Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. 5 februari 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
40 IDUN 1892
er och en oundviklig handräckning dâ och
då — allt öfrigt beror pä er egen arbets-
förmåga och flit. Jag har själf en gång
stått på samma punkt som ni, och jag vet,
att mannen i de flesta fall är sin egen lyc-
kas smed. Har ni förstått mig?»
»Jag tror det, » svarade studenten lågt, me-
dan en mörk blodvåg för en sekund färgade
hans bleka kinder, »om jag ej i ord får ut-
trycka, hvad jag känner, hoppas jag kunna
bevisa det i handling,» tilläde ban blygt.
»Teet är serveradt!» Fina öppnade cere-
moniöst dörrarna till matsalen, det var hen-
nes lilla krigslist att öfverrumpla sin hus-
bonde och första aftonen förskaffa den re-
sande en varm kvällsvard, ty inom den gam-
la jungfruns osympatiska yttre klappade ett
särdeles varmt och ömt hjärta.
Om professorn genomskådade henne, teg
han emellertid och bjöd med en gest stu-
denten att stiga in; där i det fulla lamplju-
set betraktade han sedan uppmärksamt den
unge främlingens fina, intelligenta ansikte
med den kloka, tänkande pannan, det blonda
håret och de kloka ögonen; han såg nästan ut
som ett barn. Skulle väl en sådan där liten
fröken, mors gullgris, en gång blifva en man
som dugde till något — det trodde han icke
stort på, och det satiriska löjet, som alltid
låg så nära, spred sig åter kring munnen.
Professor Winter kunde vara briljant älsk-
värd och utomordentligt intressant, när han
ville, men han kunde också vara kyligt otref-
lig som ett majestätiskt isberg, det fick stu-
denten vidkännas denna första kväll, och öf-
ver de ljusa framtidsdrömmarne och ungdom-
domliga förhoppningarna strödde en bitter
världserfarenhet sin isande frost.
Därnere i det lilla mer än anspråkslösa
gårdsrummet — tillfälligtvis ledigt efter en
bortflyttad portvakt — blef han emellertid
genast bättre till mods; här var visserligen
allt i skarpaste motsats till den eleganta vå-
ning han nyss lämnat, men det var hans egen
lilla vrå, och han hade ej blifvit van att
ställa stora fordringar på sin omgifning.
På det omålade bordet placerade han än-
nu samma kväll sina böcker och skriftillbe-
hör; och moderns fotografi i en ram af snäc-
kor, som han själf satt ihop, hängdes upp
på en spik ofvanför bädden, sedan gick han
förnöjd till sängs och sof som ett godt barn
till morgonen.
När jungfru Fina trädde in nästa dag, med
mjölkkannan och brödet på en liten bricka,
var studenten redan uppe och klädd, syssel-
satt att skrifva bref hem; och om det nu var
böckerna eller porträttet på väggen eller
hans egen ungdomliga företeelse, det kunde
hon ej afgöra, men hela rummet tycktes hen-
ne som förvandladt; i går hade det varit så
tomt och öde, nu såg det helt hemvarmt ut.
»Klockan nio skulle han infinna sig hos
professorn, innan denne begaf sig ut,» sade
hon, »och punktlighet fäster han sig mycket
vid,» tilläde jungfrun med en betydelsefull
niek.
Studenten smålog och lofvade det bästa.
På slaget stod han äfven i skrifrummet, och
nu begynnte en liten examen angående famil-
jeförhållanden, läsplan etc., som den unge
mannen i det hela bestod rätt bra. Till slut
fastställdes dagordningen, matstället m. m.
Söndagsmiddagarne skulle han dock äta där-
uppe, det var nu sagdt en gång för alla —
dessutom —- professorn dröjde litet — dess-
utom kunde han förstås komma, när han be-
höfde ett råd eller önskade göra en fråga.
Studenten bugade sig; han kände nog in-
om sig, att detta medgifvande var ett intrång
i mångåriga vanor, och beslöt att så sällan
som möjligt begagna sig af anbudet. Han
hade en kamrat från hemtrakten, som redan
ett år legat inne vid universitetet, han skulle
nog visa honom tillrätta, menade han.
»Godt, godt!» Professorn fattade hatt och
käpp, det var tydligt att audiensen nu var
afslutad.
Nere på sin kammare blef det den unge
mannen trångt om hjärtat; det var ändå
tungt att vara fattig och nödgas anlita an-
dras hjälp — ofta ovilligt gifven — men i
nästa ögonblick toghans ungdomliga hoppfullhet
åter öfverhand. Om blott vår Herre förlä-
nade hälsa och krafter, så kunde han nog
en dag återgälda det, som professorn nu lade
ut för honom, ja, kanske den gamle herrn
framdeles skulle vara glad öfver att hafva
hjälpt honom på väg.
Han nickade och smålog af inre belåten-
het. Sedan kom jungfru Fina med en korg
för hans linne och strumpor, en liten hylla
slog han själf upp, och därunder arrangera-
des ett gammalt gardindraperi, som förträff-
ligt skymde hans anspråkslösa garderob. Jung-
frun riktigt slog ihop händerna af förtjus-
ning, hon hade aldrig trott, att en ung herre
skulle vara »så snäll med hammare ooh nubb,»
som hon uttryckte sig. Knut Berg var van
att begagna sig af till buds stående resurser,
och rådlös var han aldrig; bakom det flick-
aktigt finhyllta ansiktet dolde sig en sällspordt
fast vilja i förening med det mest förnöj-
samma lynne. Jungfru Fina spådde, att »den
gossen nog skulle slå sig fram i världen,»
och det hade hon rätt uti; innan kort rörde
sig Knut helt hemvant i den stora staden
och hade snart inrättat sitt dagliga lif så re-
gelbundet som möjligt.
