k. lifränteanstalterna.
Då dessa hafva sia stora betydelse icke
endast för mannen, utan äfven för kvinnan i
hvad samhällsställning hon än befinner sig,
torde några upplysningar om desamma här
icke vara ur vägen.
Lifränteanstalterna hafva till uppgift att
bereda sina delägare antingen:
l:a den högsta möjliga lifränta — årlig
utdelning — att på ålderdomen uppbäras eller
2:a det största möjliga kapital att vid be-
stämd ålder lyftas.
De äro sålunda ett slags försäkringsinrätt-
ningar. Våra lifförsäkringsanstalter meddela
också jämte lifförsäkringar äfven kapital- och
lifränteförsäkringar. Man bör emellertid icke
förblanda dessa olika slag af försäkringar.
Det är endast de senare, som skola blifva
föremål för denna uppsats.
Förutom de stora liflorsäkringsbolagen hafva
vi numera i hvarje län särskilda ränte- och
kapitalförsäkringsanstalter. Dessas enda upp-
gift är att på grund af gjorda insatser under
loppet af en längre eller kortare tid, hvar-
under de insatta medlen dels genom ränte-
vinst dels genom arfsvinst efter aflidna delägare
förkofrats, bereda de kvarvarande kapitalbe-
hållning eller lifräntor under den form, in-
sättaren själf önskar.
Mången är tveksam vid valet af dessa an-
stalter. Ät samtliga af de inhemska torde
man emellertid tryggt kunna anförtro sina
besparingar. Om deras olikhet för öfrigt vilja
vi här icke mycket orda. Utan tillråda vi
enhvar att själf skaffa sig prospekt såväl
från bolagen som länsanstalterna och själf
afgöra sitt val. Prospekt och nödiga upp-
lysningar erhållas gratis hos anstalternas agen-
ter eller direkt från hufvudkontoren.
Bolagen bestämma sina lifräntor något lägre
än länsanstalterna. De förra fixera på eget
ansvar lifräntebeloppets storlek, de senare ställa
det i beroende af gällande räntefot, hvarför
beloppet icke med full säkerhet på förhand
kan uppgifvas. Dock torde det icke under-
stiga det af bolagen fixerade, utan snarare
öfverstiga detsamma på grund af billigare
förvaltningsomkostnader samt understöd af
allmänna medel.
Den årliga utdelningen kan börja vid hvil-
ken ålder som helst. Dock måste denna lik-
som också den tid, då kapitalbildning får
lyftas, på förhand bestämmas, och få medlen
dessförinnan icke uppsägas. Aflider deu för-
säkrade före tiden för penningarnes utfående,
återgå de insatta medlen till den dödes arf-
viDgar med undantag af räntan, som tillfaller
de i anstalten kvarstående. Dessa kunna
äfven i de flesta anstalter på särskilda vilkor
blifva delaktiga äfven af den bortdöendes
kapital.
Den hastighet, med hvilken insatserna i
lifränteanstalterna tillväxa, är genast i ögonen
fallande. Mången, som icke är van vid den
sammansatta ränteräkningen, måste häpna
inför de resultat, siffrorna lägga i dagen.
Om t. ex., som ibland händer, ränteanstalten
kan betala 6 % jämte arfsvinst af de dödes
räntor, så kan en årlig insats af 10 kronor
under de 10 första lefnadsåren bereda: an-
tingen en behållning af 354 kronor att lyftas
vid 25 års ålder, 969 kronor att lyftas vid
40 års ålder, 3050 kronor att lyftas vid 55
års ålder; eller ock, om så önskas, en årlig
utdelning intill lifvets slut, hvilken, om den
begynner redan vid 26 års ålder, börjar med
24 kronor, samt därefter årligen stiger, —
men om dess uttagande uppskjutes till 41
års ålder, börjar med 70 kronor — samt om
den uppskjutes till 55 år, uppgår till 305 kr.
för män och 274 kr. för kvinnor.
Likaså kan genom insättning af 50 eller
100 kr. under de 10 första lefnadsåren be-
redas en behållning eller årsutdelning, som
är fem eller tio gånger större än de här ofvan
anförda o. s. v.
Det skulle blifva för vidlyftigt att här
återgifva flere exempel eller några fullstän-
diga tabeller, men vi tillråda alla att taga
ytterligare kännedom härom genom att rekvi-
rera prospekt från någon lifränteanstalt.
Många af de förmögna insätta gärna större
eller mindre kapital för sig och de sina på
någon af våra vanliga banker. Detta kan
ju vara godt och väl, men man vinner däri-
genom icke samma syfte som genom insätt-
ningar i lifränteanstalterna. Bankerna lämna
mindre ränta och iügen arfsvinst. Penningarna
kunna likväl där utfås, när ägaren finner för
godt. Detta kan naturligtvis ofta vara en
fördel, men också motsatsen.
(Slut i nästa n:r.)
Vårsådd.
Ur lifvet
af
Edith Forssman.
Belönadt med hedersomnämnande vid Iduns
stora pristäfling.
f’
(Forts.)
Jen friska ungdomliga rösten trängde så
tydligt in i det tysta skrifrummet, att
professorn nästan spratt till. Nästa
minut gick dörren upp, och den nyss anlände
stod bugande framför honom.
»Huru skall jag rätt klart kunna uttrycka
min mors glädje och min egen djupa tack-
samhet,» de blå barnsligt klara ögonen sökte
professorns barska blick bakom glasögonen,
men denne vinkade otåligt med handen och
sade sträft:
»Jag är inte för något känslosvammel,
unge man, låtom oss lämna det å sido, för
öfrigt är det ju blott ett rum jag erbjudit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