Professorn såg han sällan under veckan
och trodde, att denne nära nog glömt sin
skyddsling i gårdsrummet, men däri misstog
han sig. Från skrifrummets fönster höllo de
skarpa ögonen ständigt utkik öfver studen-
tens görande och låtande, och när den lilla
studielampan kväll efter kväll tändes lika
punktligt som hans egen däruppe — såg den
gamle herrn rätt belåten ut, ehuru hans miss-
tänksamma lynne allt fortfarande stod på
vakt.
Hvarje söndag infann sig unge Berg, fin
och borstad, till middagen i professorns ele-
ganta matsal, där bordet stoltserade med ut-
sökt porslin och gediget silfver och jungfru
Fina, som väl kände matställets urkokta sopp-
kött och flottiga buljong, serverade en rost-
biff, som kunde kommit en läckergoms hjärta
att klappa af förtjusning. Det rådde mellan
hushållerskan och den unge mannen det allra
bästa förhållande, Knut var hennes favorit
ända från första kvällen, och hon skulle gär-
na, trots sin husbondes varning, nött ut sina
skor för att betjäna honom, om han blott
tillåtit henne att göra det.
Den första söndagseftermiddagen bjöd Knut
farväl strax efter intaget kaffe för att ej
falla sin värd till besvär, men nästa söndag
föreslog professorn själf ett parti schack, däri
han var mästare, och sedan blef han kvar-
bjuden på te. Han visste icke, om den gamle
herrn tyckte om hans sällskap eller ej, men
det blef från denna tid vanligt, att han till-
bragte hela kvällen däruppe, och när profes-
sorn tog en bok eller satte sig vid skrifbor-
det, var Knut genast osynlig och tyst som
ett möss bakom någon ofantlig tidning. Han
hade verkligen en förmåga att aldrig vara i
vägen, det erkände professorn, och som han
var fallen för vanor, blef det snart en orsak
till misshumör, om Knut Berg någon sön-
dagseftermiddag lofvat sig bort till en kam-
rat. Det var inte för att han saknade poj-
ken — nej för ingen del — men han tyckte
om regelbundna vanor, det gjorde han.
Stundom kunde den unge mannen under
deras samtal blifva helt varm och berätta
om modern och deras hem, om sina planer
och förhoppningar med en ofördärfvad ung-
doms rena entusiasm, och professorn satt och
hörde på med sitt stereotypa leende, tills
Knut plötsligt tystnade, som om han ertappat
sig själf med att begå en dårskap; hvad
kunde väl denne man bry sig om honom och
hans små intressen, han som var så stel och
främmande, att han aldrig ens med ett ord
häntydt på släktskapen dem emellan.
Han anade ej, huru uppmärksamt profes-
sorn följde hvarje yttrande, hvarje uttryck
i det rörliga ansiktet. En annan gång åter
kunde den gamle själf slå sig lös och be-
rätta, och då lyssnade Knut med beundran
till hans genialiska påståenden och kvicka
träffande omdömen; man kunde lära så myc-
ket däraf, tyckte han.
Till jul öfverraskade studenten professorn
med nyheten, att han skulle resa hem och
och hälsa på modern ; han hade förtjänat sig
litet respengar genom renskrifning, meddelade
han, för att visa, att det var ur egen kassa
han tog medlen för ett sådant extra nöje.
Gamle herrn brummade bistert, att han ju
var en fri människa som kunde komma och
gå efter eget behag, men man kunde se, att
den resan ej föll honom på läppen. Fina
åter torkade sina tårdränkta ögon på förklä-
dessnibben och menade, att det skulle bli en
bedröflig jul, men försökte trösta sig med,
att herr Knut skulle få det så mycket tref-
ligare, och han log och sade, att det trodde
han nog och så bar det af.
Han var så glad som ett vinterny, när han
bom tillbaka, och så ifrig att efter den korta
ferien återtaga sina studier. Hela terminen
arbetade han som en myra, men så hade
han också vackra resultat att uppvisa, när
våren kom.
Då han var redo att lämna hufvudstaden,
förmodade professorn smått ironiskt, att han
längtade efter latmansdagarne på landet.
Den unge mannen smålog. — Han visste
just inte, huru mycket tid det kunde bli öf-
ver att latas — sade han — det var näm-
ligen bestämdt, att han skulle konditionera
und( sommaren, och tre ostyriga gossar kun-
de nog gifva sysselsättning.
Professorn gjorde en afvärjande rörelse:
»Usch, de pojkarne, gemena slynglar hvar-
enda en, beklagar er, unge man, beklagar
på det högsta.»
Knut smålog åter; »det skulle nog gå,»
menade han hurtigt. Han hade ungdomens
djärfva tro på till och med det omöjligas
möjlighet.
Vid afskedet sade professorn torrt, att
gårdsrummet stod ledigt för honom, om han
ville komma in till hösten; det var inte nå-
gon synnerligt vänlig inbjudning, men Knut
tog den så och tackade på sitt eget hjärtliga
sätt, och jungfru Fina, som stod i tamburen
med kappsäcken, bedyrade tyst för sig själf,
att »maken till den gossen fanns inte på den
gröna jorden».
(Forts. o. slut i nästa n:r.)
%
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
